Så här gör man efter ännu en föreläsning i psykiatri, efterföljt av ett arbete i forskningskommunikation:

Sofia: Läser skvallersidan på aftonbladet och förfasar sig över att Tiger Woods och Elin har äktenskapliga svårigheter. Sedan kommenterar hon hur en känd kvinna är gift med en man som ser ut som Chewbacca. Därefter är det klagomål på Shakiras pojkvän, en av Rolling Stones-gubbarna etc etc. Nu nyser hon också på mig.

Lotta: Facebook. Läser alla ointressanta uppdateringar högt för Sofia som inte lyssnar, eftersom hon är helt uppslukad av kändisvärlden. Det kan också vara så att Sofia inte bryr sig om vad folk hon inte känner skriver i sitt statusfält. Nu blir det Icanhascheezeburger.

Jag vet inte vem av oss som har störst problem. Fast nu har Sofia också gått in på Icanhascheezeburger. Vilken twist! Vi är visst lika normalstörda.

Ja, alla är vi upprörda över äldrevården och hur den missköts, vare sig det beror på för få resurser eller bristande information.

Vår föreläsare Yngve som jag blivit mer eller mindre besatt av, skänker tydligen alla pengar han får för sina föreläsningar till sina docenter så att de kan forska inom geriatrik. Jag blir så imponerad av idealister som verkligen gör någonting för mänskligheten. En sann ängel är vad han är!

Okej. Nu ska jag sluta med alla djurbilder ett tag framöver för att istället lägga lite tid på en viktiga samhällsfråga. Hade en överläkare i geriatrik som föreläste för oss i fredags och han berättade om all vanskötsel av äldra människor som politikerna inte vill ta tag i. Jag blev bestört när jag fick höra hur många felmedicineringar och läkemedelsmissar som äldre blir drabbade av, särskilt med tanke på att de inte direkt har särskilt stort inflytande i dagens samhälle. Vår föreläsare Yngve hade pratat med drottningen om detta och skulle tydligen ta upp det med socialministern också. Nog för att man tänker att det kan låta lite narcissistiskt när han börjar berätta om sina möten med diverse celebriteter, men samtidigt bidrog det med en viss tyngd till det han sade. Ett axplock av föreläsningen:

-30% av äldre över 80 år lider av depression och de flesta får ingen behandling. Depression är den mest maligna sjukdomen hos den här gruppen, där risken att dö fördubblas. Vanliga tecken på depression kan vara paranoida tankar (personalen stjäl av mig), hypokondri, oro.

-Läkemedel testas bara på unga, friska män. Det medför också en risk för överdosering, då alla inte tänker på att Gerd, 85 kanske ska ha 1/4 av doseringen som Dolph, 20, kan ta. Biverkningarna är dessutom ofta väldigt mycket vanligare hos äldre än hos unga. Detta pga nedsatt njurfunktion, minskad del vatten i kroppen etc.

-Äldre vansköts på sina boenden och får inte tillräckligt med mat. Personalen får inte tillräcklig kunskap om hur maten bäst tas upp, t ex att äldre bör få maten uppdelad och inte vänta för länge mellan måltiderna, för att kunna ta upp näringsämnena på bästa sätt. En majoritet av de äldre är undernärda, medan det ser bättre ut för de som bor hemma.

-Om äldre personer går på Ipren en vecka, riskerar de att dö. Oftast ska de inte heller ha så mycket feber att de behöver värktabletter, utan då är det mer troligt att det rör sig om uttorkning, vilket är mycket vanligt. Om man ska ge dem värktabletter så ska det vara alvedon. Är det många som vem om det här? 

-Kvinnliga, älde patienter får sämre vård än de manliga patienterna. De undersöks inte lika ofta och samma tid och resurser läggs inte ned på dem.

-Läkarstudenter har knappt någon föreläsningstimme i geriatrik innan arbetslivet. Logiskt?

Jag ser fram emot åldrandet…. 

Jag tror jag ska börja publicera bilder på katter hädanefter istället för att skriva halvlånga haranger om diverse grejer. Istället för att klaga på Stephanie Meyer angående hennes kassa böcker, borde jag i all enkelhet bara lägga ut den här bilden:

Jag lovade mig själv att inte kolla på fler kattbilder, men jag har på något märkligt vis blivit beroende av det. Damn you, icanhascheezburger!

Fluffy.

Uselt I tell ya!

Idag har jag varit på skolan från 9 till halv 5 och sedan jobbat från 5 till 8. Nu är jag trött. Och när jag är trött blir jag… bitter. Just det. Dagens bitterhet infann sig som värst vid två tillfällen. Tillfälle 1: Förutom alla sjuttioelva kurser vi läser parallellt innan jul, fick vi i söndags veta att ännu en kurs skulle fullgöras med en inlämningsuppgift. Eftersom ingen lärare fanns tillgänglig att undervisa i socialmedicin, fick vi själva svara på frågorna i kursplanen. Så här såg uppgiften ut:

Efter genomgången kurs förväntas studenten översiktligt kunna redogöra för
1. socialmedicinens förutsättningar, mål och medel.
2. sociala rättigheter och förmåner; socialmedicinska organisation
3. arbetsskador – definitioner och klassifikation.
4. yrkesmedicin och företagshälsovård.
5. arbetsmiljölagen
6. lagar och förordningar beträffande förebyggande åtgärder och ersättning vid arbetsskador.

Vad menas med socialmedicinska organisation? Organisation-en eller organisation-er? Det vore trevligt om de som utformar dessa kursplaner åtminstone kan ta sig tid att avsluta en mening. Vi i gruppen som hade hand om denna fråga, försökte beskriva allt som kanske/möjligtvis/eventuellt avsetts, men helt lätt var det inte. Bitter blev jag. Fast jag skrattade mest. Min vanliga försvarsreaktion mot yttre hot.

Tillfälle 2: Hade en föreläsning där läraren började lektionen med att berätta om en bok som han, snäll som han var, kunde tänka sig att sälja för 100 spänn på plats. Till alla de som var intresserade såklart, det var inget tvång med andra ord. Problemet var bara att han inte gav ut några hand-outs, bytte slides hela tiden så att ingen utom möjligen Speedy Gonzales kunde tänkas hinna med, samt att han hela tiden predikade om att det inte spelade någon roll om man inte hann med eftersom det viktiga stod i boken. Som han själv skrivit. Såklart.

Jag köpte inte boken. Unnar mig en pizza på ängen istället. Föreläsaren kan väl unna sig en utlandsresa efter sin lukrativa bokförsäljning.

Pizza eller bok? Det är frågan!

Här är svaret: