Efter förra bloggen för 2,5 vecka sen, dagen efter Fullmäktigemötet tog jag mig inte ur sängen. Dummdudum som jag är så trodde jag i min enfald att ryggen skulle självläka, så jag väntade fyra dar innan jag for till doc och fick hjälp, Ja; de första fyra dagarna kunde jag inte ens vända mig i sängen så endast ambulans hade kunnat flytta mig någonstans den tiden, jag tänkte härligt! nu kan jag blogga hela dagarna, men inspirationen infanns sig inte. Endast vännerna på facebook kunde följa mitt öde.
Tänk vad livet har blivit annorlunda, nu håller vi oss uppdaterade på vad vännerna sysslar med och har för sig, Det känns bra att se en rad om att allt är bra, vem som är snorig, varit på möte och när dom ska åka till barnbarn i England.

Jag har jag funderat; Olof Hansson fick faan för att han skicka ner och ville att vår kommun skulle gå med i Umeå kommun på sista fullmäktigemötet, jag tycker att Olof kan tycka det om han vill, fördelen med att han tycker en massa konstiga saker är att han tvingar oss andra och tänka efter vad vi tycker i frågan, och han kan fortsätta med det.

I Hållbara Robertsfors policyn står det att vi ska ha en öppen och tillåtande attityd, – inte har vi det! Minsta avvikelse från den smala vägen möts med en idiotförklaring eller skämmes ta med fan. Vi hålls i skack och minsta snedsteg tenderar i en smäll på fingrarna.
Jag föreslog att vi skulle gå igenom allt vi gjorde och varför, men att anställda längst ut i organisationen skulle göra det, dom vet ju vad som görs tänkte jag, och fick genast en smäll,
Så skrämmande att jag som jobbat här i över ett år, att jag inte visste att vi redan i kommunen arbetat så jättemycket. Ooh förlåt då att man är dum som yttrar sig. Jag har letat efter detta arbetssätt men inte funnit den.

Att ha en öppen och tillåtande attityd, låter bra men kan vi leva upp till det?

Vi ska göra processbeskrivningar, använda flexsite och nu ska det införas balanserade styrkort, vad kostar det? Allt vi gör sorterar under Parkinsons lag; allt arbete utvecklar sig så det räcker hela dagen
Vi kan kvalitetssäkra oss så till den milda grad att vi inte hinner jobba med det vi ska och allt kostar pengar,

Faran med att inte få tänka annorlunda är att nya tankar aldrig föds. Eller rädslan att göra bort sig är så stor att man blir sittande tyst i Nämnder på KS och i fullmäktige och det är illa för demokratin,