Där på köksgolvet hos mormor stod den. Puch Track-Pro. En splitterny BMX inköpt på sportbutiken i Storuman. Då, en cykel av den coolaste sorten. Ni vet, en sådan pjäs som fick alla barnen att kasta långa, lystna blickar.

Den var svartlackerad med gula monsterdäck, lätt framåtlutat styre och en gul plastsadel som var smäckert bakåtlutad. Ljusår coolare än DBS:n med limpa som jag härjade runt med. Det var i särklass det snyggaste cykeln jag sett, någonsin.

– Den är din. Sa Moster Lisa.

Jag var 8 år och trodde jag hade dött och kommit till himlen. Skämtar hon, hörde jag rätt, tänkte jag. Det var fullkomligt otänkbart, i min och mammas ekonomiska situation, att vi skulle haft råd med något liknande.

– Men, du måste jobba av den. Sa hon sedan.

Jag hörde knappt vad hon sa. Mina händer smekte redan lacken och jag drömde om att få ge mig på hoppet som jag och grannpojkarna hade byggt bakom posthuset där vi bodde. Ett snärtigt, högflygande hopp med urusel, platt, landning men med gott om utrymme för att få vrida styret lite snyggt i luften innan man satte ned hjulen. Nu jävlar ska gänget få se, tänkte jag upphetsat.

– Öhhh, va. Sa jag och försökte suga tillbaka dreglet som sipprade ur munnen.

– Du måste jobba av den och vi börjar på fredag, sa moster. Extremt road av situationen.

Det är först i efterhand som jag förstått att hon visste exakt vad hon pysslade med. Arbetsmoraluppfostran.

Moster Lisa har alltid varit och är fortfarande en stark förebild för mig. När jag föddes på Lycksele lasarett var hon en sjöbuse som seglade världen runt på ett jättefartyg. Hon jobbade som maskinist och var den som säkerställde att de gigantiska dieselmotorerna funkade medan de korsade världshaven.

Det var moster som köpte min första fotboll, hockeyklubba och senare lärde mig trimma mopeder upp till 90 km/h genom att dreva, fräsa ut förgasare och jacka kolv (som 13-åring). Puch Dakota forever. Det var moster som lärde mig hantera yxa, tillverka kaststjärnor och uppskatta whiskey (lugn mamma, det skedde på äldre dar).

Jag spenderade många, många timmar med moster. Vi skruvade i den blåa beachbuggyn som hon kämpade för att få klar. Vi plastade, skrapade och målade hennes båt. Det blev många helger, långa dagar och sena kvällar i Skarven, med olika arbetsuppgifter varje gång för att betala av drömhojjen.

Jag älskade varje minut.

Vi jobbade alltid tillsammans och det var alltid samma avslutning. När arbetet var genomfört, sent på kvällen nära midnatt, gick vi in. Under kvällen hade moster spelat in sitt favoritprogram på VHS:n. Miami Vice. Don Johnson var hennes självklara favorit och hon erkände vid ett svagt tillfälle, med rödmosiga kinder, att hon hade en liten Don-chrush. Men jag fick, för guds skull, inte berätta det för hennes man Agne.

Upplägget var alltid desamma. Jag i kalsonger och t-shirt och moster i trosor och rutig skogshuggarskjorta. Vi hade två stycken hårdbrödmackor var, husman med makrill, som det knastrade rejält om. Knappt så man uppfattade introt till Miami Vice. Jag glömmer det aldrig.

Mormor lärde mig knyta handen i fickan och bita ihop. Moster lärde mig att hårt jobb är kul om man gör det tillsammans, med tydliga mål och många små belöningar. Två extremt viktiga ingredienser för fortsättningen i mitt liv och jag tänker på det varje dag.

Moster vet nog inte om det men hon förändrade mitt liv den dagen hon ställde BMX:n på mormors köksgolv. För alltid…

Moster Lisa. Hon tycker inte om att synas på bild. Syns knappt eller hur?

Jag är uppvuxen i det gula posthuset på vänster sida mitt i Stensele. På motsatt sida, tvärs över vägen, ligger den nu nedlagda busshållplatsen som en gång i tiden även fungerade som byns pizzeria. Förargligt nog rånades den på 90-talet vilket tvingade ägaren att stänga. För er som fortfarande inte vet vart det är så ligger det tre kilometer innan Storuman, som man passerar på väg till Tärnaby/Hemavan.

Min far lämnade oss ensamma väldigt tidigt och hade en förmåga att hålla sig undan både som förebild och ansvarstagare. Så min vardag styrdes av tre starka och begåvade kvinnor. Min Mormor, min moster och min mamma.

Mormor lever fortfarande och hon bor kvar i det gula gamla tegelhuset. Hon är nu en bastant 85 årig kvinna med vågigt, silvergrått hår och ett vänligt, vackert ansikte. Ögonen är klarblå och pillemariskt pigga. Hon tjuvröker och svär som en borstbindare (ja, jag vet att du röker och fulsvär i vardagsrummet). Hon ser på sport nätterna igenom och gärna boxning med svulstiga, svettiga karlar. När hon inte kollar på ”sport” läser hon klassisk tantsnusk. Ni vet, krallig långhårig grek som håller om en bystig brunett på omslaget och ordet pulserande är ständigt återkommande i texterna. Hon drar skämt som får sjöfarare att rodna och håret på ens bröstkorgen att krulla sig.

Hon är helt enkelt världens bästa mormor!

Vi bodde både bredvid, ovanför och under mormor i omgångar. Vi flyttade ganska mycket, min mamma och jag. Men alltid i samma huskropp. Skillnaden var att lägenheten blev något större varje gång och avståndet till mormor ökade successivt till 25 m (andra trappuppgången).

Mormor fanns alltid där för mig, i ur och skur. Hon var den första personen som jag gjorde affärer med. Som femåring köpte hon mina fem kronor för tio kronor. Senare mina majblommor och jultidningar, trots att hon inte hade så mycket pengar. När jag fick mitt första riktiga sommarjobb (plantering som elvaåring) packade hon matväskan, väckte mig skoningslöst i ottan och på kvällarna satte hon salva på mina knottbett (läs köttsår) och sa åt mig att bita ihop eftersom det förr eller senare skulle bli bättre.

Mormor var trygghet när mamma jobbade dubbla skift eller nätter för att få vår skrala ekonomi att gå ihop. Om jag gnällde över att det var torrt ställt och att mamma jobbade mycket så förklarade hon skarpt, men vänligt, att det inte fanns något att klaga över. Det är som det är. Helt enkelt.

Mormor är, som ni förstår, fostrad i den gamla skolan. Hon som vänligt men bestämt knyter näven i fickan och sliter fram sitt jävlar anamma när det krävs. Hon klagar inte, för att hon vet hur det är när det är riktigt jävligt. Hon säger rakt ut vad som gäller och står för vem hon är.

Lika tuff, snygg och cool blir jag aldrig. Men mitt entreprenörskap bygger på arvet från mormor Britta.

Mormor Britta aka G-mormor

Varje sommar i Lövånger på havsbadet sker något som kallas Late Night Light Party (LNLP). En helt galen, konstig, underbar tillställning som vänder upp och ner på alla eventuella fördomar man kan ha om inlandet och inlandsbor. Under två dagar förvandlas stranden till en bas & ljuspumpande strandfest med ett par tusen besökare som dansar sig genom hela natten till solen stiger upp. Det går inte att förklara så att det blir rättvist, det måste upplevas.

Vi har vårt sommarställe precis bredvid havsbadet och en av våra stuggrannar har barn som är jämnåriga med våra. Barnen umgås och leker hela somrarna. Deras äldsta grabb heter Oskar och han är 9 år.

Oskar har inga framtänder, än. Han har rufsigt sommarblont hår, glasögon och ett skelande öga som kräver lapp med jämna mellanrum. Oskar lyckas alltid, på ett okonstlat sätt, se lite finurlig ut. Man fattar snabbt att han inte bara har en räv bakom örat, han har en rävfarm.

I år hade Oskar en plan för LNLP. En kioskplan. Med hjälp av list och god övertalningsförmåga (stora, blanka ögon som blinkar) lyckades han övertala pappa Urban och mamma Ida att tillfälligt ta anställning. Uppgiften var att att skruva ihop en kiosk, tillverka saft och baka kakor och bullar. Allt enligt Oskars direktiv.

Det blev ett jävla liv hos grannarna under några dagar. Det spikades, skruvades och målades, plockades bär för safttillverkning och jag hörde kalkyler i förbifarten om hur mycket pengar man kunde tjäna om man lyckades sälja tio tusen kakor och bullar, det måste bli några miljoner kronor trodde någon av de andra barnen. Det spekulerades hejvilt till vad pengarna skulle användas till, vissa delar skulle skänkas till bättre behövande och resten till nyttosaker såsom vattenpistoler, studsmattor, hästar och eventuellt en vattenskoter.

Till slut kom dagen. Oskar var uppe med tuppen och plågade snabbt igång familjen. Styrde och ställde, vänligt men bestämt och med hela handen. Han hade sovit dåligt kvällen innan, han hade myror på benen som han förklarade det. Jag skulle kalla det peppad.

Den gamla rostiga cykelkärran toppfylldes och organisationen (familjen) styrde sin kos mot stranden. Längst fram gick Oskar, barfota med sitt sommarblonda hår i en blå t-shirt och jeansshorts. Med stolta, bestämda steg.

Under några intensiva timmar serverad Oskar och hans ”visstidsanställda” hjälpreda Max fika för 5kr portionen till alla småsletna partydjur. När kassan räknades samman så uppvisades stolt en intäkt på ett par hundra kronor.

Jag fick förmånen att se Oskar äga världen för en stund. På riktigt.

Det är så här det börjar. Entreprenörskap. Ibland jobbigt och förfärligt, men oftast alldeles underbart. Det ska vi prata mer om. Sen. Välkommen till min blogg. Jag heter Matte Önell.

Visstidsanställde Max (tv) Oskar (th). Klicka så blir jag större.