Härligt med idrottare som säger ifrån

I går i den mixade zonen var jag otroligt stressad. Jag var orolig att jag inte skulle hinna prata med Anja Pärson innan VK skulle börja tryckas. För det är en bra lång promenad åkarna ska göra innan de kommer fram till oss i pressen.

Först är det alla tv-bolag som sänder direkt. Därefter kommer alla så kallade ENG-team, det vill säga tv-kanal som inte sänder direkt, som exempelvis TV4. Efter det radio och webb-tv. Först därefter är det dags för skrivande media.

På ett OS har bolagen betalat dyra pengar för att sända så de svenska presscheferna får inte ta tag i exempelvis Anja och styra henne till svensk media. Alla måste få sitt.

Själv har jag länge stört mig på SVT som har minst två, ofta tre team på plats som alla ska intervjua Anja. Först i direktsändning, därefter en bandad intervju 20 meter bort och tio minuter senare. Och bara tio meter från det andra teamet står ytterligare ett SVT-team och ska göra en till intervju.

Jag kan inte för mitt liv begripa vad Anja ska säga annorlunda till team 2 och 3. Vid ett friidrotts-VM kunde inte Kajsa Bergkvist det heller. När hon kom fram till det tredje SVT-teamet sa hon bara.
– Nänä. Nu har jag redan pratat med er två gånger.
Och så gick hon vidare till pressen. I like!

Den holländske skridskoåkaren Sven Kramer gjorde en annan skön grej här i OS. Han hade precis vunnit guld och blev stoppad av amerikanska tv-kanalen NBC som började intervjun med att berätta vad han heter, var han kommer i från och vad han vunnit. Kramer tittade bara på reportern och svarade:
– Är du dum?
– Jag vet, men det behövs för att identifiera dig, svarade reportern.
– Så fan heller! Jag tänker inte göra det , sa Kramer och gick.

Applåder från mig. Det får finnas gränser för hur dum man får vara. En OS-guldmedaljör ska väl inte behöva berätta vem han är till en reporter som sett loppet.

Det påminner nästan om den danska reporter som i OS i Barcelona 1992 frågade basketsstjärnan Karl Malone varför man får två poäng när man gör mål i basket.