Har just firat av det gamla året med en hejdundrade förkylning, ni vet en sån där som bara vi män har. Hosta, snor och annat kolijoks! Visst kan man ha bättre avslutningar på det gamla året men varför klaga det finns så mycket annat som är värre och borde uppta spaltmeter av alla dessa bloggar som finns. Vansinnesbombningar i mellanöstern, världssvälten, handel med kvinnor, naturkatastrofer och mord för att nämna några ämnen. Jag förstår att det inte är lätta att visa sitt engagemang i sådan här frågor eftersom dem och det man vill påverka är så långt borta från ens egen tillvaro och på något vis verkar det omöjligt att göra sin röst hörd. Det finns förstås en del nya metoder som visat sig ha framgång, jag tänker på nätet och de uppror som uppstår där, men jag tvivlar på att diktatorer och våldsverkare världen över tar hänsyn till dessa upprop om de nu ens ser dom. Frågan är då, hur ska vi påverka?
Jag tror att alla vi i den fria demokratiska världen måste ta ansvar för att vi just är fria och demokratiska dvs gå och rösta när det är val, engagera sig i samhällsdebatten och framför allt engagera sig politiskt i politiska partier. Om vi slutar kämpa för det demokratiska samhället så kommer det att kollapsa. Vi kan redan nu se små samhällen i Sverige lida av detta fenomen, små kommuner med tuff tillvaro som tappar förtroendevalda på löpande band och ingen förnyelse sker i partierna. Detta är ett problem som vi alla måste ta på största allvar och göra något åt.

Jag har haft alldelse för mycket att göra under det gångna året och det har verkligen tagit på krafterna. I bland är det lätt att vara efterklok och tänka att det var väl det jag visste. Jo det är väl sant men jag vet inte heller om jag skulle vilja vara utan de erfarenheter och upplevelser som jag fått under året. Både det positiva och negativa i en liv ger kunskap för framtiden. Frågan är nu hur jag ska ta mig an 2009, ska följa alla feelgood-filmers budskap och bara göra det jag själv vill eller ska jag ta alla min självpåtagna uppdrag i hamn? Detta kan uppfattas som lyxgnäll av en man i sina bästa år med all tid i världen, inget som håller tillbaka. Men tiden är begränsad för oss alla och vi måste prioritera, när man gör det så måste man ta i beaktan vad ger detta mig? För alla vi vill känna oss behövda och uppskattade och det väger en stort när man måste välja mellan ens åtagande.