Under ett mer djuplodat samtal på lördagsnatten (för att inte säga söndagsmorgonen) började jag fundera på, hur är det egentligen är med ens sinne, åldras det? Under samtalet kunde vi konstatera att kroppen minsann åldrades, krämporna ger sig till känna och spänsten minskar men i sinnet är vi precis som då vi var tjugo, kanske med lite annat fokus men ändå ganska lika i tanken. Visst kan det vara så att man glömmer lite mer och har svårare att hålla flera saker i gång men ändå är det så att man tänker på samma sätt som under ungdomsåren och med det kanske det är så att man inte åldras i sinnet. Kan det vara så att förmågan att uppskatta lek och stoj är densamma, man vill gå på fest och andra trevliga tillställningar för att släppa loss lite.

Om det nu är så att sinnet åldras, hur märker man det då? Slutar man tänka på vissa saker, tex hur gott det är med glass eller vad kul det ska bli att se en riktig actionfilm? Eller yttrar det sig på andra sätt, jag menar; ett ben som är äldre rör sig inte lika fort och orkar inte lika mycket men hjärnan visar inte några sådana tecken så vitt jag kan känna utan den har fortfarande samma snabba tanke när man tex ser en snygg tjej eller upptäcker en älg i skogen.

Svaret som jag har är att sinnet inte åldras utan det jag kan konstatera är att det nog är så att våra förväntningar och krav gör att vi hämmar oss själva att vara spontana och lekfulla, att ta tillvara på möjligheterna och njuta av det goda i livet och därmed verkar det som om vi blir äldre i sinnet.

Så kontentan blir att vi inte ska sätta gränser för vad vi kan eller får utifrån att vi ska verka äldre, nej istället ska vi bejaka livet och njuta det!

Den gamla sanningen gäller fortfarande: Man är inte äldre än man gör sig!