Storstäderna har en stor dragningskraft, särskilt på unga människor. Det är skrämmande eftersom vi nu är endast ett par hundra tusen landsbygdsbor kvar, av nio miljoner svenskar, Storstadens famn är svekfull. Vad skulle en månads strömavbrott under januari betyda för Stockholmarna och Umeborna, troligen hundratals döda. Död och lidande i våra storstäder är ett orimligt framtidsscenario. Mitt förslag är att vi i Sverige genomför en politik där vi befolkar landsbygden. Dorotea kommun kan försörja 125 tusen innevånare. Med 1 miljon innevånare på landsbygden i Västerbotten och med 2 miljoner i Umeå, Skellefteå och Lycksele kan vi skapa ett hållbart och robust län. Om vi ska kunna rädda vår civilisation måste det ske inom 50 år. Vi måste börja nu.

En global trend, människor flyttar i stora horder från landsbygden till städerna. Mänskligheten blir allt mer urban.
Jag deltog nyligen i en kurs tillsammans med tre unga flickor från Vilhelmina. När jag frågade om de ville stanna kvar i Vilhelmina efter skolan så svarade alla tre nej. ”Kristina från Vilhelmina” är, och kommer att bli, en vanlig företeelse i storstadsområdena.
Storstäderna har en stor dragningskraft, särskilt på unga människor. Vi är, som råttorna, opportunister, om det endast är en av etthundratusen som blir TV-kändis så tar vi ändå chansen. Denna egenskap, opportunismen, kan bli det som tar död på mänskligheten. Vi måste använda förnuftet, inte bara känslan, om vi vill överleva.
som är anpassad till storstadens artificiella ekosystem.
Homo Urbanus har en romantisk föreställning om världen. Alla djur är rara (nallebjörnar och snälla vargar) och det är ett brott att döda djur. ”Det är så synd om kossorna så jag äter bara margarin” är en karakteriserande replik från Homo Urbanus.
För de kvarvarande landsbygdsborna är sådana uttalanden löjeväckande eller skrämmande, beroende på hur man känner sig för stunden. Det är skrämmande eftersom vi nu är endast ett par hundra tusen landsbygdsbor kvar, av nio miljoner svenskar, som har kontakt med den verkliga verkligheten.
Homo Urbanus lever sitt liv i den skenbart trygga famn som en storstad erbjuder, åtminstone till de som har pengar och status.

Storstadens famn är svekfull. Vad skulle en månads strömavbrott under januari betyda för Stockholmarna och Umeborna, troligen hundratals döda. Det finns ju inte någon landsbygd kvar som kan erbjuda skydd mot kyla och hunger.
Den verkliga naturen har ingen moral, ingen rättvisa eller demokrati, den bara är. Detta vet landsbygdsborna, men det vet inte Homo Urbanus.

Det urbana ekosystemet har också hårda villkor att erbjuda en del av sina innevånare, de som bor i en del förorter, Husby, Södertälje, Rinkeby, Rosengård, har en ”djungelns” lag att leva med. Tyvärr hjälper den träningen inte för att överleva när den verkliga verkligheten slår till med strömavbrott, orkaner, översvämningar, kyla eller extrem värme.

Redan inom de närmaste 20 åren är det troligt att även Sverige kommer att få uppleva klimatkatastrofer. Det vi kan se hända i t ex Indonesien, Bangladesh och USA kommer att vara vardag även i Europa och Norden. Det vi nu kallar för katastrofstormar, Gudrun, Per, osv. kommer att vara som en mild sommarbris som jämförelse.

De fåtaliga landsbygdsborna som odlar sin potatis, eldar med ved, lägger ut sina nät och skjuter sin älg skulle leva vidare relativt opåverkade. De kanske till en början skulle sakna de storstadsproducerade TV-programmen, men skulle snart inse att det är en lättnad att slippa dravlet.
Död och lidande i våra storstäder är ett orimligt framtidsscenario. Vad ska vi då göra?
Mitt förslag är att vi i Sverige genomför en politik där vi befolkar landsbygden, återställer nedlagda åkrar och ökar vår nationella försörjningsgrad från nuvarande 13% till 100%. Enbart i min hemby i Dorotea finns det 150 hektar nedlagd jordbruksmark.

Vi bör välkomna alla invandrare och genast sätta dem i arbete med att bygga det hållbara och robusta Sverige som kommer att behövas redan inom några årtionden.

Vi kan utan större problem härbergera 50 miljoner människor inom landets gränser. Dorotea kommun klarar att försörja 125 tusen innevånare utan att det blir trångt.

Med 1 miljon innevånare på landsbygden i Västerbotten och med 2 miljoner i Umeå, Skellefteå och Lycksele kan vi skapa ett hållbart och robust län. Det tar kanske 30 år innan vi har en välfungerande matproduktion med kunniga människor och välfungerande produktionslokaler.
Det är bara att sätta igång och det är bråttom!