Dum eller dummare? Jag såg en kort debatt om landsbygden på TV ikväll. Det var ett antal politiker och journalister som dominerade den korta debatten. Debatten var helt intelligensbefriad. Man talade om att lägga ner delar av landet (Norrlands inland), att det inte går att hejda urbaniseringen, osv.

Den enda person som i klartext, mycket kort, har berört den avgörande viktiga problematiken var Åsa Romson, i sitt tal. Hon sa att vi bara har den kommande mandatperioden på oss att fatta besluten om en radikal förändring av vårt samhälle. Besluten som ska omvandla Sverige till ett hållbart och robust land som kan klara de framtida utmaningarna.

Alla politiker har ägnat sig åt att mata ut mer eller mindre meningslösa ”oneliners” om alla upptänkliga detaljer och med ständiga överbud i de frågor som för närvarande är populära. Journalisterna hänger på som nyttiga idioter.

Det sägs att folket får de politiker de förtjänar. I så fall har jag en egen oneliner: VI ÄR RÖKTA!

Den samlade forskarvärlden ropar ut budskapet att vi måste sluta att bränna kol genast. Endera är våra politiker inte läskunniga och dessutom döva, enfaldiga, egotrippade psykopater, eller så är de som folk är mest. I så fall gäller också att VI ÄR RÖKTA.

Det jag ser, när jag läser forskarrapporter och statistik över vår (globala) klimatpåverkan och vår förbränning av fossilt kol, är att vi (globalt) inte kommer att kunna avvärja en omfattande klimatkatastrof. Att i det läget säga sådant som våra politiker säger idag, bland annat om Sveriges landsbygd, är mycket deprimerande.

Jag har insett att jag är en ”stadskramare”. Jag bekymrar mig mera om hur det ska gå för stadsborna i framtiden än jag bekymrar mig för hur det ska gå för oss glesbygdsbor.

Det är helt klart att vi måste kämpa stenhårt för att behålla samhällsservice och viktiga samhällsfunktioner i glesbygden. De kommer att behövas för alla människor som flyttar hit redan inom de närmaste 20 åren, eftersom de då håller på att svälta ihjäl i de städer de kommer ifrån.