Igår då jag skulle åka buss hem så fick jag inte betala min biljett. Maskinen var trasig. Det var ju trevligt för min del och de som skulle till Umeå men bussbolaget muttrade nog en smula.

Dagen innan då jag åkte hem så åker alltid tidigt slutande skolbarn med. Vid en avstigning för en liten tjej , på kanske 7-8 år, så stod inte föräldern där då bussen stannade. På hennes röst och blick så hörde jag och såg hur paniken växte mer och mer.

Det var så pass att hon kunde be att få låna telefonen av busschaffisen. Men han tog sig tid och tog upp telefonen och frågade vilket telenummer hon ville ringa till. Det tog lång tid innan hon fick fram rätta numret.

Då hon äntligen fick fram numret så såg hon förälderns bil. Då kan jag lova att hon blev glad!

Det jag vill säga med det här är att det är inte många chauförer som tar sig tid och stanna än om de ligger i stress. En del kan säga enbart ’nej du måste gå av nu, jag ska vidare’. Känner igen mig själv i denna lilla tjej då hon förtvivlat såg att det inte stod någon och väntade på henne. Jag var lika dan i den åldern.

Som tur var så slutade det ju bra men jag kände hur jobbigt det var att se henne i denna situation.

Det var det för den här morgonen. Åter till något mer vettigt.