Imorse såg jag ettorna som skulle iväg på överlevnaden med gymnasiet. Jag fick genast grova rysningar över tanken att sova ute och utföra en massa underliga övningar. Själv räknade jag tiden från att vi startade tills dagen efter då vi skulle få gå hem. 21 timmar, 18 timmar osv.

Tappade ut min lunch på gräset också, pannkaka hade jag med mig. Så där försvann den. På kvällstid gick vi någon opromenadvänlig stig. Ja, den motoriska biten i mörker sket sig för mig och jag snubblade konstant. Dessutom hade jag för små skor. Efter den dagen var min ena fot inte som den skulle några år framöver.

Dagen efter levde inte mina fötter riktigt, jag hade lyckats på något vänster få fötterna utanför den där presseningen, kallt.

Nej, någon frilufsmänniska är jag inte. 🙂