Näe

I går såg jag äntligen den där Inception. Christopher Nolans nya storfilm. Förväntningarna var alldeles för höga.

Jag hade väntat mig en djup, filosofisk drömfilm med snygga specialeffekter men tyvärr var det mycket specialeffekter och inte lika mycket djup att tala om. Visst, man hade skruvat till en vanlig actionfilm något varv genom att lägga till en handling om vår drömvärld som fascinerar de flesta, men som egentligen var för realistisk för att kännas trovärdig. Om du förstår paradoxen. Drömmar är ju tokiga, ologiska och snurriga – som Michel Gondrys filmer (Eternal sunshine of the spotless mind, Science of sleep). Här var drömmarna som vår vanliga värld, med undantaget att Paris vek sig dubbelt och vi förlorade gravitationen vid några tillfällen.

Karaktärerna var enkelspåriga och berörde inte nämnvärt. Handlingen var lite krånglig till en början men jag lämnades inte mycket att fundera över efteråt – alla frågor besvarades under filmens gång. Den lilla kärleksberättelsen med Dom Cobbs (Leonardo DiCaprios roll) spökande ex-fru var väl lite fin, men nuddade inte hjärtat på på något djupare plan hos mig. Den var mest där för att få den obligatoriska kärlekshistorien i filmen.

En kul detalj var att "uppvakningsmusiken" var Édith Piafs Je ne regrette rien, och Dom Cobbs ex-fru Mal spelades av Marion Cotillard. Hon gjorde en fantastisk insats som Édith Piaf i filmen om henne – La vie en rose – och belönades med en Oscar för prestationen. Den parallellen måste ha varit avsiktlig.

Nu ska ni inte tro att filmen var dålig. Det var bra underhållning rakt igenom och på två och en halv timme blev jag inte uttråkad en enda gång. Det måste ju ses som en bedrift. Men i slutändan var det ytterligare en actionfilm med biljakter, pang-pang och män i kostymer och bekymmersrynkor mellan ögonen. Med en liten hjärnskrynkling i handlingen.