I gårkväll 18.30 släpptes våra lokala kandidater, till nästa mandatperiods politiska uppdrag, lösa för att under moderator Kent Lövgrens överinseende diskutera och förklara vilket program som skapar trygghet och utveckling i Vilhelmina. Moderator Kents korrekta och lättsamma stil passar väl i de flesta sammanhang, så och i går. Debatten utvecklades inte till vare sig vendetta, slagordssluggande eller glödande propaganda. Kvällen blev med andra ord en tämligen stillsam tillställning där alla fick möjlighet att utveckla sina förslag till hur rådande problem bäst ska lösas. Ca 100 personer hade samlats i biolokalen för att lyssna och ställa frågor. Många lyssnare passade också på att fråga. Samtliga partier som idag sitter i fullmäktige fanns representerade samt nykomlingen Piratpartiet. Sverigedemokraterna ställer upp i årets lokalval men avböjde att delta. Varför? Det hade varit klargörande om Erik Axelsson ställt upp i debatten och delgett sina åsikter särskilt när frågan om invandring och asylmottagande i Vilhelmina diskuterades. I huvudsak avhandlades näringsliv, skola, drogmissbruk, asylmottagande och äldreboendet. Vad blev då det kvardröjande intrycket? Jag räknas som i hög grad partisk i sammanhanget som aktiv kristdemokrat och mina intryck färgas naturligtvis av detta. Men jag tillåter mig en ”färgad” recension särskild ägnad majoriteten. 

Inlednings-/avslutningsanförandena, inom minuten sagda, formades självklart som en begäran om röststöd för sitt partis linje. I detta fall må det vara ett särskilt balansstycke av sittande kommunalrådet Åke Nilsson att hänvisa till bakomliggande period och med stöd av denna ange betryggande prov på ansvar och utveckling inför framtiden. Låt mig nämna några av de exempel Åke N anförde; sporthallsbygget och bagarstugan beskrevs som exempel, monument, på visad handlingskraft. Cloud Berry- affären nämndes självklart inte. Ingen som helst antydan av reflektion eller självkritik kring den gångna perioden nämndes heller. Istället hänvisades till föregående period som leddes av Vilhelmina alliansen. Svenskt Näringslivs rankinglista med Vilhelmina i bottendivisionen avfärdades. Vad vi än må tycka om den så ligger den trots allt som ett mätinstrument, en empirisk utsaga, som sänder ett visst budskap till omvärlden. Åke N upprepade flera gånger att ”vi måste byta regering”. Bakom formuleringen kan vi ana ett erkännande av att s+v- majoriteten inte haft en genomgående lyckosam regeringsperiod i vår kommun. Han nämnde vid ett par tillfällen Alliansregeringens lånande medel. Till saken hör att Åke Nilssons majoritet har under sin period ökat kommunens skuldsättning med 600%. För varje medborgare må detta inge oro om samma majoritet sitter efter den 14 sept.

Piratpartiet, pp, uppträdde med ungdomlig och oförfärad frimodighet. Som noviser i detta sammanhang uteblir också de mera reflekterade lösningarna på kommunens problem med infrastruktur, vård, omsorg och jobb. Den genomgående lösningen heter ”internet”. Hur man vårdar äldre och sjuka, snöröjer, byter trasiga gatlampor och håller fjärrvärmen igång, när framtidens samtliga vilhelminabor ska sitta som programmerare och datatekniker, förblir en fråga som nog ingen kan svara på. PP kunde det inte.  Som deras exempel på samverkan och ungdomsaktivitet fick vi höra att s och pp redan ingått en slags allians (hur ska vi annars tolka detta?) och anordnar inom kort ett gemensamt LAN-party.

Margareta Lövgrens lösning på kommunens svårigheter är en motsvarighet till pp, men mantrat heter här ”mera verksamhet i kommunal skattefinansierad regi”. I förtäckta ordalag lät hon oss förstå att de ”privata” verksamheterna i sektorn, som vi har idag, inte gillas. Vi har väl fungerande och uppskattade verksamheter i Kristna skolan (Strandskolan), förskolan Olympus och fritidshemmet Prästkragen. S+ v kunde som sittande majoritet bättre ha mött de frustrerade frågor som finns kring äldrevården.

Avslutningsvis kan sägas att oppositionen representerades av ett gäng politiker som varit med förr. De avstod i huvudsak att kritisera den sittande majoriteten. Något kunde ha nämnts. De valde istället att presentera sina visioner för kommunens utveckling. Annika Andersson är den mest oprövade i det sammanhanget men visade en tilltalande oräddhet i argumentationen. Rickard Norbergs samtalande och eftertänksamma stil gav intryck av kunnande, pålästhet och reflekterade problemlösningar. Särskilt gäller detta de idéer som han beskrev beträffande skola och näringsliv. Beskedet från gårdagskvällen håller en del svar men också obesvarade frågor. En sak framstod dock tydligt; Vilhelmina behöver en ny majoritet. Alliansen samlar idag erfarenhet och kompetens för att lotsa Vilhelmina in i en period av stabilitet, konsolidering och samverkan. Rösta på Vilhelminas Allians. Lägg där din röst på Kristdemokraterna. Jag är övertygad om att ett sådant val är det mest avgörande för Vilhelminas progressiva framtid.

Via nyhetsmedia för en vecka sedan kunde vi läsa och höra om kinesiska partiapparatens senaste utspel. Man avser att skriva en kristen teologi anpassad till kinesisk kultur och förhållanden. Utspelet vittnar om, eller är bekräftelse på, en ideologisk förändring i det kinesiska samhället. Många följer idag denna spännande utveckling i Kina. Den kristna kyrkans existens är inget nytt i det väldiga landet. Kristen mission faktiskt kan spåras ända ner till 600-talet e Kr. Trots den långa existensen av kristen närvaro har den kinesiska kyrkan levt ett undanskymt liv och i förhållande till befolkningen haft mycket få medlemmar. Den tidiga kristna missionen mötte i både Japan och Kina ett jämförelsevis utvecklat samhällsystem med en stark centralmakt. Det kan ha haft sin betydelse för den kristna kyrkans svårigheter att växa.

Kyrkan har genomlevt flera våldsamma och blodiga motreaktioner, den senaste under Maos kulturrevolution. När Mao Zedong dog 1976 fanns inte en enda kyrka i bruk. 1979 så ändras förhållandena i landet. En reformpolitik genomförs för att få fart på ekonomin och som medförde en större personlig frihet för medborgarna. Kyrkor, moskéer och tempel återlämnas, renoveras eller nybyggs. Det troende Kina träder därmed fram i en omfattning som få anat. Man räknar med att antalet kristna 1949 omfattade ungefär en procent av en befolkning på mellan 400 och 500 miljoner människor. Det är idag svårt att få en någorlunda säker uppfattning om kyrkans medlemstal. Svenska Bibelsällskapet gick i våras ut med uppfattningen att kyrkan omfattar minst 100 miljoner kristna. Samtliga initierades uppfattning idag är att kyrkan i Kina har en enorm tillväxt. En ny församling bildas varje dag.

I samband med 60-årsjubileét av den statskontrollerade och godkända Tre-själv-kyrkan förkunnande Wang Zuoan, Kinas högste tjänsteman för religionsfrågor, ”att kristendomens ställning i landet ska stärkas i framtiden” och ”att utformandet av en kinesisk kristen teologi borde anpassas till Kinas nationella tillstånd och integreras med kinesisk kultur”. För närvarande anses den statskontrollerade Tre-själv-kyrkan ha ca 25 miljoner och den förbjudna husförsamlingsrörelsen ca 75 miljoner medlemmar. Att det ateistiska kommunistpartiet anser sig behöva en kinesisk teologi förefaller mycket motsägelsefullt. Den raka förklaringen är att enpartistaten oroas över kyrkans snabba utbredning och väljer att arbeta efter två linjer. Den ena är att fortsätta förfölja den förbjudna husförsamlingskyrkan och den andra att allt hårdare lägga den godkända Tre-själv-kyrkan under partiapparatens kontroll. Kinas kommunistparti erkänner genom sitt handlande att det inte längre har kontroll över den kristna trons utbredning. I stället får världen beskåda en märklig synkretism ofrivilligt initierad av den ateistiska diktaturen. Acceptabla delar av kristen teologi ska integreras i den kommunistiska ideologin för att den vägen intala sig att än har partiet kontroll över de ofantliga människomassorna.

Partiet kan naturligtvis inte den vägen stoppa den snöboll som satts i rullning. Parallellerna till kristendomens framväxt i det romerska imperiet ligger inte långt borta. Först våldsam och blodig förföljelse, därefter resignerad acceptans som följs av erkännande av rörelsen och till sist den statliga administrationens integration av den nya ideologin.

Ronny Thellbro

En trevande inledning.                                                                                                                                                                                                                                    När jag nu gör mitt första inlägg på denna blogg så kännas det ungefär som att första gången kliva in i ett sammanhang med helt främmande personer. En viss osäkerhet inställer sig med vidföljande frågor; passar det här mig, kommer det att påfordra allt för stor del av min tid och vad vill jag med mitt skrivande? Det är inte första gången jag bloggar. Under Vilhelminabloggens dagar så deltog jag där flitigt under flera år. Nåväl en ringa start blir det här med en återblick på det närmaste halvåret och därmed en antydan om vad kommande bloggar kan komma att handla om.                                                                                                                                                                                                                                              Jag är en tämligen nybliven pensionär. Efter 38 år som heltidsanställd präst i Svenska Kyrkan gick jag i pension den 1 januari detta år. En fantastisk period med möten av människor som berikat och berört ligger bakom. Blicken bakåt av de gångna åren ger upplevelsen av tiden som allt för flyktig. Vad fort det gick! En känslomässigt sammanfattning  av dagar och år som fyllts med ett mångsidigt och meningsfullt innehåll. Familjen har under perioden växt från ursprungliga fem personer till det drygt tredubbla. Våra tre pojkar är numera vuxna män med familjer. Jag, som ”friställd”, får större möjlighet att ägna tid åt den nya uppväxande generationen.                                                                                              Ja, så är det är ju det här med tiden. Hur ska den fördelas? Som pensionär erbjuds jag möjligheten att lite mera disponera den efter egen prioritering. Så är och förblir, trots denna möjlighet, familjen grundbasen i det ”nya” livet – en kontinuitet som förblir livsviktig även i kommande dagar. Utöver detta har i huvudsak tre saker fyllt en pensionärs tillvaro sedan årsskiftet. Här nämnt i tur och ordning.

Hilde – en stormande upplevelse med efterspel                                                                                                                                                    Min hustru och jag äger lite skog som fick känna av stormen Hildes vrede förliden höst. Ett 20- tal stora granar föll runt vår fritidsfastighet.Ingen av jättegranarna över huset. Ett annat skifte strax utanför Vilhelmina befanns ha ca 150 stora träd omkullvräkta av samme vädervilde. Vintern och våren har ägnats till stor del av att ta vara på den träråvara, som genom Hildes våldsamma framfart, påförts oss. Snart finns dock alla stammar och stockar på plats vid ett av bygdens sågverk för att förädlas till bräder, reglar och ochplank.

Stugan uppe vid Simonsbodarna                                                                                                                                                                           Det andra som ägnats tid och kraft är den fäbod från 1885 som stått ensligt i väglöst land och tärts av väder och väta. Det har varit en särskild prioriterad uppgift att försöka att någorlunda återställa och färdigställa denna byggnad från en avlägsen period av gårdsdrift. Jag och yngste sonen rev den för fyra år sedan och fraktade de friska timmerstockarna ner till byn. Där blev den sedan renoverad, försedd med nygammalt timmer där tidigare stockar ruttnat ner, nytt golv med 10 tums plank, isolerat tak och nya fönster samt dörr. I fjol våras rev vi så åter den renoverade stugan och fraktade den stock för stock med skoter de 7 km upp till Blaikfjällssluttningen just hitom Fjällbäcken. Den står nu på sin gamla plats men väntar på den sista finishen innan den åter blir beboelig. Det sistnämnda har dock dragit ut på tiden och idag får vi se när inflyttningskaffet kan hållas för vänner och intresserade. Fönster, spis, kamin och tillhörande skorstensrör ska installeras men därefter är det möjligt att övernatta i den lilla fäbodstugan.                                                                                                                                                                                                           Kristdemokraterna i Vilhelmina                                                                                                                                                                            Den tredje aktiviteten som accentuerats betydligt detta år är min roll som avdelningsordförande för Kristdemokraterna i Vilhelmina. Aktiviteten skruvas upp rejält med anledning av de kommande valen. Ordföranden tillsammans med den valda styrelsen har att initiera arbetet med förberedelsen av valet och att förankra detta bland medlemmarna. Till detta hör nomineringar till listorna där lokalavdelningen har ett särskilt ansvar för kommunlistan. En valplattform med frågor relevanta för kommunen måste arbetas fram och med en modell som får en så bred förankring som möjligt bland medlemmar och medborgare. Vi har under vintern och våren arbetat i grupper för att erhålla den önskade breddningen på arbetet. Under sommaren och fram till valet finns vi tex varannan fredag på ”ICA-torget” och möter intresserade kommunbor. Framöver väntar debatter och byabesök. Arbetet med kommunlistan tydliggjorde ett intresse för vårt parti och de frågor som vaskades fram. Valsedelns framsida rymmer 27 namn vilket också blev vårt beslut. Hela elva nya namn blandades med ”rutinerade” fritidspolitiker till en personbreddning som vi förhoppningsvis får se ge ett gott utslag i valet. Det allra mest glädjande för en avdelningsordförande att ta del av är den medlemstillströmning som vi sett och ser och som i sig vittnar om ett intresse bland kommunborna för vår politik. Bara de senaste två veckorna har 10 nya medlemmar anslutits till vår avdelning. Möjligen kan andra av kommunens partier också se en liknande och kanske bättre effekt av sitt arbete. För oss i vår lokalavdelning är dock denna medlemstillströmningen en injektion till arbetet i valrörelsen och den process av förlust eller vinst som väntar efter valet.                                                                                                                                                                                                                                Därmed drar jag streck denna gång och lovar er, som till äventyrs vill läsa det jag skriver, att i nästa blogg återkomma under en mera enhetlig rubrik.

Ronny Thellbro