Nu har snart mitt trötthetssyndrom försvunnit. Efter att ha storstädat, tvättat, styrketränat och storshoppat (så går det när man ger sig ut på stan dagen efter att ha sett fyra SATC-avsnitt) gick jag la mig tidigt. Var lite trött men en morgonjogg så vaknar man till.

Terrängskorna på och sen mot Carlshem. Det finns hudratals stigar där som binds samman i någon form av omöjlig labyrint,  jag vet aldrig riktigt var jag är. Efter sju minuter var jag på väg uppför Carlshemsberget. Ett litet, men brant sådant. Med maxpuls på toppen var jag garanterat inte sovande längre. Sprang vidare bland småstigar och plötsligt visste jag inte var jag var. Hittade såsmåningom en större stig mot det håll jag kom ifrån. Den visade sig gå till en myr. Då jag har trailskor är jag inte den som bangar utan jag kutar rakt över. Kan Elofsson, kan jag. I mitten av myren blir jag ståendes, jag är nersjunkten till ungefär knähöjd. Iskallt myrvatten har fyllt skorna och resten av rundan låter det som om jag springer omkring med blöta stövlar. Jag är ännu mera vaken.

Lokalsinnet var tillbaka och jag sprang på en välkänd stig mot elljusspåret. Då stelnar jag till. 20 meter framför mig står två hundar, typ terriers; en svart och en vit med såna där nithalsband. De stirrar och börjar skälla. En springer mot mig, jag skriker. Vad gör de här?? En bit bort börjar matte vissla, hon lika förvånad som jag av att möta någon mitt i skogen. Generat måste jag erkänna att jag inte såg henne och trodde jag mött två rymda skräckhundar.

De sista 15 minuterna går fort på elljusspåret innan jag drar hem. En frukost senare är det dags att dra ner mot jobbet – och såsmåningom spendera eftermiddagen i Gammliaskogen.

Ha en bra dag!

Visst är det störande när man räknar minuter som en galning och ibland glömmer att slå på klockan vid träning? Eller när man inte slår av den efteråt och veckosummeringen visar på finfina 28 timmar? Där har man fördelen med att alltid träna med pulsband, då fattar man liksom att något är galet.

Detta var mitt största irritationsmoment imorse; trots att regnet sakta föll och att benen var geggamoja blev jag inte less förrän jag upptäckte klockan. Efter sådär 15minuter kilade jag nämligen in i skogen för att kissa – utan att sen slå på den när jag sprang igång igen. På morgonen har i alla fall inte jag något tidsbegrepp så jag undrar hur länge jag egentligen var ute, 35,40,45 minuter? 

Visst är det sjukt att man bryr sig om dessa ynka minuter? Som om de vore ens liv. Sitter och funderar på hur ofta minuterna och timmarna bara glider iväg. Man tänker att man har all tid i världen, och att man lägger ner tillräckligt på det som är viktigt – men i slutändan önskar jag oftast att man hade kunnat göra det dubbla.

I eftermiddag blir det intervaller på plattan, Gammlia. Det var längesedan, och när jag dessutom har sällskap känns det extra roligt. Sen väntar en ledig dag imorgon, från jobbet det vill säga. Har aldrig längtat så mycket.

Alla känner väl likadant just nu? – Kan inte den här våren ta slut så att sommaren kan få ta över med lite ledighet och tid till att göra det man vill! (läs springa) Känns som om jag går omkring i min egen lilla bubbla av tider, måsten och konstant ångest över att inte hinna. Jag vill inte vara den som stressar och jobbar över – men det är just vad det senaste året varit. Kvällar har innebärt en massa mekande med jobb hemifrån och nu är jag less!

Jag har härmed bestämt mig för att när jag går på semester ska jag inte komma tillbaka till det här jobbet. Det är sorgligt på ett sätt, och jag har ångest för att berätta det men all energi och ork för detta är borta och om man istället för att jobbar hårt sitter och skriver ett blogginlägg är det nog verkligen rätt val. Vad som händer till hösten får framtiden utvisa – men att det inte skulle finnas jobb just nu är inte sant. Handlar bara om att ta mod till sig och ta de där jobben, var de nu än är. Helst vill jag ju bli heltidsproffs – för vad är roligare än att träna? Och hur stor har inte frustrationen varit över missade träningspass! Ska känna på hur det är att faktiskt hinna och orka (förhoppningsvis) träna nu i sommar – kanske att man ska ge sig själv den chans som man aldrig tidigare tagit, så gott som det går.

Igår 10k utan att vinna en bil. Fick däremot ett presentkort på bensin 250:- och en fin blombukett.  Igår var kanske världens bästa träningspass; efter 7,5km dog jag helt och jag fick släpa mig i mål. Hade det varit ett träningspass hade jag troligtvis gett upp!

Var och spinnade samt körde benstyrka imorse. Benen var inte alls så trötta så nu längtar jag till ett härligt distanspass i skogen. Ska ta med mig "Dra åt skogen"-kartan och jaga lite kontroller på Carlshem.