Hans ögon glittrar, mungiporna är vackert vinklade uppåt och han är angelägen om att verkligen prata med mig. Inte mycket är sig likt, med andra ord.

– Jag har fått ett nytt liv förstår du, säger han. Åh, nyfrälst, far det genom mitt huvud.

– Eller ett liv till, är väl mer rätt att säga. Sedan berättar den ögonglittrande mannen om olyckan som definitivt hade kostat honom livet, om inte hans vuxne son varit i samma rum just då, och dessutom hade sinnesnärvaro att ingripa på ett intelligent sätt.

Vi kommer överens om att det nog inte var meningen att han skulle dö redan och pratar sedan med varandra i säkert en kvart, vilket vi aldrig gjort förut. Och det utan att ens nämna kylan.

Lunchar sedan med manlig bekant som varit övertygad moderat  sedan barnsben, och även aktiv i partiet. Nu är han åter i Sverige efter många år utomlands, och konstaterar med skräckblandad förtjusning att han nog har blivit socialdemokrat.

– Tänk om svenskarna verkligen förstod hur bra det är här, och slutade gnälla om bagateller. Allt är så enkelt i Sverige. Det finns en struktur och systematik i allt och det måste man ha om det ska fungera. Därför blir jag så ledsen när jag ser hur välfärdssamhället monteras ner av borgarna. Ja, jag har nog blivit sosse, halvsuckar han.

Det kanske är så, att vi måste få ett ordentligt perspektiv på saker och ting, för att förstå vad vi egentligen har och hur värdefullt livet ändå är. Men det känns dramatiskt att se till att vara 20 sekunder från döden, eller emigrera, för att tacksamt kunna ta emot ännu en dag. Eller till fullo uppskatta det fredliga, välordnade samhälle vi ändå lever i. 

Jag föreslår istället att vi i steg ett på vår väg mot tacksamhet och lycka, slutar gnälla och reta upp oss på saker som bilköer, TV-program, nylonstrumpor som håller en dag, och andra fenomen vi absolut inte kan påverka.

Det är alltid en start.