Trevligt substitut till att skandera slagord iklädd tunga kängor, väl?

Av , , 1 kommentar 15

Det var väl en trevlig nationaldag? 

 

Att istället för att raka huvudet för att gå runt i kängor, skrika slagord och vifta med blågula flaggor sätta sig och lapa sol på Gammlia och samtidigt bjudas på – till stora delar – rätt underhållande fotboll? 

 

Och dessutom se stadens lag ta ännu en viktig seger på sin ännu obesegrade resa – och för första gången (får jag för mig?) ta över serieledningen. 

 

Ni bjöd på en väldans fin stämning, hur som helst. Fan, det var ju rena applådinfernot när vi rullade runt bollen sisådär tjugo passningar på offensiv planhalva under den andra halvleken. 

 

Jag är alldeles för trött för att orka skeppa ut min sedvanligt halvdana matchrapport. 

 

Det får bli under morgondagen då jag har… få ursäkter till att inte hinna med en uppdatering. 

 

Mina planer är att leta mig upp till IKSU för att återförenas med Agda, Britt-Inger och de andra på ett gymapass i vattenbassängen – och att sedan tillsammans med några andra av dagens startspelare bege mig till IKSU Spa för lite avkoppling. 

 

Hade jag bara stått för en bra insats idag – en insats jag skulle kunna känna mig nöjd med och inte en högst medioker – så hade det kunnat bli en fin dag där jag kunnat känt att min gårdag gjorde mig förtjänt av att ligga i bubblet eller att sitta i ångbastun. 

 

Men men. 

 

Ikväll dök inte bara en videointervju med Vlado – matchens lirare väl? – upp på hemsidan – utan även de nya individuella lagbilderna. 

 

 

Hade jag bara spelat fotboll lika bra som jag var snygg så hade jag… nog alltid gjort lika trassliga insatser som jag stod för idag. 

 

… jag noterar att jag trots allt inte var ensam med att skriva dit det något desperat skrikande "Singel" i familjekolumnen där de flesta räknat upp mor, far och syskon. Lundström, Joel Burström och "Böni" försummar också sina familjer för att istället annonsera lite för sig själv. 

 

Har ni, stora pöbel som letade er till Gammlia och varav en liten, liten del kanske letat sig till denna blogg, några kommentarer om matchen som jag kan spinna vidare på när jag tvingar fram en matchrapport imorgon? 

Inför Karlstad hemma,

Av , , 1 kommentar 8

Träning i fredags vid sexsnåret på kvällen. Lagom tid, tycker jag. Ni vet. Så att man hinner vakna.

 

Och sedan har en helg formligen sprungit förbi utanför mitt fönster där jag suttit i mitt grävlingsgryt och bara väntat. 

 

På nationaldagen. Om jag ska på strippklubbsrunda med kungen? Inte i år. 

 

Imorgon tar vi emot överpresterande (väl?!) Karlstad BK hemma i ett toppmöte på Gammliavallen som nu för första gången i UFC-sammanhang kan erbjuda sina åskådare solsken och fotboll – samtidigt. 

 

Solläktaren, som – enligt uppgifter jag litar blint på – i de allra första planerna skulle stå klar i november, är nu färdig. 

 

Fantastiskt. Och lediga är ni. 

 

Och jag måste säga att jag, efter att ha sonat mina brott och samtidigt fått en helgs vila, känner mig i förträfflig form och redo att stå för min första riktigt bra hemmamatch. 

 

Det ska också bli skönt bara att få beträda en fotbollsplan utan den där jävla rosafärgade Donkey of the Week-västen.

 

Det vore hur som helst trevligt om ni kom förbi och kikade. 

Alla motriggars motrigg,

Av , , 1 kommentar 12

Idag har vi träning som vanligt igen, halv sex på kvällen. 

 

Jag gick igår och la mig lite senare än i onsdags. Runt ettsnåret (en tumregel man kan använda sig av är att när Cheers drar igång på TV6 är det dags att verkligen tänka på refrängen). Ställde medvetet inget alarm – mest för att se hur länge jag skulle kunna sova. 

 

Jag vaknade och kände mig rätt utvilad och var på väg att stega upp för att se Steffo läppja på något bättre rödtjut på teven. Kollar på klockan; 05.17. Eftersom jag inte är 65 år fyllda så somnar jag givetvis om. 

 

Samma process igen. Vaknar upp och tänker stiga ur sängen. 07.12. 

 

08.48. 

 

09.12.

 

09.25. Och här stiger jag slutligen upp. 

 

Fem gånger vaknar jag upp. Helt av mig själv. 

 

Bara säger. 

Donkey of the year,

Av , , 5 kommentarer 14

När Dulee Johnson försover sig från träningar så anländer han till Karlsbergs träningsanläggning genom att ramla ur en taxi som kommer direkt från en efterkruka. 

 

Det är idiotiskt, oansvarigt, oseriöst. 

 

Ett val man gör. 

 

Om man ändå rumlat runt på nån efterfest igår, slafsat i sig nån rullpizza kring femsnåret på Robert Laul-vis och därefter somnat i nåt buskage nånstans. 

 

Eller att man åtminstone stannat uppe och sett den första NHL-finalen tills det att Vancouvers Torres stänkte in segermålet där vid femsnåret. 

 

Det hade varit oansvarigt, dumt, oseriöst och allt det där. 

 

Det hade varit ett val jag hade gjort. 

 

Men nu. 

 

När man går och lägger sig vid tolvsnåret, till och med några tio minuter tidigare än vanligt, och ställer alarmet på 07.30 för att man ska upp och ha tvättid på morgonkvisten innan morgonträningen vid 10:00; 

 

Då är det inte ens rock n’ roll att försova sig. 

 

Att alarmet aldrig ljuder och att mitt trassliga lekamen bevisar att den är på randen till undergång genom att sova oavbrutet i tolv (12, etta-tvåa) timmar – det är ju bara ännu ett bevispapper i min skyhöga stapel på det faktum att jag är född till alla olyckors olycka. 

 

Jag vaknar alltså upp, kikar på mobilen och ser siffrorna 11:35. Träningen har inte bara börjat. Den har pågått i en timme och trettiofem minuter. Den är förmodligen slut. 

 

Den känslan. Hade man kunnat kapsla in den känslan i små mungipsanpassade tabletter hade man haft ett deppressivt medel som fått Dillmannen (den mest glädjespridande människa jag känner till) att hänga sig i en snara ihopsmidd av torkade dillkronor. 

 

Så vad gör man? Jo, man slår i väggar. Sparkar i väggar. Bankar. Jag tror att det är rätt lyhört här i huset, så ifall det bor någon barnfamilj i kåken så kan jag ha bjudit någon lycklig liten kotte på ett svordomsförråd av könsord, natura-arbetare-smädelser och nationalitetssvordomar (balt är min favoritord att skrika ut vid olycka och misär) som han kommer att klara sig långt med på även de tuffaste av lågstadier. 

 

Sedan plockade jag upp telefonen och skickade iväg följande meddelande till Örjan Andersson: 

 

"Asså vad säger man ens? Jag har gått runt och slagit och sparkat i väggar i en kvart nu. Alarmet ringde aldrig, era samtal var ljudlösa. Jag har tydligen sovit i tolv timmar i sträck. Bötfäll mig med en årslön och peta mig resten av säsongen. ASDÖLKAÖSLDKÖLASKDÖLASKADSFKJLA. Jag får köra nå backe själv, ifall jag inte bara plockar ner skylten innan dess. /Erik Löfgren"

 

Jag ringde långt senare, när jag kände att min röst var tappad på det mesta av frustrationen och ångesten, till Stuart. 

 

Det var inte lika självmordsbenäget jobbigt som jag trott att det skulle bli. Han avslutade med att "det ska bli kul att se vad det står i bloggen". 

 

Och, tja, en sån här grej lär jag dels få höra av lagkamraterna tills dess att… äeh, jag lär aldrig få sluta höra det – och samtidigt lär jag ju få sätta upp en flerårig avbetalningsplan med Jonas Nilsson om bötesbeloppet till lagkassan. Så den går ju inte bara att ignorera på ens UFC-blogg. 

 

När jag så slutligen, efter att i ren kokning avverkat en köksbänksstapel med disk (den enda positiva i kråksången då jag annars hade fortsatt anordna staplings-VM i köksvrån), tog mig till träningen och…

 

… igår på träningen tog vi upp ett koncept som de hade under fjolåret. Den spelare som gör sämst ifrån sig under något specifikt moment på en träning får bära en väst under en vecka. Igår avgjordes tävlingen med ett tvålagssspel där man inte fick tappa bollen. Den spelare som tappade bollen flest gånger – tränarna förde statistik – förlorade och fick därför bära västen resterande veckan. 

 

Adam Chenouffi – med sina svåra vrickningar och sina smånätta klackar – tappade bollen flest gånger. Dock hade han bollen säkert fler gånger än någon annan. Han sökte ständigt boll och var inne i smeten jämt och ständigt – samtidigt som andra, kloka men träbensbefattade mittbackar kanske höll sig mer i utkanterna. Så det var ju lite orättvist, kanske. Det tyckte i alla fall Adam. 

 

Men nu, och det märkte jag när jag stegade in i omklädningsrummet på eftermiddagen…

 

 

… nu har rättvisa skipats. 

Att referera till traktorer i teve,

Av , , 6 kommentarer 9

Det blev ingen debut i Obbola i afton. 

 

Det kommer tyvärr inte heller bli någon debut i den grönfärgade Obbola-tröjan för mig det här året. 

 

Precis när jag plockat ihop mina Copa Mundial, mina benskydd, mina benskyddshållare och mina värmemammelucker på Gammlia vid halv-sex-snåret så fick jag ett samtal från Obbola-tränaren "Bertan" där han förklarade att jag inte fick spela. 

 

Jag är ju nämligen på något halvtrassligt sätt redan utlånad från GIF Sundsvall till UFC och får därmed inte bli utlånad vidare till Obbola. 

 

… men vem vet; nästa år kanske jag får göra Obboladebut. Jag har hört av UFC-källor som spelat med Obbola att de har en kyl full med diverse smäckra dryckjomer – Vitamin Well och Red Bull bland annat – samt en glassfrys från vilka spelarna efter match kan stilla sitt sockersug. Detta då "Bertan" tydligen arbetar inom snaskindustrin. 

 

Lön i form av glass och dryckjom är ju bara marginellt trassligare än den inkomst jag ståtar med i år som låtsasfotbollsproffs. 

 

Vi får se. 

 

Nu blev det träning istället. Lite snabbhetsträning, lite spänstträning följt av en passningsövning och spel…

 

… och, tja, det behövs ju knappast tilläggas; men eftersom det var UFC-träning och Erik Lundström, teveprofil och fotbollsspelare (i den ordningen), var där så var även delar av det västerbottniska mediedrevet där. 

 

Idag var det SVT och Västerbottensnytts tur att ge Lundström ännu lite mer tid framför kameran. Eller "air time", som medievane Lundström numera kallar det. 

 

Han hade tydligen kläckt ur sig något om att årets UFC-lag "var som en traktor". 

 

En formulering som Lundström efter intervjun var orolig över. Han var rädd att den skulle låta bonnig. Som om han just klivit ut från logen i Täfteå, även om han som tur var inte specificerade traktorn och sa nåt i stil med "vi e’ ju som na’ jävla traktor i år, hä’ e’ som en Valmet sex-två-nolla mä’ dubbla förgasare". 

 

(Det här är en blogg där vi tar oss tid att googla traktormodeller en stund bara för att landa något halvmesyr till skämt. Och vi vill ju inte framstå som okunniga inför eventuella Täfteå- och Sörmjöle-läsare)

 

Men bara att referera till en traktor kan räcka en bra bit. 

 

Jag följde kvällens lokala 22.15-sändning slaviskt – men inlägget var inte med i den sändningen. 

 

I egenskap av chef över teveprofilen Erik Lundströms promotionstab ber jag om att få återkomma. 

 

Vissa UFC:are kan faktiskt medverka i teve utan att skämma ut sig,

Av , , Bli först att kommentera 11

Lundström skickade ett SMS där han, typ, ville säga upp bekantskapen och få mig och min blogg att flytta hem och lägga mig under någon sten i Sundsvall. 

 

Men nu var det ju faktiskt så att Lundström stod för ett ytterst gediget kaptensmässigt intryck. 

 

Fotbollslag%20startar%20moralprojekt%20med%20kyrkan

Fan, han såg till och med solbrun och fräsch ut (jag vet inte om det är filmredigerarna eller solrummen på IKSU Spa han ska tacka)- och varenda hårstrå i frisyren var noga fixerat. Jag noterade till och med att han tog det en aning lugnare än oss andra på uppvärmningen, förmodligen för att inga lätta svettningar i hårbottensregionen skulle fälla hela frisyruppläggningen. 

 

Nåja. Han lyckades med väldigt god marginal undvika en "… han ser lite moderat ut"-fadäs.

 

När vi passar på att skriva så här pass korta, innehållslösa inlägg – det hör inte till vanligheterna – kan vi passa på att fylla ut det med högst privata ändamål: 

 

Först en vädjan till den obarmhärtiga, råbarkade tjyv som helt oförhappandes lagt rabarber på min Pro Logan härom helgen; lämna tillbaka min cykel. Ingen människa borde behöva gå längre sträckor i en cykelstad som Umeå. Men framför allt borde inte en ung man som har inkomsten av en ekvatorialguineansk grindpojke behöva lägga ut fyrtio kronor – känt som "flera dagslöner" för en lönetagare av min trassliga dignitet – för att ta sig till ett universitet och tillbaka. 

 

Universitetet, ja. Imorgon ska jag i den arla morgontimman dit en sista gång innan jag äntligen får gå på sommarlov. Det har totalt varit några tuffa halvdagars skolarbete under våren och det ska skönt att äntligen få sig lite välförtjänt vila. 

 

Jag kan inte påstå att jag brann för att införskaffa mig de 7,5 poängen i strategisk kommunikationslära – men jag brann hela tiden helhjärtat, sista-minuten-kämpade in alla uppgifter, för att få fortsätta ha en anledning att röra mig kring Lindellhallen. Umeå måste bli en mycket fulare stad på sommaren om alla universitetsstuderande damer beger sig hemåt. 

 

Jag lämnar er av någon outgrundlig anledning med en spontan topplista över de fem bästa somna-till-låtarna, alla kategorier, med tillhörande Spotify-länk. 

 

5. Lua – Bright Eyes

4. Nu Sigge – Håkan Hellström

3. Vaggvisa för Flyktbenägna – Håkan Hellström

2. Mr. Bojangles – Nina Simone

1. Gårdakvarnar och Skit (Instrumental) – Björn Olsson

 

Här har ni några bubblare i en gammal lista som skulle behöva sig en uppdatering. 

 

Med det säger vi god natt. 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se