Tjuvläs här, fast bara om ni vill förstås

Hej, hej.
Jag och nöjesredaktör Lundström är precis på väg till Idun för att se Khoma, och sedan väntar den norrbottniska ångvälten Raised Fist som jag verkligen ser fram emot att se.
Nedan kan ni tjuvläsa krönikan som kommer i morgondagens tidning. Den handlar lite om varmkorv och lite om hur jag plankade in på Umeå Open när jag var fjorton, men mest om fantastiska Invasionen.

 Första gången jag besökte Umeå Open var 2002, och då var jag fjorton år. Större delen av festivalhelgens första kväll väntade jag visserligen mest på att bli hämtad i den kissdoftande hållplats C på Vasaplan, eftersom vi var sju stycken panka snorungar som alla gick in på samma gröna pappersband som vi hittat på marken och sedan omsorgsfullt tejpat ihop. Men en efter en tog vi oss faktiskt in, och sedan hade jag en av de bästa och mest händelserika kvällarna det året tillsammans med folk i alla åldrar som rest från både norr och söder.

Åren har gått och i kalendern står det 2010, jag är egentligen fortfarande en snorunge och Umeå Open bjuder som vanligt en blandad publik på makalösa festivalkvällar varje år. På fredagskvällen runt klockan nio är det fortfarande relativt lugnt i Folkets Hus, men en hel del folk i randiga och rutiga festivalkostymer börjar ändå söka sig mot scenerna där kvällens första akter precis ska köra igång. I ett uppfräschat Studion huserar för tillfället Babylon Queer Club, och även om dansgolvet för tillfället är tomt tror jag inte att det kommer dröja länge tills det kryllar av dansanta klubbkids och popsnören. I Idun gungar hela scengolvet till Fibes, Oh Fibes! och utanför… ja, utanför Iduns ingång möts man faktiskt av ett litet varmkorvsmoln.

Tänker jag Äpplet så tänker jag dansbandsgnussande till Scotts, men tidigt på fredagskvällen är det något helt annat som försiggår i de dunkla lokalerna. Så fort jag klapprar ner för trapporna möts jag nämligen av ett relativt tjockt punkmyller och ett av Umeås absolut bästa band, Invasionen, med Dennis Lyxzén i spetsen. Jag hör underbara Under gatan en strand, och tänker att den här musiken nog gör mig lika engagerad och själaglad när jag ligger hemma på soffan och stirrar i taket som den gör mig den här kvällen i styrdans-Äpplet. I ett av Lyxzéns alla eminenta mellansnack berättar han om den där syokonsulenten i Vännäs som frågade honom om han inte funderat på att gå en fordonsteknisk utbildning. Det skrattas och fnissas i publiken, men jag tror knappast att folket där inser vilken misär det varit om Dennis Lyxzen i dag stått med en bajsliknande prilla under läppen och geggat runt i en motorhuv med en skiftnyckel (eller vad man nu gör när man gått en fordonsteknisk utbildning). Den mannen är nämligen född att stå på en scen, och det välkomnande han och Invasionen bjöd på kan jag leva på hela helgen.

JOSEFIN ISAKSSON