Mohammed Ali kan välta mer än bara stenbumlingar

Mohammed Ali
Studion
Bäst: ”Följer mig med blicken”, ”Lever för det här”.
Sämst: Ni som redan stod i garderoben och twittrade, haffandes jackor.
Betyg: 4
Det finns inte längre någon färdig formel för hur man ska lyckas nå ut med rap i Sverige. Snarare verkar den merkantila massdöden ha frigjort uppfinningsförmågan och försatt skaparna i en behändig sits: idag kan man nämligen bryta bruset med både jazzrap, dansmusikmutationer och, som i det här fallet, gammal god förortsrealism.
Mohammed Ali skildrar sin närmiljö med lika delar värme, utanförskap, upprorisk kritik, humor och nostalgi. 

Startdelen präglas av bugande beatval – Gangstarr, ATCQ  – och nigande respons från de nästan provocerande glesa publikleden. Det är dock ingen bortskämd liveakt vi har att göra med. Tvärtom.  De Isley Brotherska stålgitarrerna rullar ut tätt efter introt till ’Porten’, Moms och Alias Ruggig turas om att byta verser, om trappuppgångsrökande kids och igenbommade fritidsgårdar. 

Ett par mindre förtjänstfulla acappellor faller möjligen ur rammen längs resans gång, men annars är Mohammed Ali konsekvent angelägna i sin klarsynta scenmix av underhållning, publikkontakt och budskap.  Branschkritiska ”Hinna Hinna” får lämpligen avrunda , specifikt den loopade slutraden ’någonting har gått fel” efterlämnandes en lätt frustration inför pop- och rockfolkens sedvanligt chosefria ignorans.  För den här grejen har potential att välta mer än bara stenbumlingar.
ANDREAS TERNER