Trodde aldrig jag skulle erkänna detta:
Med jag glädjs åt varje rynka!

Med diagnos ansiktsförlamning så har ju min högra ansiktshalva inte varit sig lik alls sedan jag insjuknade. Det är med stor smärta man passerar en spegel.

Men igår när vi åt middag sa en av mina tonåringar här hemma:
– Mamma, du har fått tillbaka en rynka på din högra sida!

Trodde aldrig att jag skulle bli så glad över en rynka, Men tydligen hade det börjat utkristallisera sig en liten linje vid näsroten…gissa om jag blev glad? Tänk att man kan bli så glad över en liten rynka?! Normalt så borde man ju deppa då barnen säger att man börjar vara rynkig.

Men min reaktion var tvärt om….om rynkorna börjar synas (än så lite) så måste det ju betyda att läkningsprocessen har kommit igång lite i alla fall!

Idag blir det sjuktranport in till lassa. Detta för att genomföra mitt första återbesök efter insjuknandet.

Känns både nervöst och skönt på en och samma gång. Nervöst för att jag oroar mig för att de ska hitta något nytt och säga att prognoserna ser dåliga ut. Och skönt för att jag samtidigt får möjlighet att ställa alla mina frågor.

Känns lite fånigt med sjuktransport….men vad ska jag göra? Jag får ju inte köra bil. Det är bara att gilla läget. Det är ju trots allt tur att det finns sjuktransport så man kan ta sig till och från.och slipper anlita släkt och vänner något som kan vara ett problem har jag upptäckt. Alla jobbar ju eller har annat för sig och har inte lust och tid att agera chaufför.

Nu blir det duschen, frukost och sen iväg. Därefter kan jag bara hälla tummarna för att resultatet av besöket blir hyfsat positivt!

När jag var liten fick jag lära mig att man inte ska läsa andras dagböcker….men vad är det som gäller nu i denna bloggande värld?

Nu för tiden ska ju allt in på bloggen. Det bloggas om allt…ibland undrar man ju….varför?

Upp ur sängen i morse, frukost och sen med familjen in till lassa för att besöka mamma.

Kändes skönt att se att hon verkar må lite bättre i alla fall. Men jag känner mig så otillräcklig. Jag önskar att jag vore pigg och orkade vara hos henne mer. Men jag orkar ju inte vara uppe så långa pass….sängen och vila ropar på mig. Och på förmiddagen mår jag ju lite bättre så då måste man ju passa på!

Åkte förbi mammas hus på vägen hem och fixade och donade lite där också innan vi till slut kom hem hit igen. Och fyyyy vad jag känner mig slut nu, Höll på att svimma innan huvudet kunde landa på kudden och den välbehövliga vilan.

Det är å ena sidan skönt att vara hemma och slippa ligga inlagd. Men å andra sidan så ser man ju en massa som man skulle behöva göra här hemma.

Just nu indkar jag barnarbete (men säg det inte någon). Tonårsbrudarna här hemma har fått i uppdrag att städa huset. De tycker nog inte att det är så kul. Men kanske är det nyttigt också att se att 300 kvadratmeter villa inte håller sig rent av sig själv. Det är ju en sådan där typisk "att göra om och om igen" syssla…en uppgift som bara syns om den om den inte blir gjord.

Gubben är ute och skottar gården för fullt…..taken borde ju också skottas…både här hemma och mammas garagetak. Varför kommer allt samtidigt? Jag vill också hjälpa till men men det får jag ju glömma. Nu tar vi en syssla i taget och hoppas att inte takåsarna hinner ge vika för snömassorna.

Man önskar att man kunde vara på flera ställen samtidigt just nu och att fysiken tillät det. Otillräcklighet är ordet för dagen!

Såg just på webben att Linda vunnit Umeåregionens integrationspris. GRATTIS LINDA!

Så himla kul och så välförtjänt! Linda har ett sådant brinnande intresse och har förmågan att se möjligheterna och inte bara problemen som så många andra alltid tycks fokusera på. Hon har dessutom modet att kliva fram och agera, organisera och inspirera andra!

Jag menar inte att vi inte ska se problemen….för problem finns ju alltid oavsett vad det är som sker finns det ju alltid problem stora som små, Men låt oss alla fokusera på lösningarna och se möjligheterna istället för att grotta ner oss i elände!

Det är inte utan att man kännner sig lite extra stolt att vara vännäsbo just nu., Med tanke på alla tråkiga och i vissa fall missvisande rubriker kring integrationen som Vännäs fått stå i rampljuset för så är det ju extremt kul med lite positiva tongångar.

Hade själv bokat in och skulle ha varit med på integrationsdagen i Umeå idag…men mina planer gick ju lite åt skogen skulle man ju kunna säga. Så nu missade jag chansen att jubla, gratta och applådera….Så jag får  från sjuksängen via cybervärlden  skicka en JÄTTE KRAM till Linda. Och samtidigt vill jag skicka en hälsning till alla i nätverket "Vännäs mot rasism" som arbetat så enträget och framgångsrikt i sitt arbete. Utan att vi alla hjälps åt blir det ju inga resultat heller!

Men vi har bara börjat ännu och vi är många som vill vara med och hjäpa till!
Ser fram emot att komma på benen igen så jag kan bidra med mitt i detta arbete!

Förra veckan pajade kopplingen på "Peggy"…en av våra bilar. Så det blev besök hos bildoktorn. Det visade sig att på just den modell av bil som vi har är det extra krångligt att byta kopplingssats.

I onsdags fick vi i alla fall hämta ut bilen….och skit vad dyrt det blev! Men bor man på landet så är man ju i behov av att bilarna fungerar.

Igår tog Mikael bilen till jobbet och kände att den var nog inte riktigt återställd. Höll knappt på att ta sig hem från jobbet på eftermiddagen. Kopplingen funkade inte alls och det var ett förskräckligt missljud också.

Vad göra?
Jo, tillbaka med bilen till bildoktorn igen….puh…vad man blir less!
Men som tur är så var det ju en reklamation så vi behöver väl inte betala två gånger för samma jobb!

Tur i oturen att jag är sängliggande och inte får köra bil just nu. Men samtidigt hade vi ju planerat att ungdomarna skulle få ha den ena bilen så att dotterns pojkvän skulle kunna vara behjälplig med transporter till bussen på mornarna. Nu kommer det att bli problem en tid….men med lite pusslande och trixande så ska vi väl lyckas få dottern till och från bussen.

Får väl kolla lite med grannarnas resmönster om det finns en lösning att hitta där kanske!

Första dagen hemma och vilande! Eller som man skulle kunna säga:
– Här har jag suttit och hängt läpp!

Detta både som "depp läpp" med många funderingar i huvudet och som rent fysiskt "med en hängande förlamad mungipa".

En annan sak som jag tidigare aldrig tänkt på är att det är bra att ha två ögon. Nu då jag har ena ögat instängt bakom en immig och dinmmig ögonkammare och då detta öga dessutom inte går att vare sig öppna eller stänga helt, så har jag ju bara ett öga att se med.

Detta märks betydligt mer än jag trodde att det skulle göra. Jag missbedömmer hela tiden avstånden, springer in i dörrkarmarna, tappar och häller ut och vinglar omkring. Detta trots att jag befinner mig hemma i en känd miljö. Eller kanske det är så att just därför att jag är hemme i det välkända som gör att jag tror mig själv om att ha allt programmerat som en autopilot.

Kanske jag måste skaffa en hjälm eller träna upp katten Doris till "ledarkatt".

LIgger nu nedbäddad i hemmets lugna vrå. Ungdomarna har åkt iväg till skolan och huset är rätt tyst. (bara katten Doris som ligger här bredvid och snarkar).

Då kommer ju funderingarna…

Var in på nätet och läste om min diagnos Bells Pares eller ansiktsförlamning som är det med vanliga namnet. Man ska nog egentligen inte läsa om sjukdomar på nätet. Där finns mycket texter om elände och komplikationer skrivet. Men också en del information som är intressant att läsa. Särskilt intressant är det att läsa det som är skrivet av personer som själva är eller har varit drabbade av denna sjukdom. Man känner sig liksom lite mindre ensam i sin situation då man läser deras inlägg.

Men prognoserna sätter ju lite griller i huvudet:

• 70 % av de drabbade blir helt återställda även om det kan ta 6 månader till 1 år
• 20 % får men i form av t.ex skadade hornhinnor med synproblem som följd, hängande ansiktsdelar, domningar mm.
• 10 % får inte bukt med förlamningen som då blir permanent, i vissa fall kan kirurgiska ingrepp hjälpa till viss del

Genast undrar man….vilket procent kommer jag att tillhöra? Kommer jag att bli helt återställd? Hur lång tid tar det innan det börjar hända något? Jag frågorna och funderingarna är många….

Jag hade inga tomtar på loftet (även om många trott det) Men du finns det på papper…det var tomt. Eller jag menar att det var i alla fall ingen tumör.

Det tog över 24 timmar att få svar på den röntgen som jag gjorde igår eftermiddag. Helt sjuk länge att bara ligga i en sjukhussäng och vänta. Men till slut kom i alla fall ett positivt besked. Efter lite turer och samtal med läkare om förhållningsorder, rehabilitering med mera blev jag till slut utskriven och fick åka hem.

En sväng förbi hos mamma för att titta till hennes tillstånd, Och sen via apoteket och drygt 1000 kr fattigare men med en hel kasse medicin bar det iväg hemåt. Känns som om jag nog inte behöver någon vanlig mat om jag ska äta alla dess piller.

Men nu känns det otroligt skönt att fått komma hem!

Att duscha var helt fantastiskt. Igår skulle jag nämligen duscha på sjukhuset.,
Väl avklädd och klar och med vattnet strilande kom jag på att jag behövde ju schampo och balsam. En flaska balsam fanns i duschen men jag kunde inte hitta något schampo. Men jag hittade en flaska som det stod tvätt creme på och tänkte att det får väl duga som schampo och så körde jag med balsam efteråt. Problemet var bara att man nog inte skulle tvätta håret med tvätt cremen. Trots att jag använde mycket balsam så såg mitt hår förskräckligt ut efteråt. Jag fick tvätta det hur många gånger som helst här hemma ikväll med vanligt schamo för att få till det.

Nu ska jag ta mina kvällspiller, använda min ögonsalva och byta ut min ögonkammare och krypa till kojs. Hoppas att jag kan få några timmars skön sömn nu i natt. Jag har ju en del att ta igen efter att inte sovit mer än en timme natten till idag.

Troligen kommer jag att sova bättre i natt. Dels har jag fått svar på en rad frågor om mitt eget sjukdomstillständ under dagen idag och sen har de hittat vad som var galet med min lilla mamma och jag behöver inte ligga och grubbla så mycket över det även om oron hela tiden finns där.

Vill skicka ett stort tack till alla er som hört av sig via bloggen, facebook och sms under min tid på lassa. Det känns skönt att veta att man har många vänner utanför sjukhusväggarna när man själv ligger nedbäddad!

Var helt omöjligt att sova i natt! Borde ju efter gårdagen har varit helt slut…men inte då.
Fick en ögonkammare fastsatt över mitt förlamade öga. Jag ser ite klok ut…vill verkligen inte visa mig bland folk…men jag har ju inget val! Måste ha denna annars kan hornhinnan i mitt öga ta skada då ögat inte går att stänga helt.

Hade även igår kväll ont i huvudet och fick en omgång smärtstillande innan sängdags.

Sen låg jag  och snurrade och snurrade. Tankarna for hit och dit!
Man vill ju inte be om insomningtabletter i första taget. Vill ju visa att "Jag kan själv". Men efter att ha snurrat i sängen från kl.22.00 till 03.00 tänkte jag att "Nu får det vara nog" och tryckte på larmknappen.

Vips var nattsköterskan här, hon måste ju ha stått och lurat bakom min dörr! Men det svar jag fick var att de inte kunde ge min något insomningspiller kl.03.00 på natten. Det var för sent och jag skulle då ha varit för trött då det var dags att väcka mig för min morgonmedicin. Man undrar ju…ska man inte få vila på lassa?

Men men man lär sig…nästa gång ska jag inte visa mig duktig och ligga och snurra i timtal utan be om hjälp i tid. Nu känner jag meg i alla fall helt slut, det blev bara en timmes sömn mellan 5 och 6 imorse.