Gratis herion till missbrukare i Danmark?

Såg på nyheterna att man i Danmark startat upp ett nytt projekt som går ut på att dela ut gratis herionsprutor till missbrukare.

Jag ställer mig lite frågande till detta. Å ena sidan kan jag förstå att kriminaliteten och prostitutionen minskar i och med denna satsning. Men å andra sidan kan jag tycka att det är som att uppmuntra missbruket.

Om man istället hade kopplat detta till att det skulle ingå i en avvänjningsprocess så hade det varit annorlunda. Men de har inga som helst krav på att missbrukarna ska ha en ambition att sluta och det tycker jag är märkligt.

De intervjuade en av missbrukarna och frågade honom om har ville sluta men han svarade bara att han tyckte det var perfekt med detta projekt och att han såg sig själv som en missbrukare och att det var det han ville vara. Han ville absolut inte sluta med sitt missbruk och nu blev det ju gratis också vilket han tyckte var toppen!

Man undrar ju vad de danska skattebetalarna anser då skattepengarna går till att understödja herionmissbruk och inte till insatser för att minska missbruket. Visst kriminalitet kostar också men ändå? Det finns ju andra aspekter som borde vägas in…

Nu ska ansvariga i Sverige följa utvecklingen i detta danska projekt och ta lärdom av detta….är det en lösning på missbruksproblemet i Sverige….nja….jag är tveksam!

Många skulle kanske vara avundsjuk på mig om de som jag hade möjlighet att sitta uppe på nätterna och se på OS. Men sanningen och säga…..jag har inte sett på OS alls! Inte mer är sammanfattningarna vid nyhetssändningarna.

Jag kan inte säga att jag är särskilt intresserad. Skulle hellre se en bra film än att sitta och se på idrott mitt i natten. Visst är det kul då det går bra för svenskarna. Särskilt kul är det naturligtvis då det är idrottare från norra Sverige som lyckas!

Stort grattis till Charlotte Kalla och Björn Ferry!

Jag tycker att vintersporterna är roligare att se än sommaridrotterna. Men att sitta och se grundspel är inget för mig. När det sedan börjar dra ihop sig till finalspel i ishockey så vill jag vara med och se.

Jag kan inte riktigt förstå de som sitter uppe och ser allt…har de inget liv? Att timme efter timme sitta och se på hur de kämpar och hur de sedan bortförklarar att de inte nått prispalllen. Nej, det är inget för mig!

Konstigt är det också med sportkommentatorernas ordval.
Typ:
– Oj, vad dåliga DOM är, vilket misslyckande! heter det om det inte blir medalj
– Oj, VI är helt fantastiska! heter det om det blir medaljplats.
Är dessa kommentatorer bara svenskar och säger VI om det går bra, går det dåligt så är det DOM  som varit dåliga?

Igår gjorde jag en nostalgi tripp! Jag kollade på gamla foton!
FRYSTA ÖGONBLICK UR LIVET

Min äldsta dotter fyller 18 år i maj och jag började med fotoalbum till henne när hon var liten. Ett album som hon inte skulle få se förrän på sin 18 årsdag. Tanken var att dessa album skulle sammanfatta hennes barndom men både foton, utklipp och kommentarer.

Trodde i mitt stilla sinne att jag hade gjort det mesta i albumen, men fick en smärre chock då jag in insåg att jag bara hade hunnit till 6 årsåldern. Jag har allstå 12 år som är ogjorda!

Så det var bara att dyka ner i fotolådorna och kolla efter bilder. Men då kom nästa chock…det finns ju nästan inga foton. Inte vanliga analoga i alla fall. Allt finns ju numera digital och lagrade på en rad olika ställen. Allt från CD skivor till externa hårddiskar och bilderna har en mycket varierande kvalitet.

Dessutom har man ju inte alltid märkt upp bilderna så att man vet om de är skolavslutningen i 4:an eller 6:an som man ser på bilderna.

Så nu startar ett detektivarbete…dels att hitta igen bilderna, välja ut de som är av betydelse, datera dessa och sen skicka till framkallning. För att sedan utan att dottern i fråga ser göra klart albumen (som för övrigt blir säkert 4 stycken).

Ibland undrar man ju varför man startar ett sådant här jätteprojekt?
Men jag vet att hon kommer att uppskatta detta när det väl är klart!

Kollade också hur det såg ut med den yngre dotterns album och insåg att där har jag lika mycket ogjort. = 12 år kvar att fixa. Men här har jag i ju i alla fall 3 år på mig att få till det och inte 3 månader som i det mest akuta fallet. Undrar i mitt stilla sinne vad som hände för 12 år sedan då jag helt la ner detta med att hålla ordning på alla foton?
Misstänker att arbetsbelastningen ökade då och att den sen aldrig har minskat utan ökat och ökat och ökat hela tiden!

Vilken tur att jag inte har 5 barn….(men det är klart då kanske jag inte kommit på tanken att summera barndomen med bilder och kommentarer på detta avancerade sätt).

Snart kan jag stänga mitt högra förlamade öga!

Yes, det går framåt….men det går sakta. Förra veckan kunde jag se att blinkreflexen började komma tillbaka något. Jag såg att mina båda ögon började nästan blinka i takt. Tidigare blinkade mitt högra öga lite som det själv ville. Undrar just hur många som trott att jag gått omkring och flörtat?

Tur i oturen att jag inte vistats med så mycket folk utan mestadels varit alldeles ensam här hemma. Annars kanske de kunde ha blivit en del missförstånd. Men jag har ju haft min ögonkammare på så att mitt flörtande kanske inte ha synts så mycket,

Känns i alla fall skönt att se att reflexerna börjar komma tillbaka. Munnen har nästan börjat fungera som förr, men fortfarande ingen smak och jag blir lite sluddrig på kvällen samt sölar och dräller en del.

Jag har  fortfarnade hyseriskt ont i huvudet och blir snabbt väldigt trött pga av ljud och ljuskänsligheten. Är så ljuskäslig att det är svårt att gå förbi ett fönset när solen lyser så starkt där ute. Det blir till att hålla till i källaren eller i ett rum med fördragna gardiner. Jag är  i alla fall vid gott mod om att detta ska lösa sig och att jag ska bli helt återställd. Man måste ju tro det i alla fall….annars orkar man ju inte.

Men det vore ju bra att få svar på alla prover som tagits så att jag vet att min medicinering är den rätta. Tänk att det ska behöva ta över två veckor att få provsvar!

Men snart törs jag kanske visa mig bland folk igen!

Idag är det "Alla hjärtans dag" och kärleken tycks flöda som aldrig förr!

Läste att i Sverige gifter sig cirka 30 000-40 000 par varje år. Men det hade tydligen varit ett litet dipp förra året. En del påstår att detta dipp beror på att det var lågkonjunktur och att folk inte hade råd. Andra säger att det beror på att då det offenliggjordes att prinsessorna skulle gifta sig 2010 så var det många par som valde att skjuta upp sitt bröllop till i år istället.

Tycker att det låter lite märkligt att bara för att det blir kungliga bröllop så väljer ett flertal att flytta sitt eget bröllop….

Jag trodde man gifte sig av kärlek…men tydligen så hade jag fel!
Det verkar som om även här styrs svenska folket av media och kändisvärldens val.

Många spår att det just idag på "Alla hjärtans dag 2010"  ska ske fler frierier än vanligt! Det är ju toppen….kanske stundar nu ett år då man får besöka flera vackra och romantiska bröllop.

Fram för mer romantik!

Idag fIck jag en resetidning med posten!
Efter att snabbt bläddrat genom denna så kom en tanke för mig!

– Varför bor jag här? Varför sysslar jag till vardags med det jag gör?
För vem gör jag det?
Känner ett akut behov av att bryta upp och starta upp ett nytt liv någon annan stans i världen!

Även om solen skiner idag och det är mycket vackert utanför fönstret så känner jag att det finns ju så otroligt mycket vackra platser på denna jord. Platser som tilltalar mig och som kanske skulle kunna ge mig ett mycket rikare liv!

Så…varför gör jag inte det då…?
Säljer allt jag äger, ta med mig de käraste jag har och bara drar?

Ja, denna frågor som kanske tål att fundera lite mer på!
Det ska jag ägna  helgen åt….fundera över framtiden…kanske kommer jag fram till att allt är bra som det är….eller så kommer jag fram till att NEJ, jag ska göra slag i saken och göra något helt nytt av mitt liv!

Ta de chanser som erbjuds mig och bara bryta upp!

När man är sängliggande och ska vila finns det inte mycket man kan sysselsätta sig med. Har kollat lite på TV, men det är ju mest repriser av alla de slag.

Har just sett på Home Makeover….
Varje gång jag ser detta tycker jag att det är sååå hysteriskt….är det verkligen så överdrivet i USA? Det blir liksom för mycket av allt hela tiden!

Detta är ett typiskt program man tittar på när man inte har något annat för sig. Och varje gång tänker jag:
– Jag ska inte låta mig dras med i detta!
– Jag ska inte bli berörd!

Och vad händer?
Jo, innan avsnittet är slut och familjen har bekådat sitt hus så sittar jag där och storgråter….tårarna bara rinner…man rycks med i allt elände dessa familjer drabbats av och den enorma glädjen som man ser hos dem när de får hjälp med sitt boende.

Man skulle ju likt många andra program vilja se ….Hur gick det sen då?
Har familjerna över huvud taget möjlighet att klara den ekonomi som det innebär att klara av att bo i dessa palats som skapats åt dem? Hur mycket är fejkat?
Likadant är det ju med många av de serier som produceras i Sverige också…Lyxfällan, Grannfejden och allt vad de nu heter! Hur gick det sen?

Ikväll fick jag besök av äldsta dotterns svärmor Lotta (skit det låter ju som om jag är jättegammal).

Ja, ja bara att inse…jag håller nog på att bli gammal! Men i alla fall….Lotta kom med två tidningar i ett litet paket. En tidning om mat och en tidning om heminredning.

= Perfekt….inte mycket  läsning men fantastiska bilder och en massa inspiration! Jag har ju fortfarande mitt högra öga förlamat och instängt i en ögonkammare vilket gör att jag inte orkar läsa så länge utan fort blir trött i ögonen.

Men nu ska jag krypa ner i sängen och kolla in heminrednings tidningen. I denna fanns ett stort repotage om "Romantiska badrum". Vi har ju länge funderat på att bygga om vårt badrum här hemma, men varje gång jag för det på tal så verkar det som om mannen i huset plötsligt drabbas av någon form av hörselskada! Mycket märkligt!

Han morrade lite när jag visade honom tidningen nu i kväll. Detta är ett problem…jag vill men kan inte göra det själv och han kan men vill inte! Kanske kan det möjligen hänga ihop med att han jobbar inom "byggsvängen" och vet hur mycket jobb det blir om man ska stå ut väggar, bygga om och fixa ett större badrum?

Men det största problemet är nog att det kostar så himla mycket pengar. Just badrum och kök har ju en förmåga att dra iväg när det gäller kostnaderna.

Jag behöver en SPONSOR! Finns det någon hugad miljonär där ute i cybervärlden som har lite pengar över och har lust att glädja en familj?

Nej…misstänkte det…inte en miljonär så långt ögat når…..jag får nog fortsätta att drömma ett tag till!

Har inte tänkt på det så mycket förut….det här med alla symboler som omger oss!

Ligger här i min sjuksäng och såg just på ett inslag på SVT som handlade om det språk som vi kan men som vi kanske inte tänker på….nämligen symbolspråket!

Har inte tänkt på detta spåk så mycket förut. Men det är ju faktiskt ett helt fantastiskt språk. Ett språk som passar alla – unga, gamla, läskunniga, analfabeter och som dessutom funkar över hela världen.

Symboler finns ju överallt…det är ju bara att ta fram mobilen, öppna en sida på internet, titta på "tv dosan" eller gå ut på en vanlig gata eller in i en butik.

Egentligen skulle man kanske ha ett nytt ämne i skolan "symbolutveckling". Det finns ju många områden som skulle kunna utvecklas snabbare om vi istället för krångliga instruktioner  och manualer kunde använda oss av ännu fler symboler istället.

Tänk bara så mycket man kan säga med en smiles istället för att med ord skriva ner alt som en smiles symboliserar!

Nu ska jag ägna dagen till att hitta på lite nya symboler! Kanske en bra sysselsättning då man är ordinerad vila….

Om man är sjuk så får man inte vara för sjuk för att vara säker på att få den vård man behöver. Detta särskilt om man är lite äldre.

Tänker närmast på min sjuka lilla mamma. Vem skulle föra hennes talan om vad hon behöver om inte jag och min bror fanns tillhands? Om vi inte kunde delta på ronder och hålla kontakten med vården? Om vi bodee långt bort rent geografiskt?
Det är ju inte alls lätt att om man är sjuk, svag, omtöcknad och dålig att veta hur, var och vilken hjälp man kan få. Är man då sedan tidigare van att klara allt själv är det ju en enorm omställning bara att be om hjälp och inse att man faktiskt behöver hjälpen.

Ibland verkar det som om sjukvården helst vill bli av med patienterna så snabbt som möjligt hellre än att hitta den för patienten bästa lösningen!

Idag är det vårdplaneringsmöte för mamma och både jag och min bror kommer att delta och göra vad vi kan för att vi ska kunna komma fram till en så bra lösning som möjligt för alla parter, men främst för mamma förstås. Det är ju ohumant att slussa gamla och sjuka runt i systemen kors och trärs innan de ens fått den behandling som de behöver för att kunna bli frisk!