Hjärnskakning

Igår vaknade jag med en lätt huvudvärk som innan lunch var mer sprängande. Jag iordnignsställde en Alvedonlunch och tänkte att nu släpper det nog. Men inte då!
Det blev bara värre och värre för varje timma.

När jag till slut kämpat mig genom arbetsdagen så var det rent ut sagt outhärdligt!
Nu gällde bara att ta sig hem, på bästa möjliga sätt….funderade ett tag på att ringa bärjning. Men vid en närmare eftertanke så kom jag på att det var ju opraktiskt för då skulle jag ju måsta lämna min bil i Vännäs och det var ingen bra lösning. Så det var bara att sätta på solglasögonen och ge sig ut i trafiken och kämpa mig hemåt.

Hela kvällen tillbringade jag nedbäddad i ett mörkt rum! Inge kul alls…jag hade ju tänkt få veckostädningen bortgjord igår kväll. Tycker att det var konstigt att jag fick en sådan kraftig huvudvärk som inte gav med sig. Min läkare har ju sagt att jag pga. min förlamning i hörsel och synnerv ska vara försiktig och inte utsätta mig för miljöer men mycket folk och mycket ljud. Men jag tycker att jag inte har utsatt mig för det de sista dygnen. Ja, ja någonting var det i alla fall som orsakade detta.

Skulle egentligen ha varit i Olofsfors på Umeåregionsdag hela dagen idag, men jag vågar inte åka dit. Min huvudvärk satt i även i morse då jag vaknade så jag bestämde mig för att låsa in mig hemma i tystnden och jobba med projektredovisnigen istället.

Ovanligt att jag ställer in något som jag bokat in och tänkt delta på, men i detta fall känns det helt sätt. Att tillbringa dagen i en grupp på 100 personer kondes inte som någonting jag vill utsätta mig för idag.

Inget ont som inte har något gott med sig….nu kanske jag hinner få klar min redovisning istället. Det är dessutom en ganska bra lösning att sitta hemma och jobba istället för på kontoret, särskilt då man ska skriva en massa. På kontoret blir man avbruten hela tiden och får ta akutfall och man kan inte fokusera på det som man ska skriva. Här hemma är det ju lugnt nu…ungarna i skolan och gubben på jobbet, jag har till och med slängt ut katten för att få lugn och ro i skrivandet och slippa alla ljud.

Tänk att man kan bli så ljudkänslig att varje litet knäpp kan låta som att en bomb briserar. Må läkningsprocessen komma igång så att jag slipper detta elände!