Dagen som inte finns

 Idag är det skottdag, den 29 februari. En dag som bara finns vart fjärde år!

Sist det begav sig 2008, begravdes min älskade pappa Olle Elofsson. Jag minns att det fanns de i vår bekantskapskrets och släkt som tyckte att det var en olämplig dag att ha en begravning på. Eftersom man inte har en årsdag att minnas!

Å ena sidan kan jag i och för sig hålla med om det, men å andra sidan kan jag känna att just denna dag räcker det om man har vart fjärde år!

Hur tänker jag då?
Jo, det har varit en extremt jobbig dag idag. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle känna så. Men när jag skrev på Facebook imorse om min saknad efter pappa så kände jag genast hur jag slungades tillbaka till just denna sorgliga avskedsdag! Hade gjort mig klar för att åka till jobbet med make up och allt med fick gå och tvätta bort allt och börja om igen. Utan att jag själv kanske tänkte på det hade mina tårar strömmat utmed kinderna när jag minns denna dag och alla känslor rann liksom över mig igen.

Jag vet inte om jag skulle orka ha en sådan här årsdag varje år! Jag vill hellre minnas pappa alla andra dagar av året inte bara på denna avskedsdag, 

Jag har dessutom väldigt svårt att besöka graven. Jag vet att det är fånigt! Jag vet att många besöker kyrkogårdarna för att minnas och "prata" med de vi inte har med oss.

Men det funkar inte för mig! Om jag vill minnas pappa och "prata" med honom så gör jag det hemma bredvid fotot på honom med ett ljus tänt intill. Eller ännu hellre går jag ut i skogen och sätter mig på en stubbe och "pratar" med honom! Det är där pappa hör hemma, här i blåbärsskogen i Hjåggsjö där han älskade att vara och där han tillbringat så mycket tid!

Saknar dig så min älskade lilla pappa som lämnade oss allt för tidigt!