Museibloggen by Anki Berg

Kulturarv i praktiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Den gångna veckan kretsade i stor utsträckning kring den konferens vi arrangerade i Lycksele i torsdags. Temat var Kulturarvet i glesbygd – resurs eller belastning? och lockade 90 personer från hela Norrland. Vi är mycket nöjda med samtalen som fördes under dagen och alla de perspektiv som gavs på kulturarvets möjligheter.

Utgångspunkten för dagen var Riksantikvarieämbetets rapport Räkna med kulturarvet, som presenterades av utredare Petter Frizén. Behöver du lättillgängliga argument för att kunna försvara att större hänsyn ska tas till vår bebyggda och kultiverade miljö, så läs den! Kulturarvet kan ses som en direkt tillgång för såväl ekonomiska vinster och hållbarhet som biologisk mångfald och sociala aspekter. I rapporten får du utmärkta exempel.

Efter en intensiv vecka var det skönt att snöra på sig vandringskängorna och bege sig ut till Kronören idag. Kronören är ett naturreservat på en landtunga rakt ut i havet, strax söder om Nordmaling. Här finns många fina och tydliga lämningar efter människor som vistats i området för flera hundra, ja tusen, år sedan. Här finns en stenlagd labyrint, kompassros och spår efter fiskarboplatser. Allt är uppmärkt med skyltar och spänger så det är lätt att ta sig fram.

Medan jag gick där i duggregnet, som stack mig i ansiktet samtidigt som solen värmde min rygg, tänkte jag på konferensen tidigare i veckan. Den här miljön är så viktig! Både för mig personligen som är uppvuxen en mil fågelvägen rakt in mot land, och för besökare till platsen som kanske besöker Norrland eller Sverige för första gången. Utmärkta skyltar förklarar historien oavsett förkunskap och det är oundvikligt att förundras och respektera det liv som människor i denna trakt har levt.

Om jag ska översätta platsens värde med termer ur rapporten Räkna med kulturarvet så har den högt socialt värde (för mig), den gynnar biologisk mångfald eftersom det är ett naturreservat som främjar den naturliga kretsloppet och den har ett ekonomiskt värde – området är en besöksanledning till Nordmalings kommun och kan innebära arbetstillfällen både i form av mat, boende, transporter, guider och underleverantörer.

Att ge förutsättningar och möjligheter för kulturarvet – materiellt och immateriellt – att utvecklas och bevaras, är ren och skär samhällsnytta.

DSCN1489

Övergivna hus gör mig sorgsen – och samtidigt inspirerad att själv ta hand om ett…

 

DSCN1472

Ser du kompassen? Ett antal stenar utgår från mitten och norr och söder har längre stenläggningar. Vi lade dit vår egen kompass och den visar exakt nord-sydlig riktning.

DSCN1469

Fina spänger att gå på runt hela yttersta naturreservatet.

Mänskliga kvarlevor på museer

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag riktade Sylvia Sparrock, ordförande i Svenska kyrkans samiska råd, en uppmaning till landets museer som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Hon vill se mer aktiv handläggning av repatrieringsärenden – återbegravningsprocesser – och har tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén tagit initiativ till ett rundabordssamtal med berörda parter. Idag finns elva museer i Sverige med mänskliga kvarlevor och vi är ett av dem.

Det är bra att kyrkans samiska råd eldar på! Frågorna har varit på agendan många gånger och alla museer har förstås kommit olika långt. Med påtryckning kan det bara bli bättre.

Vi svarade direkt med att berätta om det repatrieringsärende som vi har arbetat aktivt med sedan ett par år tillbaka. Det har varit en hel del mediauppmärksamhet kring just detta fall tidigare och vi tar, nu när frågan kommit på tal, tillfället i akt och erbjuder våra råd och erfarenheter till andra museer som vill påbörja sina processer. När kulturminister Alice Bah Kunhke besökte oss i våras var just hanteringen av mänskliga kvarlevor på museerna i fokus.

För visst kan det uppfattas som om saker står stilla och inget händer men det är en rad frågor som ska redas ut, såväl juridiska som etiska, innan en ceremoni kan äga rum. I vårt fall har samtalen förts med Sameföreningen i Lycksele, Svenska kyrkan i Lycksele, Länsstyrelsen i Västerbotten och Sametingets Etiska råd.

Mikael Jakobsson är ordförande i Sameföreningen i Lycksele och ingår också i Sametingets Etiska råd. Han berättar att i just det här fallet, där kvarlevor ska återbegravas på Gammplatsen i Lycksele, fortfarande finns oklarheter kring kyrkogårdens status som sakral plats idag, och trots att kranierna bortfördes vid en arkeologisk utgrävning krävs det tillstånd att lägga tillbaka dem.

Vi har nu ett gemensamt mål att en ceremoni ska kunna äga rum på Urfolkens dag i augusti nästa år och hoppas att Svenska kyrkan fram till dess vill se vårt arbete som ett gott exempel, och att vi tillsammans får möjlighet att utvärdera och reflektera över vad som kan göras ännu bättre.

 

Här är länkar till några av mediainslagen som gjorts senaste året:

SVT Västerbotten 11 mars 2016

SVT Västerbotten 4 november 2016

Sveriges radio 22 december 2016

Sveriges Radio 10 mars 2017

Onyanserat av Wong

Av , , 5 kommentarer 3

I veckan gjorde Svenska Dagbladetkrönikören Ola Wong ett utspel gällande museer igen. Senaste året har han levererat en rad debattinlägg och genomgående för dem alla är hans förenklade resonemang om vad museer gör och bör vara. Nu ondgör han sig över att nya museilagen, som gäller sedan 1 augusti, möjliggör för museerna att kunna gallra i sina föremålssamlingar i högre grad än tidigare. Tack, säger somliga – de som hanterar mängder av föremål av samma sort/slag eller har föremål som är oidentifierbara och ligger i smulor i en kartong. Sådant ryms nämligen också i museisamlingarna.

De flesta museipersoner säger dock som Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, i en intervju i Svt: ”I grunden är vi museimän samlare och att göra sig av med saker är inte riktigt i vår natur. Vi vill samla.”. Att den minimalistiska ivern plötligt skulle bli ett hot mot landets museisamlingar är, enligt min och alltså Ericsons mening, högst osannolik.

Wong tycks dock ha belägg för sin oro i exempel som Tullmuseet och Strängnäs museum, som båda har avyttrat sina samlingar (Strängnäs håller på mot bakgrund av det här). Han lyckas också, återigen, slänga iväg en känga till Östasiatiska museets ledning som han upprepade gånger har kritiserat för att sakna dokumenterad kunskap om just Östasien. Ledningens okunskap i sakfrågor kring Östasien, som Wong hänvisar till, är ytterligare ett hot mot museisamlingarna, ja hela kulturarvet tycks det som. Där tar hans resonemang slut, bortsett från en skopa ovett till Riksantikvarieämbetet också.

Det Wong inte nämner eller verkar intressera sig för det minsta är varför frågan om att avyttra eller gallra i museisamlingar överhuvudtaget har uppstått. Inte heller har jag sett honom resonera kring hur alla föremål ska hanteras rent praktiskt. Hans utgångspunkt är spara. Punkt.

Vi som sitter på museerna brottas med frågor av mer praktisk karaktär: Var ska vi få plats med allt?! Hur stor del av vår budget ska gå till vård och underhåll av alla föremål och fotografier? Hur stor del av vår budget ska gå till uppvärmningskostnader i föremålsmagasin och arkiv? Det är frågor som Wong aldrig berör, men där hans debattlust borde ta sin utgångspunkt. Det finns en verklighet bakom varje fall som borde berättas.

Jag sitter inte inne på initierad kunskap om vare sig Strängnäs eller Tullmuseets omständigheter utan kan bara lyfta frågan och efterlysa fler nyanser. För ett obönhörligt faktum är att ju fler föremål desto större arkiv, desto större omkostnader, desto mer pengar till förvaring, vård och underhåll – och desto mindre till verksamhet och tillgänglighet. Det är en logisk kedja som borde upp på såväl lokalpolitiska agendor som riksdagens. Det är nämligen där som grunden läggs till de statliga, regionala och kommunala museernas förutsättningar att ta hand om kulturarvet.

På Västerbottens museum har vi utpekat just arkivfrågan som en av våra tre prioriterade frågor fram till 2019. Ett metodiskt arbete pågår med att säkra kedjan av föremålshantering hos vår egen personal, utbilda museets egna politiker och bjuda in lokala politiker och tjänstemän samt väcka allmänhetens intresse och nyfikenhet kring arkiv på olika sätt.

Vi måste få en debatt som tar de verkliga utmaningarna på allvar, och inte bara kasta iväg debattinlägg som genererar många delningar och gilla hos de, som likt Wong, uppenbarligen inte ser mer än till ytan. Vi måste få en diskussion om vad som är viktigt att bevara, inte bara att det ska bevaras.

———————

Bli din egen museiledning för en kort stund med det här påhittade exemplet och besvara följande frågor utifrån påståendet.

Tjugo museer i Sverige har tillsammans 250 spinnrockar från 1891.

Hur många anställda behövs för att ta hand om spinnrockarna?
Hur ska spinnrockarna användas/nyttjas och vad krävs i så fall för att kunna göra det?
Var ska de tjugo museerna förvara sina spinnrockar, hur stor lokalyta ska de få, och till vilken kostnad?

Lycka till!