I morgon torsdag släpper litteraturvetare Johan Lundberg sin bok Det sista museet. De artiklar jag har läst och inslag jag har tagit del av inför boksläppet väcker fler frågor än aha-upplevelser.

Lundberg menar att museernas sätt att arbeta med ”människor utanför museerna” är kontraproduktivt, om syftet är att öka mångfalden i samhället. Istället för att öka mångfalden så minskar den med nuvarande förhållningssätt, enligt Lundberg. Han pratar om ”historiker” på museerna som intresserar sig för berättelser från den andre, och att det inte är museernas uppgift att inhämta dem. ”Då kanske man ägnar sig åt något annat än museal verksamhet”, säger han i en intervju i SVT. Han förutsätter alltså att det är av större intresse för människorna på gatan att lyssna till historikerna – frågan är bara vad historikerna förväntas förklara i form av historiska sammanhang och skeenden om samtalen enbart ska föras inom och mellan institutionerna? Lundberg frågar sig vidare om inte fem personer med olika politiska uppfattningar representerar mer mångfald än fem personer med olika hudfärg som delar samma ideologi. Ja, det staplas så många tokigheter på varandra så jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

För det första tycks Lundberg inte ha någon som helst kunskap om museihistoria. De ”historiker” han talar om är i vårt fall etnologer, och de har i alla tider intresserat sig för människorna utanför museet. Tack vare kringresande fältetnologer och fotografer har vi idag arkiv och samlingar som berättar om våra kulturarv – i alla fall stora delar av dem. Hur tänker han sig att museimän och -kvinnor ska bygga kunskapsbanker om inte människor utanför husen är delaktiga? Är Lundberg måhända inne på samma tes som Johanne Hildebrandt i en kritisk artikel i SvD tidigare i vår, att det endast är forskare som hör hemma på museerna och kan berätta ”sanningen”? Oroväckande i så fall. Museernas uppgift är just att koppla ihop samtida skeenden till historiska dito. Vad menar Lundberg annars att museer ska ägna sig åt? Han är mycket oklar på den punkten.

Och så var det mångfalden. Lundberg menar uppenbarligen att fem meningsmotståndare i sig representerar en form av mångfald, och det kanske det gör vid första anblicken, men att tycka olika i en i övrigt homogen miljö kan knappast betraktas som mångfald. Mångfald kräver olika bakgrund och erfarenheter, skilt från den normgivande. Om fem personer med vitt skilda bakgrunder sedan landar i samma åsiktskorridor – då är det ju ett resultat av processer som alla har lett fram till en gemensam tanke och idé. Mångfald förklaras inte bäst genom ett mångfacetterat resultatet av ett arbete, utan hur strukturen för arbetet har satts upp, oavsett om det slutar med en mosaik av föreställningar, eller en och samma idé.

Ja, vi torde få höra mer om Lundberg vad det lider. Innan du själv har boken i din hand kan du ta del av länkarna nedan där du får läsa mer om Det sista museet.

Kulturnytt P1, analys 

Intervju med Johan Lundberg i SVT

Johan Lundbergs debattartikel DN

Under två dagar har vi i veckan umgåtts med representanter från Malmö stads kulturförvaltning som har fått i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för ett helt nytt museum, nämligen ett Demokrati- och migrationsmuseum. Ett 20-tal personer hade hörsammat inbjudan till Kvinnohistoriskt museum där en workshop ägde rum.

Uppdraget går alltså ut på att skapa ett museum, någonstans i Sverige, utifrån begreppen demokrati och migration. Processledarna gav ingen ytterligare bakgrund utan bjöd in oss att tänka helt fritt och förutsättningslöst, och formulera vad vi vill att ett sådant museum ska innehålla. Projektet besöker flera olika platser i Sverige för att samla in åsikter, och besöket i Umeå gav många viktiga inspel för för det fortsatta arbetet. Gruppsamtalen handlade i stor utsträckning om geografisk placering och tillgänglighet samt om migration ur ett minoritetsfolksperspektiv – det samiska och tornedalsfinska.

Frågan som dröjer sig kvar är dock huruvida det är rätt väg att gå att skapa ett nytt museum kring så specifika frågor. Kanske är det begreppet ”museum” som ställer till det – är inte frågorna som ska belysas mer lämpat att knytas till ett ”center”?

Ett museum kräver lokalyta, organisation och innebär en kamp om verksamhetsmedel – ja, på sikt torde det bli en fråga om kamp. Varför skapa ännu en institution som ska slåss om begränsade medel för kultur? Riskerar inte detta museum att på sikt i sig självt bli ett museum över vår tid och vilka frågor som stod högst på agendan 2016? Ett bättre förslag vore väl att ge länsmuseerna ett riktat uppdrag och en pott med pengar för att lyfta fram frågor om demokrati och migration på ett mer uttalat sätt. Genom att stödja befintliga organisationer så främjas inte minst tillgängligheten för en bred massa jämfört med en placering i till exempel Malmö därifrån utredarna nu arbetar.

Det blir intressant att följa det fortsatta arbetet med detta nya museum och se vad de kommer fram till. Att frågorna behöver lyftas och prioriteras på något sätt är helt klart, frågan återstår dock om hur det ska göras på bästa och smartaste sätt ur såväl ekonomisk-, geografisk- som strukturell synpunkt.