Museibloggen by Anki Berg

Hur gör du anspråk på kulturarvet?

Av , , Bli först att kommentera 0

För en tid sedan hade vi förmånen att ha Riksantikvarieämbetets chef för Kulturmiljöavdelningen, Qaisar Mahmood på besök en heldag. Han föreläste för museipersonal och personer ur de lokala styrgrupperna Alla tiders, och satte igång ett engagerat samtal om Riksantikvarieämbetets nya vision:

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Visionen är nu riktmärke fram till 2030. Under Qaisars vägledning plockade vi isär visionen bit för bit, och diskuterade ordvalen. Vad menas med ”oavsett bakgrund”? Vad betyder ”upplever” i det här fallet? Hur ska ”anspråk” tolkas, och så vidare. Några hade invändningar mot att kulturarv benämns i singularis. Det finns väl flera kulturarv? Qaisar kunde reda ut detta och annat, med mycket välgrundade resonemang.

Frågan om hur vi som bor i Sverige idag och i framtiden kan göra anspråk på kulturarvet är intressant. Fundera på den en stund.

Qaisars egen berättelse om uppväxten i en Stockholmsförort, och hur en runsten som fanns i ett grönområde intill blev hans reträttplats, är talande. Inte förrän en lärare påpekade att ”det där är inte ditt kulturarv” upplevde han verkligt utanförskap. Varför skulle platsen han älskade att vara på, inte tillhöra honom lika mycket som den tillhörde hans klasskamrater? Läraren visade byggnader i Pakistan och upplyste honom om att ”det där är ditt kulturarv”. Han kände inte igen sig. Han har inga egna minnen från sina två första år i Pakistan utan för honom var Järvafältet hans bakgård.

En obekräftad uppgift gör gällande att hälften av alla människor i vårt avlånga land bor på en annan plats än där man föddes. Det låter ganska rimligt, även om jag som sagt inte kan säkerställa att så är fallet. Men ändå, vi leker med tanken. Med stor sannolikhet skulle det betyda att just du som läser detta är född någon annanstans än där du nu befinner dig. Känner du dig hemma eller främmande på platsen? Tycker du dig ha rätt att vara på den plats du befinner dig, och känner att den kommer att ha betydelse för dig i framtiden? Troligtvis. För mig är det din rättighet och förutsättningen för att du ska kunna göra anspråk på det kulturarv som formar Sverige. Må alla få uppleva det, och helst före 2030.


Här
kan du läsa mer om visionen på Riksantikvarieämbetets hemsida. 

Sveriges största museum

Av , , 4 kommentarer 1

Idag och imorgon håller nätverket Länsmuseernas samarbetsråd sitt årliga höstmöte. Museichefer och politiker från länsmuseer runt om i Sverige träffas i Blekinge under temat Kulturarv och integration. I samband med höstmötet har rådet också lanserat sin plan för det fortsatta samarbetet. Att Sveriges 24 länsmuseer tillsammans har en yta på 450 295 kvadratkilometer gör oss till Sveriges största museum* – ett faktum som nu ska kommuniceras tydligare och mera.

Länsmuseerna har en unik position som kulturarvsinstitutioner i Sverige. Ägarstrukturen för länsmuseer ser olika ut i landet, men samtliga har i någon form ett statligt uppdrag och kan därför sägas vara det mest tillgängliga museet i landet – från Luleå i norr till Blekinge i söder. Vi finns där människorna finns. Länsmuseerna har ett uppdrag att verka brett inom kulturarvsfältet – från konst, hantverk och föremålssamlingar till pedagogik, arkeologi och kulturmiljö. En gemensam strävan mot att vara en arena för samtida samtal växer sig också allt starkare på länsmuseerna och formas på olika sätt just i detta nu.

Det känns otroligt bra att vi nu gemensamt lyfter länsmuseernas roll i den lokala infrastrukturen för kultur. Vårt mål är att alla människor i Västerbotten ska känna att Västerbottens museum är deras. Det betyder inte att alla ska älska allt vi gör, men att det ska finnas en kännedom om att vi finns. Det är en tuff uppgift så klart, men vi stretar obönhörligt vidare. Trägen vinner.

Storuman Klippen bondgård ur Kularv VB

Foto från www.kulturarvvasterbotten.se, en webbplats med fotografier och föremål från hela länet. Vill du ha mer fördjupning kan du läsa en kulturhistorisk rapport här om fjällens natur- och kulturvärden, där just den här bilden finns med på sidan 41. Bilden under (i rapporten) visar samma plats från 2008. Platsen är Klippen, Storuman.

* Med hänvisning till Sveriges totala yta (450 295 kvkm) betraktar vi länsmuseerna som Sveriges största museum. Länsmuseer har ett regional uppdrag att bedriva museiverksamhet, och det ser olika ut i olika län, men innebär att vi har var sitt geografiska område att arbetar i och för. I Västerbotten har vi bildat styrgrupper i länets samtliga kommuner (utom i Umeå och Skellefteå som redan har given närhet till var sitt museum) och samlas kring frågor om kulturarv. Vi bedriver programverksamhet och har utställningar, bistår med kompetens och ger rådgivning.

Debatten rasar, här är det tyst

Av , , Bli först att kommentera 0

Under den mest intensiva mediadebatt om museernas vardande på senare år, har den här museibloggen varit tyst. Knäpptyst. Verkar ju ologiskt om den har utgett sig för att kommentera vad som händer inom museisektorn.

Först infann sig en obönhörlig känsla av att ”ta det lugnt i stormen nu”, och ”vänta och se”. Vill inte vara förhastad. ”Vad kommer ur detta?” Sedan några dagar av förvåning. ”Hur stort ska det här bli?” och ”Internkritik från museipersonal, vad är det jag inte vet?”. Så nu, kritikerna har blivit manglade med argument i alla delar av den spretiga debatten; om Regeringsuppdrag, behovet av normkritik, museihistoria och ekonomiska förutsättningar. Till slut har förhållanden klargjorts och raden av självsäkra debattsugna krönikörer har dramatiskt minskat. Kvar står Ola Wong som enträget fortsätter att kritisera det mesta som rör museer, i sin spalt i Svenska Dagbladet.

Istället för att kommentera debatten offentligt har vi internt på Västerbottens museum haft vårt första Temasamtal och diskuterat frågor om just normkritik på museer. Vi sitter ofta i möten och planerar verksamhet och hur vi bäst ska hantera olika perspektiv, men under konceptet Temasamtal finns det inget rätt eller fel, ingen koncensus, bara öppna dörrar och ”sky is the limit”. Det blev ett intressant och engagerat samtal där perspektiv vändes och vreds. Det enda vi kan göra är att fortsätta samtala, och se allas olika åsikter som berikande. Att ett normkritiskt förhållningssätt är en väg till ett mer jämlikt och fortsatt demokratiskt samhälle var vi dock rörande överens om.

Här hittar du Riksförbundet Sveriges museers sammanställning över några av debattinläggen.