Förra veckan efterlyste museets VD Ulrica Grubbström ett bredare engagemang för museets samhällsuppdrag att hantera och vårda arkivmaterial. I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren beskriver hon situationen i klartext:

”Nu har vi kommit till ett läge då vi inte längre kan rymma ’alla bevis’ för historien. Vi behöver bygga ut, sortera och öppna upp så att enskilda medborgare, företag, media och politiker kan komma åt dessa skatter för att själva kunna se utvecklingens alla faser och fatta väl underbyggda beslut som formar vår framtid.”

Ett långsiktigt och målmedvetet arbete ligger alltså framför oss för att hitta hållbara lösningar – och det tar tid – men är det inte symptomatiskt ändå att varje gång frågan om arkiv och uppdraget att hantera samhällets minnen kommer på tal så bemöts det med tystnad. Så även denna gång.

Varför är frågan om arkiv så ointressant? Eller är det okunskap? Finns det fortfarande människor som frågar ”vad ska vi med arkiven till”? Om den frågan ställs av beslutsfattare, offentliga tjänstemän och finansiärer finns det anledning till oro. Det är av historien vi lär oss, såväl av misstagen som framgångsfaktorerna. Att inte stödja förutsättningarna för att lära av historien vore ju rent av korkat.

De två gångna åren har vi haft en ambition att öka kunskapen om arkivens innehåll och utmaningar hos kommunala och regionala politiker och hos allmänheten. Alla, ja, jag vågar säga alla, som har följt med på visning i källarvalven har fått något magiskt i blicken när de tagit del av handlingar, personliga brev och fotografier som visar omständigheter och förhållanden 1863 eller 1952. Det är omöjligt att inte bli berörd. Historia ger oss perspektiv på våra liv och vår tid och det drabbar oss alla på ett personligt plan. Många som har deltagit i dessa arkivvisningar har gått hem lite klokare, vågar jag påstå.

Och då är vi tillbaka till ursprungsfrågan som tål att upprepas: Vem står ekonomiskt upp för de historiska perspektiven? Jag väntar otåligt på modiga beslutsfattare som träder fram och säger att samhällets minne är prioriterat framför kortsiktiga och stjärnbeströdda dagsländor.