Greklandskrisen känner vi väl alla till vid det här laget. Åsiktsvågorna går höga, och två sidor i debatten är klart urskiljbara. Den ena anser att Grekland grävt ner sig självt och förtjänar allt det får, utan pardon. Den andra driver den klart rimligare ståndpunkten att det ligger något i att Grekland försatt sig i hålet, men att också Europa bildligt talat grävt en mängd jord över grekerna.

De kan nu omöjligen ta sig upp själva. Fler krav på åtstramningar från långivarnas sida leder inte till någon tillväxt i ekonomin. Något som Paul Krugman, känd ekonom och skribent, också medger. Fortsätter trojkan sina vansinniga krav så kommer det att leda till social misär, än mer än nu. Och tänker en lite längre så är det inte svårt att förstå att extrema situationer också leder till extrema lösningar. Frågan är om långivarna är beredda på ett sådant scenario.

En annan fråga som väcks meningen med EU. Ska EU vara en sammanslutning av stater som enbart drar nytta av varandra, och vid minsta tecken på problem låter en medlemsstat gå under? Eller ska solidaritet råda? Den som hävdar att EU, och kanske främst Tyskland, varit solidariska, har inte alla fakta på bordet. För den som inte visste det så har Tyskland tjänat mycket pengar på höga räntor inbetalda av Grekland. Dessutom tycks det historiska minnet inte vara särskilt bra. Skuldavskrivning 1953 för Tyskland, rings a bell? Och det är inte enda gången som Tyskland fått skulder nedskrivna.

Om skuldavskrivning inte är ett alternativ så finns förhoppningen att Grekland går ur EU, och därmed riskerar hela EU-projektet på sikt att spolas ut med historiens badvatten. Good riddance, EU är företagsägarnas sammanslutning för lönedumpning. Låt projektet dumpas på historiens soptipp, det har gjort mer skada än nytta. Jag hoppas att Grekland lämnar, och då faktiskt får en chans till en framtid. Folket där förtjänar det. Greklandskrisen har mer än något annat visat bristerna i hela EU-soppan.