När jag var 16 år och vi i skolan skulle läsa en bok på engelska, valde jag att läsa 1984 av George Orwell. Min lärare verkade tro att boken var för svår för mig och hon rekommenderade en mycket tunnare bok. Jag kunde bevisa henne fel och läste 1984 från pärm till pärm på engelska. Till saken hör att jag har dyslexi och denna andra diagnos som kan vara handikappande.

Det är ju kul när man kan vissa tvivlare fel. Men låt oss vara ärliga, alla med funktionshinder kan inte i alla sammanhang vara hjältar som övervinner sina funktionshinder. Erlend Loe låter i sin bok Expedition L Kim, en man närmare 30 år, berätta att han är bitter eftersom han inte passade in i skolan. Han var en av de som skolan inte var anpassad till. När det gäller akademiska prestationer kunde han inte visa sina tvivlare fel. Istället fick han bli konstnär, en plan B som inte är öppen för alla men som fungerade för honom.
Synliga och osynliga funktionshinder är något som kan få tvivlare att tvivla. Förutom läraren i inledningen har jag träffat en sjuksköterska som har sagt att jag inte kan ha en karriär. Hur mycket vi än hoppas alla kan övervinna sina funktionshinder – som jag kunde läsa 1984 på engelska trots dyslexi – måste vi ibland leta efter andra vägar. Ibland måste man bli konstnär eller vad man nu har för plan B. Även om vi vill ha ett samhälle där alla ska få möjligheter, även de som har synliga och osynliga funktionshinder ska få chanser, och det är inte alla som vill det, är vi ännu inte där.