Den som leder det demokratiska arbetet i ett parlament måste finna förslag som kan få stöd av ledamöterna.

Det handlar inte om att övertyga ledamöter i opposition att stödja en annan politik än den som de står för.

Nu avkräver media ansvar av mittenpartierna, för att det inte skall bli kaos etc.

Men sanningen är ju att det inte finns någon riksdagsmajoritet för en rent socialistisk budget. Det är statsministerns egentliga problem idag.

Magdalena Andersson i samma ämne 2013:

”– När vi har haft socialdemokratiska minoritetsregeringar så har vi sett till att vi har majoritet för våra förslag i riksdagen. Vi har förankrat dem via samerbeten med centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det har den här regeringen totalt brutit den praxisen och lägger förslag som det inte finns majoritet för. Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar, säger Magdalena Andersson (S).”

Här kommenterar jag ett stycke Sundsvallspolitik, som har några små likheter med känsliga kapitel i Umeåpolitiken.

Ärenden som handlar om inlösen och rivning har fler facetter än bara ekonomisk kalkyl som skall gå ihop.

Ett inlösensärende handlar så mycket mer om äganderätt, respekt för individen och samhällsnyttan. Det är i värderingen av dessa argument som de politiska ställningstagandena kommer in, och där de olika politiska partierna av ideologiska skäl tar olika position.

Beroende på hur man värderar individens intressen jämfört med samhällets intressen kan man ha olika grundinställning till fall av inlösen.

Sedan kan man också göra olika bedömningar av värdet av samhällsintresset, naturligtvis. Det är ofta här som åsikter kan gå isär för politiker av samma eller liknande färg.

Till sist kan individuella politiker välja att driva frågor på grund av olika personliga insikter, även om partisystemet ofta ser till att moderera en del av dessa.

I fallet Nydalastugorna vill jag hävda att samhällets intressen väger mindre tungt än de enskilda intressena därför att:

Det finns tydliga lösningar som tillvaratar samhällsintresset att skapa tillgång till sjön för allmänheten utan att man skall behöva köra över de enskilda stugägarnas och arrendatorernas intressen. Många delar av sjön är redan tillgängliga; sydsidan, sträckan invid äventyrslekplatsen, Nydalabadet, Kärleksviken och Dödmansviken mfl ställen. Man behöver alltså inte riva fler stugor för att tillvarata det allmänna intresset.

I fallet Petersvik i Sundsvall finns samhällsintressen som talar för bevarande:

En särpräglad och unik bebyggelse som är ett arv av sågverksindustrins entrepenörer. Det är en miljö som har en historia att berätta för kommande generationer om ett liv som inte längre finns idag.

Det borde alltså snarast vara ett riksintresse att bevara, i klar analogi med Sundsvalls stenstad.

Samhällsintresset logistiknav bör också rimligen värderas, och skulle man anta ett riksintresse i den gamla bebyggelsen, så finner man att det alltså minst bör vara ett riksintresse med den föreslagna logistikanläggningen ”att den ligger just där”, för att ens en sådan etablering skall övervägas.

Är då samhällets intresse av att en sådan etablering görs? Häri ligger alla ekonomiska överväganden tillsammans med vad man kan anta om framtidens inriktning och bärkraft för industrin i närheten. Finns den tydliga ökningen i industriproduktion och/eller befolkning som leder till kraftigt ökade behov av skeppning av varor?

Är samhällets intressen så starka att etableringen sker i just detta läge? Här måste framtida logistikvolymer i regionen bedömas, givet den postindustriella omvandling som sker, där IT-infrastruktur blir allt viktigare och distribution av materia inte längre ökar i samma takt. Den politiska viljan till etablering i ett visst läge behöver dissekeras och förstås av beslutsfattarna. (Under detta händer det ibland att andra agendor trillar fram…)

Saknas alternativen som kan tillgodose samhällets intressen av transporter i regionen? Skulle värdet av en utbyggnad av hamnen i Söråker med nödvändiga järnvägskommunikationer vara så mycket mindre att samhällsintresset inte tillvaratas? Vilka andra alternativ har utretts?

Sist, men inte minst, bör det som alltid krävas synnerligen starka skäl för att människors egendom, miljöer och minnen skall lösas in mot deras vilja.

Man bör inte gå till inlösen eller rivning innan det står tydligt klart att ett sådant projekt är bärkraftigt eller ens blir av.

Under valrörelsen kritiserade miljöpartiet alliansen i mycket skarpa ordalag för att försäljning av den tyska kolkraften planerades. Tonen var kompromisslös, och Annie Lööf fick hård kritik för att sitta i en regering som skulle låta något sådant hända.

Partiledardebatt innan valet:
Fridolin får frågan om han kommer att sälja kolkraften om de får makten, men han säger att om man säljer tar någon annan över.
”Det viktiga för oss är att det avvecklas”, säger Fridolin. Han viftar med en kolbit.

P1 häromdagen:
Lise Nordin på Miljöpartiet vill inte utesluta att det kanske blir en försäljning i slutändan trots allt.
– I dag stänger jag inga dörrar, utan jag ser fram emot den arbetsgrupp med miljöpartister och socialdemokrater som kommer titta på vilka vägval som finns för Vattenfall, säger Nordin.

Nu ser vi vad många redan då visste: Miljöpartiet var inte ärliga under valdebatten, och det rödgröna regeringsalternativet var inte alls i ordning.