Tänk er en typisk film med en rejäl uppgörelse i slutscenen. Manus innehåller kvinnlig huvudperson kommer något på spåren, utmanar någon/några män i maktposition. Både på det fysiska planet och med rådande maktposition har de ett stort övertag. Åskådare till filmen följer utmanaren, kvinnan och vet hur hon jobbar mot rådande struktur, hur hon utmanar de som varit vana att sitta i orubbat bo. De som är vana att bli åtlydda, som inte behövt oroa sig för att folk sätter sig upp mot dem. Som definierar makten. I slutscenen, filmens klimax, ses kvinnan med darrande händer gå runt rummet med draget vapen medan männen i maktposition sitter still och verbalt förminskar henne och försöker få henne att ge upp med hjälp av klassiska härskartekniker. Hennes händer skakar och svetten lackar, de säger att hon ändå inte kommer att våga, hon kommer bara att ställa till det, hon måste tänka på konsekvenserna. Scenen brukar sluta med att hon tårögd låter en av männen vrida vapnet ur hennes skakande händer, varefter han med ett väl spelat lugn sätter sig ner i fåtöljen igen medan han drar på munnen och förklarar att det nu inte är någon fara längre. Nu skall allt bli bra, duktigt jobbat lilla vännen… Och så blir allt som det var förut.

Någon som sett ett sådant slut på ett film-drama nån gång?

Tänk er en annan slags film, liknande slutscen. Tuff och modig kvinna utmanar några män i maktposition, därför att nu har någonting faktiskt runnit över. Tänk er istället typ Noomi Rapace, mörk i blicken. Tänk er en människa som inte viker. Här finns ingen tvekan, här kröks inte rygg, här slås inga blickar ner. Här möter männen något som de inte varit med om förut. De blir offren. Det tragiska är att de förmodligen inte ens förstår varför de blir offer.

En helt annan upplösning på konflikten, eller hur?

Jag har skrivit förut och tror också idag, att det funnits en förvåning hos de två stora partierna inför att det röstats nej flera gånger, i stället för att de små partierna bara skall välja vem av de större de föredrar och sedan låta denne bestämma. Jag tycker det verkar som att många blir arga och besvikna då de mindre partierna faktiskt säger att de skall använda röstknapparna, sitt vapen, på riktigt.

Först kom drevet från de besvikna s-anhängarna, sedan drevet från arga m-anhängare, i förra veckan kom s-anhängarnas drev igen. Drevet byter färg i ett förutsägbart mönster.
Nu kommer det spelade lugnet från s-hållet, medan Annie utmålas som konfliktsökande och aggressiv och har högt tonläge etc. Jag tror S nu bygger upp mediabilden som skall sätta press på C för att de sedan tänker vrida vapnet ur händerna på Annie och vika sig. Här behövs en sann motbild.

Själv tror jag inte att det behöver vara en naturlag att någon av de stora styr och ställer. Jag tror att detta är en modernare framryckande politisk mittenrörelse. Vi har sett den redan tidigare, och ganska tydligt i valrörelsen. Jag hoppas att C och Annie skall orka och våga använda vapnet om det behövs. För mer mitteninflytande.

So, Annie get your gun.

Under dagens kommunfullmäktige i Umeå tog en fantastiskt lång interpellationsdebatt plats. Mycket välbehövligt och belysande, inför en ganska fullsatt åhörarläktare.

Min syn på saken är att den av (v) och (s) föreslagna övergången från lagen om valfrihet(LOV) till lagen om offentlig upphandling(LOU) är ett steg bort från valfriheten och småföretagandet inom Umeås hemtjänst.

LOU skulle betyda att verksamheterna kommer att leva i avtalsperioder, och tappa all känsla av rådighet över sin situation. Om man inte har stabilitet i förutsättningarna längre än så och blir beroende av vad som händer i dessa upphandlingsprocesser, kommer de mindre företagen inte att kunna investera i personal och kompetens på samma sätt som annars. Detta leder till en förtvinande tillvaro och minskar alla chanser att stå sig väl i konkurrensen med de större aktörer som säkerligen kommer att vara de som kan plöja ner mest juristtimmar i sina svar på upphandlingen.

Jag kan inte annat än se en stor risk att vi några år senare har en debatt igen, som då innehåller kritik mot de stora vårdföretagsjättarna och varför dessa skall tillåtas sko sig på omsorgen. De mindre kommer då om inte vara utslagna så i alla fall ha en mycket mindre andel av uppdragen. En debatt som kommer att handla om stora vårdföretag eller kommunal regi kommer (v) och (s) att föra med högt tonläge.

För mig betyder detta bara att vi idag måste visa att vi bryr oss om de små företagen, deras personal, de som valt dessa till sina uppdrag och kvalitén på dessa uppdrag. Vi gör det bäst genom att fortsätta basera oss på LOV.

Dagens debatt visade tydligt vilka sidorna är i denna konflikt.

Nu har vi också fått personliga brev. Med erbjudandet om 5 nya dagar föräldraledighet per förälder per barn per år under de åren barnen är 4-16 år.

Visst är det mycket pyssel att vara förälder, det är sant, men enligt min mening finns det en hel massa mer angelägna saker att göra innan det är dags att åter bygga ut föräldraförsäkringen för oss som har haft lyckan att få barn.

Familjeåterförening, för de människor på flykt som annars inte får samla sin familj.
Behöver jag säga mer?

Fixa till LSS så att den blir bra och inte lämnar barn i behov av personlig assistans i sticket.
Behöver jag säga mer?

Jobba mot psykisk ohälsa bland unga, som nu ökar.
Behöver jag säga mer?

Jobba mot droger och knark.
Jag tror inte jag behöver säga mer. De sakerna jag räknar upp handlar inte om stora grupper med potentiella väljare. (s) behöver röster. Tidernas röstköp, som jag ser det.

Det är valrörelse i Sverige. Många har nog sett centerpartiets slagord ”framåt”.

För mig står detta för att vi skall inte bara bejaka den moderna politiska rörelsen som sker i mittfältet sedan ett antal år, vi skall våga leda denna rörelse i Sverige. Det handlar om att se hur samhället förändras med ökande mångfald i olika sammanhang, inte bara att vi blir mer och mer smältdegel med tiden utan det handlar också om småskaligheten och kritiken mot de stora kedjekoncepten och likriktningen och centralstyrningen. Den moderna liberalismen vinner mark ibland yngre och det tycker jag känns jättebra, det finns vind i seglen på vägen mot ett samhälle byggt på modern liberalism.

Jag är jätteglad över att vi i centerpartiet har positionerat oss rätt och kan ägna oss åt en valrörelse i positiv anda för att berätta om allt vi är för; allt vi skulle vilja driva.

Notera gärna de partier som strävar bakåt i detta sammanhang. Som försöker hålla emot förändringen av samhället. Som tycker att vi som redan är inne i klubben Sverige har större rätt än andra till de medel som omfördelas från skattebetalarna och i synnerhet ”de rika”. I Umeå har vi visat att det går att hantera mycket stor inflyttning, och oavsett nya medborgare föds här, flyttar in från övriga Sverige, eller från utlandet, så är det något positivt.

Notera gärna de partier som på klassiskt maner gör uppenbara försök till röstköp, dvs en vecka innan valet plötsligt lovar ny ledighet för att vi som har förmånen att vara föräldrar skall kunna vara lediga tillsammans med våra 4-16-åringar. Ett ess ur rockärmen tycker jag inte det är, utan alla andra kommer att behöva dra in pengar till detta genom mer arbete. Jag tycker det är gammal politisk medicin, ett försök till köp av röster.

Det är inte de gamla mönstren som är framtiden, utan ett samhälle där makten finns nära människor, där människors egna initiativ belönas och skapar nya aktiviteter. Ett modernt liberalt samhälle skapar livskraft och engagemang både i dagens halvsovande stadsdelar och på den rena landsbygden. Människor som flyttar in från andra platser och vi blandas, lär oss och berikas på en massa sätt.

Det är vad jag menar med ”framåt”.

Håller du med mig, kryssa gärna nr 11 på centerpartiets lista till kommunfullmäktige.

Jag är nr 11 på centerpartiets lista i kommunvalet 2018 i Umeå.

Mina politiska erfarenheter är att jag 2010-2014 arbetade i parkeringsbolaget UPAB’s styrelse, samt 2014-2018 varit ledamot i tekniska nämnden i Umeå kommun. Jag har drivit frågor som exempelvis återinförande av stödet till enskilda vägar, prioritering av infrastrukturinvesteringar i Hörnefors och Sävar kommundelar framför ombyggnationer av stadshuset.
Cykelvägar är viktigt för att underlätta för den ständigt skjutsande föräldern, samt för alla cyklisters säkerhet. Likaså busstrafiken.

För mig är det viktigt att vara en motpol till SD och ständigt kämpa för att humanistiska värderingar får genomslag. Vi måste ställa oss frågan, vilken kommun vi vill ha.

Företagande och småskalighet är också viktigt både på landsbygden och i stadsdelarna, för att vi skall kunna förstärka den rörelse som nått allt fler de senaste åren, med närodlat, lokalproducerat och grönt.
Allt för att få ett samhälle där små orter och stadsdelar blir fulla av liv och verksamhet istället för sovplatser.

Jag vill att vi skall ha ett samhälle där det finns så många goda exempel som möjligt att ta rygg på, för att skapa bättre möjligheter för våra unga och nytillkomna. Då behövs alla små och inte bara få stora verksamheter och företag.

Det är den kompass jag utgår ifrån i mitt politiska arbete.

Kryssa gärna mig om du känner att jag delar din syn på vad som är viktigt i kommunpolitiken.

I helgen var det landsbygdsriksdag i Örnsköldsvik och i stort sett alla partiledare var där för att tala om att de vill att hela landet skall leva.

Fantastiskt att det plötsligt blev lite extra genomslag för de frågor som vi i centerpartiet drivit så länge. Kan det vara så att den kamp som förs, tex genom människor som Malin Ackermann i Lycksele, tar skruv? Tidningen Land redogör i senaste numret för hur Civilminister Shekarabi kommit till insikt genom samtal med just Malin. Socialdemokraterna sprider samtidigt i sociala medier att de stödjer idén om att reformera strandskyddet så att det skall bli lättare att bygga på ställen där det rimligen borde kunna gälla andra regler än i Stockholms skärgård. Superbra.

Detta är ju saker som vi i centerpartiet vill och det borde i så fall gå att finna stöd för sådant i riksdagen. Lovande.

Vad (s) och många andra missar enligt mig är också att det som landsbygdens invånare (liksom även stadens) skulle må bra av är ett företagsklimat där det blir betydligt enklare att starta och driva verksamheter.

Idag har vi ett land där det är den lilla klicken av allra mest drivna och företagsamma som klarar och orkar att köra igång en ny verksamhet. Företag startas oftast inte tack vare vårt fina företagsklimat utan trots detta. Drömmen tycker jag vore ett företagsklimat där uppåt en tredjedel eller kanske till och med hälften av befolkningen skulle klara att driva egen verksamhet.

Att det idag bara är de allra mest drivna som grejar det tror jag har att göra med att vi inte har så bra traditioner att vara företagare i Sverige. Inte så många i ens närhet att ta rygg på. Ett mentorskap kräver både tid och kraft av bägge parter och då är det viktigt att det klickar bra personerna emellan, eftersom man investerar av sin egen tid och kraft för att lära upp någon som är nyare på området.

Om vi kunde skapa detta goda företagsklimat, kunde vi gå mot ett samhälle där det är allt vanligare att människor driver egna verksamheter. Det skulle med tiden förskjuta en del av makten från stora företagskoncerner och stora offentliga aktörer närmare människor och mindre ägare och verksamheter. Och det skulle vi behöva, både på landsbygden och i halvsovande stadsdelar.

Därför vill jag som centerpartist lite mer i landsbygdsfrågan. Jag vill att det ständigt skall bli enklare att vara företagare. Jag vill att fler skall vilja, våga, kunna och orka vara framtidens företagare och kunna påverka byns, ortens eller stadsdelens framtid.
Jag vill att hela Sverige skall leva, och ha så mycket inflytande som möjligt över sin framtid.

Gårdagens (21/12-2017) sammanträde i tekniska nämnden (TN) i Umeå kommun ägnades åt ett ganska stort antal ärenden. Ett mycket viktigt ärende var nästa års investeringsprogram. Här skall det sparas ordentligt, en halvering jämfört med tidigare planering var vad vi hade att ta ställning till.

Vi i centerpartiet tror att den stora gemensamheten i kommunen vinner på att vi inte bara stryker bort alla investeringsmedel i vissa delar av kommunen, vilket var det förslag vi hade att ta ställning till. Detta medan medel skulle avsättas till fortsatta ombyggnationer i stadshuset där redan massor har investerats under senare år.

Vi (c) yrkade därför på att prioriteringarna skulle ändras något så att vi skonar Hörnefors och Sävar i denna besparing, medan stadshusets ombyggnationer prioriteras lägre. Glädjande nog gick nämnden efter viss eftertanke på vår linje i detta och beslöt justera inriktningen enligt detta. För mig är det ett litet stycke konstruktiv politik i det lilla, som dock är jätteviktigt för folk som bor och verkar i dessa kommundelar.

Och, för kommunen som helhet tror jag det är både riktigt och viktigt att vi gör besparingarna på ett sätt som inte helt tar bort pengarna från våra kommundelar.

Ha en trevlig jul!

Den gamla höger-vänster-skalan i svensk politik är delvis föråldrad. Nutidens viktigaste konfliktyta är istället den som handlar om protektionism kontra delning.

I många olika sammanhang har vi sedan informationen blev lätt att finna och sprida, sett att det som gagnar oss mest är att dela istället för att hålla på saker. Det gäller inte bara information utan även olika typer av tillgångar. Vi:et vinner på att vi delar med oss av kunskap och tillgångar för att få en större summa av alltihopa totalt sett.

Den nya konfliktytan tycker jag ser ut att vara just mellan protektionism och öppenhet/mångfald, vilket yttrar sig i att idéer som handlar om att skydda det ”vi” redan har inom en viss gräns konfronteras mot idéer om öppenheten och mångfalden som något som berikar och skapar en större tillgång totalt sett på sikt.

Höger-vänster-skalan handlar ju mycket om makten bör ligga hos individen eller hos de gemensamma samhällsorganen, vilket enligt min mening är en annan konflikt.

I centerpartiet har vi varit tydliga med att det vore önskvärt med mycket makt hos och nära den enskilda människan. Det är den enskilda människan som ser möjligheterna för många bra saker och bäst kan få det lilla samhället att leva med sina initiativ. Stora strukturer tycker jag man skall ha endast där de behövs.

Centerpartiet har också varit mycket tydliga med att öppenhet och mångfald passar bra in med detta synsätt och att frågorna om humanism väger väldigt tungt.
Vi vill ha och behöver mångfalden och människorna för att med hjälp av de enskilda initiativen få ett helt land som mår bra i alla hörn.

Så, som centerpartist är det lätt att se de tydliga konfliktytorna mot såväl socialismen som sverigedemokraterna.

Idémässigt tycker jag att de är de stora frågorna inför nästa val.

Det finns en aktuell debatt i Umeå kring stadkärnans livskraft, och såväl politiker, tjänstemän och medborgare har många synpunkter och pusselbitar i detta. Även om diskussionen funnits länge så har den i samband med renoveringen av Rådhustorget blivit mycket mera påtaglig och skarp.

För att försöka förstå sammanhangen har jag börjat i den änden att resonera kring stadens syfte och ändamål som mötesplats, marknadsplats och knutpunkt för kommunikation. Umeå grundades första gången 1588 då regelverk för handel och hantverk var helt annorlunda än i dag. Stadsprivilegier var i regel någonting viktigt för att bedriva dessa verksamheter, om än Västerbottens invånare kanske var lite mer svårstyrda än i övriga landet. Staden fick grundas ännu en gång på 1600-talet, en bit nedströms. Men ända sedan denna tid har det stora syftet med stadskärnan varit att husera handeln och myndigheterna.

I modern tid har detta luckrats upp och staden som mötesplats mellan människor har blivit allt mer viktigt och jag skulle vilja påstå att idag är stadskärnans roll som mötesplats den allra viktigaste. Detta då vi dels har köpcentrum utanför den egentliga stadskärnan och därtill att mycket handel sker på elektronisk väg med beställning via nätet och transporter till konsumenterna. Om man ser på utbudet i stadskärnan idag så är det mindre detaljhandel och mer av andra verksamheter än förr.

Om man antar att den utvecklingen fortsätter, så kommer vi allt mindre åka in till staden för att köpa grejor som man sedan tar med sig hem. Vi kommer troligen att fortsätta söka oss till stadskärnan för att där få uppleva saker, se folk, roa oss och kanske arbeta.
Givet detta, kan man då resonera lite kring varför det kan upplevas svårt att få verksamheter inne i staden att klara sig? Oavsett verksamhet, så behövs det främst 1) kunder, 2) bra erbjudanden och 3) bra ekonomiska förutsättningar.

När det gäller kunder, så är det känt att folk drar folk, så mycket folk i rörelse är av intresse. Också av en massa andra anledningar såsom trygghet etc. Om man tittar lite på hur centrala stadskärnan ser ut så har många stora fastigheter alldeles för få målpunkter. Dvs hur bra erbjudanden man än har så blir rörelsen av folk alldeles för liten. Vissa fastigheter har bara någon enda målpunkt på en sida. Tex Swedbanks sida mot Rådhustorget, som har en dörr som stänger tidigt på vardagarna. I Handelsbankens fastighet finns ingen målpunkt på sidan som vetter mot parken. I andra fall så vänder man större butiker med bredsidan mot gatan och har sålunda 30 m A-läge men endast en målpunkt.

Bra erbjudanden är ett måste och de som överlever har i regel det, men kanske man kan fundera över vilka verksamheter man kan bedriva tillsammans för att förbättra erbjudandet. Ibland kan man se detaljhandel som bor tillsammans med museum eller fik eller annat, vilket ökar genomströmningen vid målpunkten och kanske också ökar tiden som målpunkten är levande under en dag. Givetvis är unika erbjudanden något som ökar värdet av målpunkten, då folk tenderar att attraheras av sådant de inte sett hundra gånger på andra ställen.

Goda ekonomiska förutsättningar är förstås svårare ju bättre läge i stadskärnan man har, då hyreskostnaderna oftast är höga. För att klara detta skulle ju A-lägena behöva delas med flera än idag för att lättare få verksamheterna att gå runt. Kanske skulle ett antal mindre verksamheter och butiken kunna vända den korta sidan ut mot gatan för att kunna dela kostnaderna med så många andra som möjligt. Megazone och Åkerbloms är egentligen bra exempel här, då man använder väldigt lite exponering mot gatan, men har stor yta innanför och dessutom i ett annat plan. På samma sätt skulle säkert andra våningen kunna användas mer för att få många fler målpunkter längs gatorna. Troligen enklare för fastighetsägarna att ha några få stora hyresgäster, men i långa loppet tror jag då man förlorar på det eftersom bara de stora kedjorna har råd och möjlighet att vara i dessa fastigheter, och att de då blir ganska ensamma där med mindre rörelser av folk som följd pga få och ointressanta målpunkter.

Så, sammanfattningsvis tror jag att stadskärnans aktörer skulle vinna på att jobba målmedvetet mot:

1) Många verksamheter per fastighet
2) Utnyttja gatuplan bättre för att skapa fler målpunkter
3) Uppmuntra och förenkla för små aktörer som vill testa koncept
4) Utvidga centrum genom att skapa nya målpunkter på innergårdar och idag tomma gator

Så tror jag att man sakta men säkert får ett mer livskraftigt centrum. I punkt 3 tror jag att politiken kan hjälpa till både lokalt och på riksplanet. Samtidigt tror jag att kommunens strävan att bygga attraktiva, trevliga och fräscha miljöer i stadskärnan är riktigt och bör fortsätta om Umeå på lång sikt skall ha ett levande centrum.

Många svenska på resa borde emellanåt noterat, förundrats över och också imponerats över levande landsbygd i olika andra länder i vår omvärld. Ofta kan man på väldigt små orter se ett väldigt sjudande liv med mycket folk och också livlig kommers och annan ekonomisk aktivitet.

Detta har i varje fall jag noterat många gånger på olika ställen och när jag i november var i Tyskland passade jag på att diskutera ganska länge med en trevlig person som jag mötte, just därför att skillnaderna våra länder emellan intresserar mig. Vi pratade mycket om de olika förhållanden som finns och hur folk tänker och agerar och om vad som går i arv och inte rent kulturellt.
Om man tar Tyskland som exempel så kan man enkelt notera att om man besöker en liten ort med max 1000 invånare, så är det sannolikt att man förutom något medelstort företag hittar ett antal butiker som säljer mat, ett ytterligare antal specialbutiker, några offentliga inrättningar förstås, bilmekaniker, ett antal lantbruk, några hotell, apotek, andra egenföretagare med mer mera. Liv och aktivitet. Mostvarande orter i Sverige har några fd butikslokaler tomma med dammiga fönster, en nedläggningshotad skola/dagis och möjligen en kvarlevande minibutik som sköter allt från systembolagsutlämning till pizzaförsäljning. Vad som eventuellt finns kvar är alltid under hot om nedläggning.

Det intressant med just Tyskland är att man ganska enkelt kan se skillnader mellan fd DDR och fd BRD. Det är alltså inte så enkelt som att det allena är våra stora avstånd och ringa befolkning här uppe som är hela nyckeln till fråga. I forna DDR saknas också ganska mycket av det som en gång fanns i form av livskraftig landsbygd.
Jag tror att man finner en del av svaret i hur den ekonomiska aktiviteten är organiserad. I fd BRD finns väldigt starka lokala strukturer som ganska gott klarar av att ge näringstillfällen på de mindre orterna. I fd DDR har man under många år slagit ner dessa och istället organiserat sig i nationella strukturer, precis som vi i Sverige gjort under 1900-talet om än med försiktigare tag. Men principiellt har ett liknande skeende inträffat här också.

Om vi rannsakar oss själva ett litet slag så är det ganska lätt att bekräfta detta. Offentlig verksamhet regleras i mycket av nationella regelverk. Handel och annat företagande är ofta organiserat i nationella bolag och ganska sällan med avgörande lokalt inflytande. Bolagens ägande är i väldigt stor grad institutionaliserat på nationell nivå. Massmedia och debatt sker till stor del på den nationella nivån. I föreningssverige är vi ofta organiserade på riksnivå, kanske just därför att den omgivning som behöver bearbetas är likformad på riksnivå.
Nationella strukturer fyller givetvis syften, men man skall komma ihåg att i likformigheten offras ofta särarten och i vissa fall följer då att vad det lokala ögat kan se och den lokala hjärnan kan besluta, förloras.

Symptomen är att det saknas lokalt kapital och ägande, lokalt mandat för beslut, lokala möjligheter att agera självständigt. Både här och i forna DDR. Och varför det fortfarande är så i DDR nästan 30 år efter att muren föll beror ju på att många av de typiska profilerna i ett hälsosamt ekonomiskt klimat sedan länge redan hade flytt landet. Och, företagande går ofta i arv. Finns inga goda exempel att ta rygg på så krävs det något alldeles extra för att bli framgångsrik företagare.

Här i Sverige halkar ofta landsbygdsdebatten in på att det är stad emot land, men jag tycker att det är alldeles för enkelt och att det redan godkänner det paradigm som råder med nationella strukturer. Även om det är stad mot land som syns tydligast. För mig är det inte alls stad emot land, det är centralisering mot decentralisering.
Även i en stad behövs de små strukturerna för att få ett samhälle där mångfalden berikar oss. Sovande stadsdelar som visserligen har nära till enorma köplador med fruktansvärt stort utbud av likadana nationellt regisserade produkter är väl inget friskhetstecken? Många arbetstillfällen men utan reell makt att faktiskt göra affärer eller ta beslut är väl inte nog bra? Många unga flyttar faktiskt ut från de medelstora svenska städerna eftersom de riktigt bra karriärvägarna hittas i typ Stockholm. Att det sedan balanseras av inflyttning från andra mindre orter eller andra ställen är bara ett plåster på såret tycker jag.

När de nationella och globala strukturerna växer sig starkare blir det än viktigare för de mindre orterna att på olika sätt förhålla sig till detta. Så är det även i fd BRD, men där är förutsättningarna bättre pga att småskaligheten finns kvar för den lokala befolkningen att använda efter just deras omdöme och med just deras information om situationen.
När det finns lokalt kapital, när det finns bra möjligheter att agera lokalt, behöver man inte ringa och fråga hela tiden. Fråga storbanken, fråga huvudkontoret, fråga riksnivån. Utan det blir upp till de som bor här att använda sin förmåga och ta beslut.

Visionen tycker jag bör vara att det i Sverige skall finnas goda reella möjligheter till företagande och lokala beslut och en kultur där det är ganska normalt att dra igång verksamheter och prova. I hela landet, såväl i stad som på landsbygden. Den resan är lång, visar exemplet DDR.

Vägen dit kräver vid olika tider olika medicinering, men jag tror att alla de mediciner som gör det enklare att anställa för småföretagare, enklare att anställa de som i dag är utanför, och enklare att förse det lokala näringslivet med lokalt kapital är bra steg i rätt riktning. I kommunal politik betyder det också att bejaka lokala och privata initiativ och engagemang där det går.