”I den bleka novembersolen” brukar det heta! Och idag heter det inte bara, utan är… Men hur blek den än må vara lyser färgerna klart i trädgårdens mineralrika stenar. 

Och mitt bland nedfallna syrenblad, så smått på väg att förmultna, knoppas en julros, längst ned mot marken. En blek novembersol har också ett budskap…

Då och nu! Växlande tider – ca fem månader emellan…

Och om fem månader så spirar det på nytt, våren ligger gömd i hösten…

Har läst och skrivit om stritar idag – om spottstritar närmare bestämt! Berättade förut idag om det fossil man hittat, som väckte intresset. (Se förra inlägget.)

Och när det gäller det engelska namnet ”froghoppers”, så är det ganska passande. För hoppa kan de små insekterna. Och det ganska så rejält – upp till 70 cm, från den ena växten till den andra. Runt 100 gånger sin egen längd och med en accelerationshastighet på 4000 meter per sekund i kvadrat.

Det svenska namnet kommer sig av spottstritarna under sitt liv som nyfmer lever inuti ett skyddande skumhölje. Det är dessa som vi här i Sverige ser på växtstjälkar under våren och sommaren. Så det passar ju också förstås, men jag gillar det engelska namnet bättre.

De finns flera stritar också – på svenska benämns de lyktstritar, kilstritar, sporrstritar, puckelstritar och dvärgstritar. Även cikador eller sångstritar räknas hit, vilka gjort sig mest kända för sitt starka läte, som tillhör de starkaste ljud som frambringas av insekter. Alla stritar har dock ljudalstrande organ på bakkroppen.

Och återigen fachineras man över den stora mångfald som finns i skapelsen, och hur väl designat varje litet kryp är för sitt speciella sätt att leva.

Sen tänker jag på att det funnits dem som brytt sig om att forska på allehanda små kryp, så att vi kan veta en massa om dem. Även om en lite spottstrit som bara blir några mm lång. Det finns förresten minst 2400 strit-arter i värdlen. Fast de flesta lever i tropikerna, här i Sverige finns bara några få. Och dem får man ju vara glad för.

Tyvärr har jag inga foton på stritar, så det får bli lite bilder på miljöer där de kan tänkas att leva. Så blir det lite sommarkänsla på köpet – inte helt fel en dag då november känns som gråast. Men som inte känns helt fel det heller… Det finns ju alltid litteratur att fördjupar sig i. Här är mitt fav-uppslagsverk när man kommer till djur – i band nr 3 står det om stritar!

Hört om Lythronax från Laramidia? Nej, tänkte väl det! Eller – någon kanske hunnit höra ändå…

Men det var först idag jag läste om det – nu på morronen när jag kollade vetenskapslänkar. Det gör jag som regel varje morgon. Det är lite intressant, ja, många gånger till och med mycket intressant. Idag kunde man exempelvis läsa om att spottstritar parat sig på exakt samma sätt i 165 miljoner år. Fast man behöver förstås inte tro på riktigt allt, som tidsspannet exempelvis. Finns mycket problem med det, men tar just nu lite lång tid att förklara. Men intressant att man hittat fossil som visar att där inte varit någon förändring – oavsett hur lång tid som förflutit.

Sen stod det förstås inte spottstritar, utan ”froghoppers”, eftersom artikeln var på engelska. Men jag härledde från det latinska namnet Cercopoidea och gick till uppslagsverket ”Djurens värld”, där jag hittade det svenska namnet. Tycker att grodhoppare lät lite bättre, men strunt i det. Undrar förresten varför man kallar dem för det – hoppar de mycket på grodorna? Eller hoppar de som grodor? Det går kanske också att kolla upp…

Men tillbaka till Lythronax från Laramidia, så är det inte så konstigt som det låter. Det är bara ett nytt dinosauriefossil som man hittat i Utah, och som för övrigt liknar T rex! Kanske var det bara en variant? Och Laramidia är bara ett namn som vissa forskare har på hur man trott att den här delen av USA såg ut på den tiden när Lythronax förvandlades till fossil. Men det finns det också olika tolkningar av, precis som med tidsdateringarna.

Lythronax från Laramidia – på nå´t sätt tänker jag på Petronella ifrån Plaskeby! Annars är summa sumarium att vetenskap inte behöver vara så krångligt som det låter – men intressant är det!

Källor: http://www.nature.com/news/king-of-gore-ruled-before-t-rex-1.14111

http://news.sciencemag.org/evolution/2013/11/scienceshot-insect-sex-oldest-record.

Stenålderskosten – den hörde man så mycket om för några år sedan! Hur nyttig den skulle vara, och att vår kost och våra kroppar inte hängde ihop! Ett tidsglapp på 10 000 år ansågs det vara, mellan vår diet och våra kroppars utveckling. Men om vi började äta som på stenåldern – då skulle vi må så bra, så bra!

Men så lätt ändras såna här trender! Nu räknas stenålderskosten redan som en myt. Åtminstone om man får tro tidskriften New Scientist, som nyligen publicerat en artikel om några olika myter om hälsa. Och visst finns det problem! Hur vet vi hur friska stenåldersfolket var, eller hur anpassade de var till sin livsstil. Finns en del forskning som visar att, åtminstone en del av dem, faktiskt var sjuka.

Inte heller vet vi med säkerhet vad man åt under stenåldern. Det artikeln i New Scientist bland annat för fram, som vi säkert kan veta, är att såväl det kött och de växter de åt inte liknade den kost vi äter idag. Detta eftersom de flesta födoämnen förändrats radikalt genom avel och växtförädling. Bara för att nämna några av problemen, på ett lite enkelt sätt!

Men sen är det förstås inget fel med att äta så nyttigt som vår nutida kost förmår. Det säger sunda förnuftet! Och gott är det också…

Åsikterna om vad den vad stenålderskosten bör innehålla kan variera, och kan också skifta lite över tiden. Denna rekommendattion är hämtad från Livsmedelsverket – “Med stenålderskost, eller paleolitisk kost som den också kallas, avses vanligen en kost baserad på viltkött, fisk, rotfrukter, nötter, bär och frukt. Spannmåls- och mjölkprodukter ingår inte, inte heller raffinerat socker och salt. En relativt stor del av kosten består av animaliska livsmedel.” http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Maten-och-var-halsa/Stenalder…

Källa: Http://twileshare.com/uploads/Health_myths:_We_should_live_and_eat_like_…

Den här känslan när man gjort något klart – och man dessutom har lyckats! Den är ju så fin! Om det nu är en kaka, en artikel eller vad det vara månde! 

Men sen tänker jag – tänk om allt vore klart, och det bara var att sätta sig ner och så var det inte mer! Det vore ju inte heller så kul… (Nej, jag syr och broderar inte – tog bara ett par såna bilder som exempel.)

November                     

ditt mjuka möte
mellan höst och vinter
ger oss
den ro vi behöver
om vi tar emot ditt budskap av träden
som tappat sina löv
och alla yttre förskansningar

Så skrev jag en gång i en dikt om november! Och så tycker jag fortfarande. En betydligt underskattad månad, som erbjuder oss en smula eftertanke och sinnesro. Mitt-i-mellan-stunderna och tiderna i livet – jag tycker de är så bra!