Bob Dylan och Nobelpriset

Av , , 2 kommentarer 10

VI HAR SEGRAT. Vi, 60-talsgenerationen, har segrat. Vi pissar på alla ”intressanta” PK-författare från hela världen med sina ”kluvna identiteter” mellan å ena sidan sina djävla rötter och, å andra sidan, alla satans innekaféer i någon förbannad europeisk huvudstad och deras övriga småborgerliga krisgruppsalstrande låtsasproblem.

Vi trampar ned finkultur och PK-ism med våra miljonhorder av fans. Vi slår deras huvuden blodiga med våra hjältars gitarrer.

DYLAN FÅR NOBELPRISET!

Åt helvete med litteratursnobbarna. Många vet inte ens hur de ska sätta sig in i vad BOB DYLAN skrev. Eftersom de kräver genomlyssning av tusen låtar på jakt efter en stämning som fanns hos MIN generation och ENDAST under 60-talet. Hur ska litteraturkritikerna hantera att de inte KAN läsa in sig på BOB DYLAN då de måste istället måste lyssna in sig på en musik från ”den tid som flytt”. Dom som inte är födda på MIN tid är oförmögna till detta. Leve oss som föddes 1945-1960. Detta nobelpris är våra hjältars pris. Ha!

Sedan jag gett uttryck för denna hämningslösa skadeglädje vill jag säga något seriöst. Det är troligtvis bara en enda människa förunnat att kunna sammanfatta stämningen hos 1,5 generationer av människor inom den ”västra kultursfären”. Och det är just Bob Dylan med låten The Times Are A-Changin’. För de av er som jagar stämningen rekommenderar jag slutscenen i filmen The Wanderers. Den manlige huvudpersonen ser sitt livs kärlek försvinna in i en liten konsertlokal där man anar Bob Dylan. Han vet att denna värld inte är hans. Den var däremot hennes. Det var min stämning. Det var min generations stämning. Det var absolut inte allas stämning.

Nobelpriset har gjort så många litteraturkritiker onödiga. Förlåt mig min skadeglädje.

Läge leve Bob Dylan!

2 kommentarer
Etiketter: ,