Centern och Liberalerna svettas – söker reträttväg efter svekfullt blixtkrig

Av , , 2 kommentarer 37

Både före och under Almedalsveckan betonade Annie Lööf och Jan Björklund, ledarna för C respektive L, att de aldrig skulle regera på ett SD-mandat. Enligt referatet från Almedalen i Expressen gick Björklund så långt att han sa att Anna Kinberg Batras bredvillighet att samarbeta med SD skadade Alliansen. Enligt samma tidning sade även att Björklund att Liberalerna aldrig skulle medverka till att ge SD inflytande över regeringsmakten.

Detta löfte från Almedalen bröts i onsdags. Då försökte Alliansen erövra regeringsmakten – med hjälp av just SD.

I onsdags riktade nämligen allianspartierna, tillsammans med SD, ett misstroendevotum mot hela tre ministrar (däribland de tunga inrikes- och försvarsministrarna) trots att de hade kunnat få Konstitutionsutskottets (KU) rapport om eventuella tjänstefel redan om cirka en månad om Alliansen så begärt.

Jag kan inte undgå att tänka på begreppet ”blixtkrig” som myntades före andra världskriget. Det allianspartierna försökte sig på i onsdags var ett försök till ett politiskt blixtkrig. Varför skriver jag blixtkrig och inte ”bara” krig. Därför att Alliansen inte endast ställde misstroendevotum, de försökte dessutom förstärka effekten, detta genom att meddelade att riksdagen skulle inkallas till ett extra sammanträde.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna syftade till att ge befolkningen i Sverige, samt utländsk media, bilden av att regeringen inte längre kunde ges förtroendet att styra landet. Det krävdes därför ett extra sammanträde med riksdagen. Därför – just precis därför – kunde inte M, C, L, KD och SD vänta cirka en månad på KU. Detta underströks då Centerns och Kristdemokraternas båda ledare intervjuades i TV4 Nyhetsmorgon torsdagen den 27/7. Ebba Busch Thor svarade med ett stort ”JA” på journalisternas fråga om allianspartierna var beredda att ”ta över”. Och det femte borgerliga partiets ledare, Jimmie Åkesson, förklarade att han var ”besviken” över att Stefan Löfven inte hade avgått efter misstroendeförklaringen.

Onsdagens misstroendeförklaring från de fem borgerliga partierna var ett försök att skada Stefan Löfvens personliga prestige, samt den socialdemokratiska delen av regeringen, på ett maximalt sätt. Tanken var att regeringen skulle tvingas bort.

Men planen misslyckades. Och efter misslyckandet var plötsligt var ingenting brådskande längre. I alla fall inte för Alliansen.

Trots att landet försvar fortfarande leds av en minister som fem partier förklarat måste bort ”då förtroendet är förbrukat” är det alltså, konstigt nog, inte bråttom med att bli av med karln längre. Ingen riksdag måste inkallas till ett extra sammanträde. Försvarets politiske ledare, försvarsminister Peter Hultqvist, kan lugnt sitta kvar till åtminstone en bit in i september. Och uppenbarligen kan även befolkningen i landet sova lugnt i sina sängar – till skillnad från i onsdags för två dagar sedan – då läget för ministern, landet och dess befolkning var kritiskt. Genom denna reträtt har Alliansen försatt sig i en situation som är absurd.

I detta läge har åtminstone Liberalerna fått kalla fötter.

Varken Annie Lööf eller Jan Björklund gav någon intervju efter gårdagens svar från Stefan Löfven på Alliansens misstroendevotum. Däremot gav trion Ebba Busch Thor, AKB och Jimmie Åkesson intervjuer. Kanske betydde Lööfs och Björklunds mediala osynlighet något, kanske inte. Men det betyder definitivt något att Liberalerna nu bokstavligen vädjar om ett köttben från Peter Hultqvist och från regeringen, vädjar om bara ett litet, litet ben, för att få en ursäkt och kunna ändra sig så att partiet slipper rösta bort den S-märkte försvarsministern! I P1 sades det i morse att även Centern vill ha en liknande förevändning så att även detta parti kan låta försvarsministern sitta kvar.

Men för Centern och Liberalerna är skadan redan skedd.

I onsdags visade dessa partier att de är beredda att fälla regeringen med hjälp av SD. ”Mittenpartierna” visade därmed att Annie Lööfs och Jan Björklunds högstämda tal i Almdalen bara var en, eller två, bluffar.

Blir nästa samarbete mellan C+L och SD att fälla regeringens budget nu i höst?

Lysande taktik avLöfven – men strategin för att återvinna arbetarna lyser tyvärr också, med sin frånvaro

Av , , 1 kommentar 32

Under gårdagens diskussioner om hur Stefan Löfven, tvåparti-regeringen och det socialdemokratiska partiet skulle hantera den regeringskris som uppstått sedan de fyra allianspartierna, stödda av SD, riktat ett misstroendevotum mot tre S-märkta ministrar förekom huvudsakligen tre alternativ:

nyval utlyses vilket mest gynnar SD,

regeringen avgår och talmannen får i uppgift att utröna om alla fyra allianspartier är beredda att bilda regering med hjälp av SD (eller endast M och Kd),

alla tre ministrar offras vilket skulle innebära en enorm prestigeförlust för regeringen och garantera ett dåligt valresultat för S.

Jag själv varken såg eller hörde någon säga att Stefan Löfven skulle kunna använda sig av en regeringsombildning i vilken två ministrar förklaras ha sagt upp sig själva men inte den tredje – försvarsminister Peter Hultqvist. Varför jag kallar detta för en ”lysande taktik av Löfven ” beror på följande:

a) den minister som Löfven tar strid för är också den minister som de flesta, inom exempelvis Moderaterna och Liberalerna, är mest tveksamma till att tvinga bort via en misstroendeomröstning. Han försöker få Alliansen att backa – eller till och med spricka,
b) Löfven förklarar att han varken vill avgå – för att överlämna ansvaret till talmannen – eller utlysa nyval, detta eftersom han inte vill ta ansvar för att kasta in Sverige i en regeringskris,
c) Statsministern vägrar uttala något misstroende mot varken Anders Ygeman eller Anna Johansson. Han vill invänta Konstitutionsutskottets (KU) granskning av läckorna av hemlig information från Transportstyrelsen samt den efterföljande politiska hanteringen av skandalen,
d )S-ledaren slår KU i huvudet på ”de fem borgerliga partierna” för att dessa – genom att inte invänta KU:s granskning – har kastat ut Sverige i kaos. Mot detta ställer Löfven sitt eget ansvarstagande,
e)Sammanfattningsvis:
1.Löfven har lyckats bolla tillbaka ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på allianspartierna. Detta endast 24 timmar efter att M, C, L och Kd placerade ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på Löfven genom att kräva tre ministrars avgång,

2.Genom att utmana allianspartierna på en strid om försvarsministern, och samtidigt vägra ta avstånd från någon enda av de tre ministrarna, undviker Löfven att framstå som om han ”viker ned sig” för allianspartiernas krav på att hans ministrar måste avgå. Istället förvandlar han allianspartierna till politiska bråkstakar eftersom de inte inväntar KU-granskningen. Intrycket av att Löfven inte ”viker ned sig”  förstärks av att populäre inrikesminister Anders Ygeman får bli gruppledare för S i riksdagen – i en sorts rockad med den nuvarande gruppledaren Tomas Eneroth som nu blir minister!

3.Löfvens agerande kan helt förändra scenen från igår om – ett stort OM – allianspartierna backar. Och scenförändringen skulle bli ännu större om Löfven lyckas spräcka enigheten bland allianspartierna. Satsningen på att spräcka Alliansen underströks av att Löfven konsekvent talade om ”de fem borgerliga partierna” och därmed slog samman allianspartierna med SD i deras ovilja att invänta Konstitutionsutskottet. KU var det enskilt viktigaste av de olika ”instrument” kring vilka Löfven och Socialdemokraterna byggt sitt agerande och argumentering. I skrivande stund är det svårt att säga om Löfven lyckas.

Detta om det politiska spelet.

Strategin att återvinna arbetarna från SD lyser med sin frånvaro!
Jag anser fortfarande att regeringen skulle ha avgått. Löfven borde ha kombinerat avgången med en politik som kan återvinna arbetarna från SD. Detta – att återvinna arbetarna från SD – är den helt och hållet avgörande strategiska frågan för S. Om S inte kan besegra SD löper S en överhängande risk att reduceras till att enbart bli ett stödparti till C och L.

Just nu meddelas:
Just nu meddelas att alla ”fem borgerliga partier” ändå verkställer sin misstroendeomröstning. Fast vid ordinarie riksdag – och inte vid en extrainkallad. Jag hoppas nu att Löfven avgår. Och siktar in sig på den strategiska frågan om att återvinna arbetarna – och slutar upp med dessa taktiska parlamentariska piruetter (tpp).

 

Löfven kan avgå – och tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen

Av , , 1 kommentar 40

Alliansen har formellt lagt ett misstroendevotum mot infrastruktur-, inrikes- och försvarsministrarna. Men att inte se djupare än så vore rent korkat ytligt. Under presskonferensen sa Ebba Busch Thor att det handlade om ett ”dubbelhaveri” och att ”förtroendet är förbrukat”. KD-ledaren syftade dels Transportstyrelsen som läckt hemliga uppgifter, dels på den bristande politiska handläggningen. Innebörden av dessa ord, samt Alliansens krav på att hela tre ministrar – varav två tillhör regeringens tyngsta – ska avgå, visar att misstroendet är riktat mot Stefan Löfven och därmed mot hela regeringen.

Alliansen önskar en valrörelse där främst Socialdemokraterna ständigt tvingas försvara sig mot de misstag som begåtts i den politiska handläggningen efter avslöjandet om Transportstyrelsens läckor. Och en sådan valrörelse skulle Alliansen få om Löfven försökte regera vidare genom att avskeda ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Istället kan regeringen avgå.

Detta innebär att Alliansens misstroendevotum, som genom stödet från SD kommer att samla en majoritet i riksdagen, får den effekt som det ska få. En regering som saknar riksdagens förtroende måste avgå. Alliansen ska inte leka med misstroendeförklaringar. Och S+MP ska inte förnedra sig genom att regera vidare. Detta leder endast till ett långsamt, smärtsamt, politiskt självmord fram till valet i september nästa år.

Avgår regeringen, däremot, kommer talmannen att tillfråga Anna Kinberg-Batra om M-ledaren är beredd att bilda regering. I detta läge tvingas inte endast M och KD bekänna färg utan även Centern och Liberalerna. Vilka partier inom Alliansen är beredda att bilda regering med stöd av SD? Skulle alla fyra borgerliga partier vara beredda att stödja sig på SD innebär detta en våldsam helomvändning både från Centern och Liberalerna. Detta skulle ge valrörelsen en helt annan dynamik, främst för S, än om regeringen sitter kvar brutalt försvagad efter att ha tvingats avskeda tre ministrar.

Valrörelsen kommer också att te sig helt annorlunda om det visar sig att endast M och KD är beredda att bilda regering med hjälp av SD. I detta läge kommer Alliansen att bryta samman. Ur detta sammanbrott är det möjligt att en blocköverskridande koalitionsregering uppstår bestående av S, MP plus C och L.

Detta om det politiska spelat.

Men sakfrågan då? Det är helt klart att den politiska handläggningen av Transportstyrelsens läckor har varit oförsvarlig. Det är fullständigt oacceptabelt att statstjänstemän eller politiker hemlighåller att register som är känsliga, både för både militär och civila, kan befinna sig på drift.

Till sist: det bästa vore naturligtvis om Socialdemokratin gick till val på en arbetarpolitik i syfte att stoppa kapitalflykt och avindustrialisering, slå vakt om skola, sjukvård, pensions- och andra välfärdssystem, tar itu med den segregeringen vars rötter växer sig allt starkare, tar upp kampen för ett sekulärt samhälle mot de islamister som utmanar detta samt sätter stopp för hedersförtrycket. S måste ta upp striden med SD, för att återvinna arbetarrösterna, eller reduceras till ett stödparti åt en av de två borgerliga falangerna – som exempelvis i Frankrike och Österrike. Men denna insikt verkar saknas inom S. Däremot inser förhoppningsvis Löfven att regeringen borde avgå – och därmed tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen.