Leendets förbannelse

När det gäller själslig smärta finns det för mig två saker som är allra svårast att hantera.
Dels smärtan i sig, men även hur man ska förhålla sig till den utåt sett.
Jag har alltid varit bra på att kamouflera smärtan. Med ett lugnt ansiktsuttryck, leenden och skratt.
Det känns som en självklarhet för att i längden över huvud taget kunna florera i sociala sammanhang.
Det resulterar ju självklart i att människor runtomkring tror att det yttre speglar det inre.
Det är det jag menar med leendets förbannelse.
För många går det inte ihop, hur någon som verkar vara så lugn, harmonisk och full av livsglädje skulle kunna ha ett sådant kaos inom sig.

Det tar ofta mer eller mindre kraft att gå ut och möta världen som en till synes stark och välordnad människa, när man i själva verket känner sig som världens svagaste.
Vissa (tack och lov sällsynta) gånger har jag inte energi till att ens försöka lägga på någon typ av mask, all kraft går åt till att bara orka existera.

Det är lätt att förklara såret på handen, men desto svårare att förklara såret i själen.
När man drabbas av depression och ångest under något tillfälle i livet, på grund av en traumatisk händelse är det fullt begripligt både för en själv och andra.
Men när depression och ångest blir till något slags normaltillstånd (som för mig som med största sannolikhet har GAD), då är det inte lika lätt vare sig att själv förstå eller att få andra att förstå.
Endast den som gått genom livet med en permanent osynlig tyngd på sina axlar kan till fullo förstå den känslan.

Även den kraftigaste av stormar passerar tids nog, tills dess är det inte mycket annat att göra än att med näbbar och klor klamra sig fast vid båten, andas djupt och långsamt och göra sitt bästa för att försöka behålla någon form av lugn.