Umeå, en kluven stad

Av , , Bli först att kommentera 15

I juni förra året skrev jag en artikel där jag försökte mig på att sammanfatta turerna kring Bostaden-affären. Lägger upp den som inlägg då den kan ge en bakgrund till vad jag menar med att ledningen för socialdemokraterna och moderaterna står för en osund politisk kultur.

 

”Umeå har genomgått två parallella skandaler. Den första har att göra med hanteringen av den affär som innebär att 1600 lägenheter på Carlshem och Mariehem säljs av allmännyttiga AB Bostaden till privatägda Heimstaden. Allt började med att Västerbottens-Kuriren avslöjade att den socialdemokratiska ledningen i Umeå svängt i frågan om utförsäljningar. Omsvängningen skedde inte genom ett pressmeddelande om att partiet, efter långa och hårda debatter, landat i en ny linje i denna kontroversiella fråga. Istället hade man, utan att konsultera vare sig medlemmar eller invånare, kallat till extrainsatta sammanträden för att ”diskutera AB Bostadens långsiktiga finansiering”. Inga handlingar skickades ut i kallelserna. Det fanns därmed ingen möjlighet för de ledamöter som representerar Umeås medborgare att sätta sig in i det förslag de förväntades fatta beslut om. Än mindre fanns utrymme för motförslag eller att dryfta förslaget bland partimedlemmar och Umeåbor. Dessutom förlades mötena till en tid på året då risken för protester är som lägst. Det råder faktiskt inget tvivel om att det som framstod som en kupp var just en kupp. På en direkt fråga i Sveriges Radio Västerbotten bekräftar Bernt Andersson, socialdemokratisk ordförande för AB Bostadens styrelse, detta genom att framhålla att affären hemlighölls för att man inte ville “ha fullt krig” i frågan. Det råder heller inget tvivel om att det Andersson inte ville ha var precis vad han fick. 

 

Under den följande veckan följde nämligen en osannolik mobilisering. Protester samordnades via särskilda Facebook-grupper. Redan på måndagen genomfördes manifestationer utanför de kuppartade extrainsatta sammanträdena. Efteråt skickade hundratals personer protestmejl till kommunfullmäktiges ledamöter. Ett Facebook-event skapades där Umeåbor lade upp bilder på balkonger som dekorerats med banderoller till stöd för allmännyttan. Samma vecka bildades också ett så kallat Folkinitiativ för att samla in namn och kräva en lokal folkomröstning. En demonstration hölls med “öppen scen” där talare bytte av varandra för att tala ut om hur det kändes att bli överkörda av sina företrädare. Sist men inte minst bevakade ett stort antal personer debatten under fullmäktige då kuppen skulle fullbordas.

 

Det var i samband med dessa protester som den andra, och mindre diskuterade, skandalen utspelade sig. Den har att göra med den socialdemokratiska kommunledningens krishantering. I detta läge fanns det förstås möjlighet för ledningen att stanna upp, ta till sig av kritiken och medge att processen brustit demokratiskt. Istället valde man att avfärda allt som missförstånd eller som en illvillig sammansvärjning. Ett exempel på detta är när kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg och partikamraten Lennart Holmlund viftade bort oroväckande uppgifter om köparen Heimstaden med att det rör sig om en “långsiktig aktör med pensionsstiftelser i ryggen”. Denna utsaga visade sig, efter en granskning av SVT Västerbotten, vara felaktig. Om Lindberg och Holmlund medvetet vilseledde allmänheten eller bara var okunniga låter jag vara osagt. Båda alternativen är nämligen lika allvarliga eftersom man spred falska förhoppningar inför avgörandet i fullmäktige. Ytterligare ett exempel är hur bland andra Lindberg spred uppgifter om att kritiker gått ut med “desinformation” i form av informationsblad med lögner om konsekvenserna av försäljningen. Syftet skulle enligt Lindberg ha varit att skrämma boende i områdena och borde polisanmälas. Detta visade sig, efter en uppföljning, vara mycket svagt grundat. Ingen av de lappar som sägs ha delats ut finns bevarade. Detta hindrade dock inte socialdemokraten Margareta Rönngren från att upprepa samma tveksamma uppgifter inför fullmäktige där hon beskrev protesterna som “ovärdiga”. Det skandalösa i socialdemokraternas krishantering är för det första att de möter påstådd desinformation med, just det, desinformation. För det andra består det skandalösa i deras vägran att ta ansvar för en situation de själva skapat. Det var partiets ledning som aktivt undanhöll information, inte bara från medborgare utan till och med från styrelseledamöter som förväntades fatta beslut som berör många. Då är det naturligtvis också de som undanhållit informationen som ska klandras för den oro, de missförstånd och den ilska som uppstod.

 

När jag samlar intrycken från den turbulenta veckan kokar allt ner till en slutsats: Umeå är en kluven stad och polariseringen drivs på av en destruktiv kultur inom kommunledningen i allmänhet och den socialdemokratiska ledningen i synnerhet. Denna kultur bygger på en arrogant inställning till människor utanför Stadshusets korridorer. När kritik och protester uppstår är det inte öppenhet eller lyssnande som präglar reaktionerna utan förnekelse och aktiva försök att försvåra för kritiker att följa och granska beslutsprocesser. Medias granskningar avfärdas på tidsenligt konspirationsteoretiskt vis som kampanjer. Denna kultur är visserligen inte ny. Föräldrar som kämpat för byskolornas framtid i byar som Bullmark kan, med stöd av Kammarrätten, vittna om hur de undanhållits offentliga handlingar under sina försök att förstå För- och grundskolenämndens förvirrande turer. De Umeåbor som ifrågasatte den plötsliga rivningen av Apberget på Rådhustorget möttes med lögner både om anledningen bakom rivningen och planerna för torgets framtida utformning. Föräldrar som kritiserat de stora barngrupperna i förskolan i Umeå har avfärdats av Lindberg som en högljudd minoritet som sprider en felaktig bild om att förskolan skulle vara i kris. Men även om kulturen inte är ny så driver den polariseringen mellan medborgare och kommunledning längre och längre.

 

Detta blev särskilt tydligt under fullmäktigesammanträdet den 19 juni. Flera på plats beskrev det som att det är som om vi inte finns. I talarstolen vägrade s-märkta ledamöter konsekvent att bemöta den kritik och de motargument som människor ägnat den senaste veckan åt att utveckla. Det faktum att över 2000 Umeåbor på mindre än två dygn undertecknat kravet på folkomröstning verkade inte värt att ta notis om ens en gång. Faktum är att ledande politiker under stora delar av debatten satt i sofforna utanför fullmäktigesalen och skojade friskt över partigränserna och talade högljutt om helt andra saker än sakfrågan. Allt detta tyder på ett gott självförtroende hos de styrande i Umeå kommun. Men frågan som lämnas hängande är om det verkligen, såhär ett år före nästa kommunalval, är klokt att köra över så många människor och klyva staden ytterligare?”

Bli först att kommentera

Umeå behöver nya politiska ledare

Av , , 1 kommentar 14

Det här är det första inlägget i en serie inlägg som jag tänker skriva fram till valet. Under de senaste åren har det vuxit fram en kritisk opinion i Umeå. Det har att göra med upprepade demokratiska övertramp gjorda av socialdemokraterna och moderaterna. För det första har de kommunpolitiska toppnamnen för dessa partier – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen - fört en märklig och oansvarig politik i flera viktiga frågor. Jag tänker på den skuld man dragit på sig genom Väven, hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter, undanhållandet av offentliga handlingar kopplade till beslut om skolan i Bullmark eller de många brister som lyfts fram av revisorers granskningar av kommunens verksamheter. För det andra uppvisar de en arrogant inställning gentemot de som tycker annorlunda. Jag menar att de som idag sitter i den kommunpolitiska ledningen har förverkat sitt förtroende att företräda Umeborna. Det handlar inte om att de tycker ”fel” saker, utan att de inte tar demokratiskt ansvar. Det handlar inte om att de då och då inte tar hänsyn till lagar (vilket i och för sig är allvarligt), utan att de visar allmän brist på omdöme.

 

I Lindbergs fall handlar det oftast om att försöka undvika och tiga sig igenom debatter. Det blev pinsamt uppenbart i samband med den uppmärksammade utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter förra året. Trots att Lindberg gick emot sitt eget vallöfte och undvek att informera såväl sina egna partimedlemmar som Umeås invånare så vägrade han svara på den flod av kritik och frågor som fyllde insändar- och debattsidorna under förra sommaren. En förtroendevald, i synnerhet en heltidsarvoderad politiker som Lindberg, har en skyldighet att delta i den offentliga debatten. Ågren finns det mycket att säga om men den senaste tidens alarmistiska smutskastning av hans egen stad får räcka som exempel. Det är förstås inget snack om att det finns problem i en stad som Umeå och att det krävs en aktiv politik för att förebygga och agera mot våldsbrott eller droghandel. Men i den moderata kampanjen, där det talas om hela bostadsområden som är riskabla att vistas i, är bortom all anständighet. Det handlar om ett klassiskt försök att vinna politiska poäng på att skapa rädsla och otrygghet genom ett missbruk av statistik och visuella effekter. När jag lyssnar till de som idag har de högsta positionerna i Umeå kommun får jag känslan av att de bara vill en sak: att behålla sin position. Med det målet för ögonen är det lätt att tumma på princip efter princip tills dess att ingenting är heligt längre.

 

Ytterligare ett problem är att Lindbergs och Ågrens ”Umeanda” bygger på alldeles för täta band mellan ett fåtal privata aktörer och politiken. Det måste helt enkelt finnas en tydlig rågång mellan politik och privata företag. När ”profiler” inom de etablerade partierna rör sig fram och tillbaka mellan politiska uppdrag och dessa företag skadas förtroendet för politiken.

 

Visst, det finns intern kritik mot partiledningarna, åtminstone i socialdemokraterna. Där handlar det om fackligt aktiva, fritidspolitiker och medlemmar som varit modiga nog att ifrågasätta beteendet hos sina företrädare. Men dessa krafter är fortfarande för svaga för att utmana ledningen och driva igenom en kursändring. Därför hoppas jag att en tillräckligt stor del av Umeborna under valrörelsen och vid valurnan visar att nuvarande ledningar har gjort sitt, att det är dags att kliva åt sidan och lämna plats åt andra.

 

Antagligen är vi fler än vad vi kanske kan tro som vill se en sådan förändring. Protester mot situationen i många av Umeås förskolor, mot den stora skuld kommunen dragit på sig genom projekt som ”Väven” eller mot utförsäljningen av allmännyttan tyder på det. Inom denna opinion finns såklart stora skillnader i vilken politik man vill se föras i Umeå. Men vi har åtminstone en sak gemensamt: ”Umeandan” står oss upp i halsen. Utmaningen består i att, trots andra skillnader, se denna gemensamma nämnare och utveckla krav på åtgärder för förändring. Det kan vi göra genom att envist fortsätta föra fram de frågor vi brinner för. På så sätt uppstår ett tryck för att frågor såsom storleken på barngrupperna och arbetsmiljön i förskolan, byskolornas framtid, skyddet av allmännyttan, villkoren i äldreomsorgen och satsningar på föreningslivet också får en central plats i valrörelsen och i den politik som förs. Politikerna tvingas då diskutera politiska sakfrågor och vilken riktning Umeå ska utvecklas i, inte tävla om hur förträffliga deras olika partier är.

 

Men vi bör också rikta krav för en upprustning av den demokratiska ordningen i kommunen. Det måste finnas tydliga rutiner som säkrar allmänhetens tillgång till offentliga handlingar om vi vill följa upp och granska beslutsprocesser. Stora beslut som utförsäljningar av offentlig egendom ska debatteras offentligt, inte kuppas igenom under hemlighetsmakeri. Visselblåsare som slår larm om missförhållanden i offentliga verksamheter ska skyddas, inte omplaceras eller tvingas lämna sina arbeten.

 

Den här bloggen kan i bästa fall bidra till att stärka denna kritiska opinion. Men om det leder till en verklig politisk förändring eller inte hänger på vad vi som bor i den här stan lyckas skapa och åstadkomma tillsammans genom att bygga rörelser.

1 kommentar