Umeå behöver nya politiska ledare

Det här är det första inlägget i en serie inlägg som jag tänker skriva fram till valet. Under de senaste åren har det vuxit fram en kritisk opinion i Umeå. Det har att göra med upprepade demokratiska övertramp gjorda av socialdemokraterna och moderaterna. För det första har de kommunpolitiska toppnamnen för dessa partier – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen – fört en märklig och oansvarig politik i flera viktiga frågor. Jag tänker på den skuld man dragit på sig genom Väven, hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter, undanhållandet av offentliga handlingar kopplade till beslut om skolan i Bullmark eller de många brister som lyfts fram av revisorers granskningar av kommunens verksamheter. För det andra uppvisar de en arrogant inställning gentemot de som tycker annorlunda. Jag menar att de som idag sitter i den kommunpolitiska ledningen har förverkat sitt förtroende att företräda Umeborna. Det handlar inte om att de tycker ”fel” saker, utan att de inte tar demokratiskt ansvar. Det handlar inte om att de då och då inte tar hänsyn till lagar (vilket i och för sig är allvarligt), utan att de visar allmän brist på omdöme.

I Lindbergs fall handlar det oftast om att försöka undvika och tiga sig igenom debatter. Det blev pinsamt uppenbart i samband med den uppmärksammade utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter förra året. Trots att Lindberg gick emot sitt eget vallöfte och undvek att informera såväl sina egna partimedlemmar som Umeås invånare så vägrade han svara på den flod av kritik och frågor som fyllde insändar- och debattsidorna under förra sommaren. En förtroendevald, i synnerhet en heltidsarvoderad politiker som Lindberg, har en skyldighet att delta i den offentliga debatten. Ågren finns det mycket att säga om men den senaste tidens alarmistiska smutskastning av hans egen stad får räcka som exempel. Det är förstås inget snack om att det finns problem i en stad som Umeå och att det krävs en aktiv politik för att förebygga och agera mot våldsbrott eller droghandel. Men i den moderata kampanjen, där det talas om hela bostadsområden som är riskabla att vistas i, är bortom all anständighet. Det handlar om ett klassiskt försök att vinna politiska poäng på att skapa rädsla och otrygghet genom ett missbruk av statistik och visuella effekter. När jag lyssnar till de som idag har de högsta positionerna i Umeå kommun får jag känslan av att de bara vill en sak: att behålla sin position. Med det målet för ögonen är det lätt att tumma på princip efter princip tills dess att ingenting är heligt längre.

Ytterligare ett problem är att Lindbergs och Ågrens ”Umeanda” bygger på alldeles för täta band mellan ett fåtal privata aktörer och politiken. Det måste helt enkelt finnas en tydlig rågång mellan politik och privata företag. När ”profiler” inom de etablerade partierna rör sig fram och tillbaka mellan politiska uppdrag och dessa företag skadas förtroendet för politiken.

Visst, det finns intern kritik mot partiledningarna, åtminstone i socialdemokraterna. Där handlar det om fackligt aktiva, fritidspolitiker och medlemmar som varit modiga nog att ifrågasätta beteendet hos sina företrädare. Men dessa krafter är fortfarande för svaga för att utmana ledningen och driva igenom en kursändring. Därför hoppas jag att en tillräckligt stor del av Umeborna under valrörelsen och vid valurnan visar att nuvarande ledningar har gjort sitt, att det är dags att kliva åt sidan och lämna plats åt andra.

Antagligen är vi fler än vad vi kanske kan tro som vill se en sådan förändring. Protester mot situationen i många av Umeås förskolor, mot den stora skuld kommunen dragit på sig genom projekt som ”Väven” eller mot utförsäljningen av allmännyttan tyder på det. Inom denna opinion finns såklart stora skillnader i vilken politik man vill se föras i Umeå. Men vi har åtminstone en sak gemensamt: ”Umeandan” står oss upp i halsen. Utmaningen består i att, trots andra skillnader, se denna gemensamma nämnare och utveckla krav på åtgärder för förändring. Det kan vi göra genom att envist fortsätta föra fram de frågor vi brinner för. På så sätt uppstår ett tryck för att frågor såsom storleken på barngrupperna och arbetsmiljön i förskolan, byskolornas framtid, skyddet av allmännyttan, villkoren i äldreomsorgen och satsningar på föreningslivet också får en central plats i valrörelsen och i den politik som förs. Politikerna tvingas då diskutera politiska sakfrågor och vilken riktning Umeå ska utvecklas i, inte tävla om hur förträffliga deras olika partier är.

Men vi bör också rikta krav för en upprustning av den demokratiska ordningen i kommunen. Det måste finnas tydliga rutiner som säkrar allmänhetens tillgång till offentliga handlingar om vi vill följa upp och granska beslutsprocesser. Stora beslut som utförsäljningar av offentlig egendom ska debatteras offentligt, inte kuppas igenom under hemlighetsmakeri. Visselblåsare som slår larm om missförhållanden i offentliga verksamheter ska skyddas, inte omplaceras eller tvingas lämna sina arbeten.

Den här bloggen kan i bästa fall bidra till att stärka denna kritiska opinion. Men om det leder till en verklig politisk förändring eller inte hänger på vad vi som bor i den här stan lyckas skapa och åstadkomma tillsammans genom att bygga rörelser.