Minervaskolans problem uttryck för havererad skolpolitik

Det har varit upprörande att läsa den senaste veckans granskande artiklar av Minervaskolan som publicerats i Folkbladet. Oegentliga aktieaffärer, bestraffningar av lärare som lyfter fram missförhållanden, bristfälligt stöd till elever med behov av särskilt stöd tyder tillsammans med grundaren Hans Janssons arroganta svar på kritiken på en unken kultur. Skolan ska inte vara en lekstuga där enskilda personer får fritt spelrum för sin maktfullkomlighet och girighet. Skolan är en av samhällets grundpelare och ska ge barn och unga med olika hemförhållanden och förutsättningar likvärdig utbildning. I detta enskilda fall får vi vara tacksamma för de lärare och elever som varit modiga nog att berätta om den ohållbara situationen i media och hoppas att det följs av kraftfulla åtgärder mot skolledningen.

Men som vi vet är det som hänt innanför Minervaskolans väggar inget enskilt problem. Tvärtom är det resultatet av en politisk kursändring som med en förskönande omskrivning brukar kallas ”marknadsanpassning”. Detta handlar förstås om enskilda aktörers vinstintressen men också om en förblindande ideologisk dogmatism. Alltför många inom politiska partier från socialdemokraterna till moderaterna har gjort lobbyisters lovord om billigare utbildning och ”marknadslösningars” överlägsenhet till sin egen trosföreställning. Det har gått så långt att Sverige blivit unikt i världen genom att tillåta vinstdrivna företag i skolsystemet. När dessa ”lösningar” ännu inte prövats var det naturligtvis enklare för förespråkarna att få andra att tro på deras löften. Men idag finns en lång lista av exempel på de försämringar som experimentet lett fram till. Det allvarligaste är att det nya skolsystemet genom de stora skillnaderna i förutsättningar skolor emellan förstärker ojämlikheten i samhället. En likvärdig skola kan mildra de negativa effekterna av att ha råkat födas i en mer utsatt familj eller ett fattigare område. Men experiment som ”det fria skolvalet” har också resulterat i att enskilda skolor blir besatta av hur de framställs. Stora resurser läggs ned på marknadsföringskampanjer och personal vid skolorna ska agera ”ambassadörer” för skolans varumärke. Ett sådant system öppnar för den sektliknande mentalitet som tycks prägla det interna klimatet på Minervaskolan.

I en sådan situation kan forskning fylla en viktig situation. Fallstudier över hur experimentet fallit ut i olika delar av samhället kan användas som en utgångspunkt för en nykter politisk debatt om huruvida denna politik varit så lyckad. Tyvärr tillämpar många politiker och deras tjänstemän något som skulle kunna kallas det fria faktaunderlagsvalet. Alltför många har lagt ner alltför mycket prestige för att byta fot i denna fråga. Andra har trampat fast i ideologisk dogmatism och kan helt enkelt inte se sambandet mellan den politik de drivit på och problemen i dagens skola. Sist men inte minst finns det också politiker som är mer lojala med lobbyorganisationer än mot sina egna medlemmar och väljare. Dessa grupper gör hellre så att de letar rätt på, eller låter en tankesmedja ta fram, ett faktaunderlag som stämmer överens med de intressen de företräder än att begrunda seriös forskning och tänka om. Vi som plågar oss igenom partiledardebatter har många gånger fått höra politiker illustrera denna parodiska inställning till forskning genom att inleda sina anföranden med att ”All forskning pekar på…” utan att programledare besvärar sig med att be om källa bakom påståendet.

Jag uppmanar alla som är intresserade av det haveri som kallas ”marknadisering” att att lyssna på ett avsnitt av podden ”Allt du velat veta”. Där ger Jesper Meijling en pedagogisk genomgång av bakgrunden och innebörden i det som kallas marknadisering. Programmet lyfter exempel från framförallt sjukvård men också från skolan. Meijling förklarar bland annat varför skolan är särskilt illa lämpad för marknadssystem. Lyssna också på den uppföljande intervjun där Meijling ger sin syn på Nya Karolinska.