(s) och (m) i Umeå står INTE för två olika politiska vägval

Satirsidan Umeå Memehuvudstad 2018 har publicerat en bild där kommunalråden Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) sitter tillsammans på en av stans hamburgerrestauranger. Bilden fick mig att tänka på när jag för drygt ett år sedan, tillsammans med många andra, besökte det kommunfullmäktigesammanträde där den kontroversiella utförsäljningen av allmännyttan skulle debattera. Ledande företrädare för socialdemokraterna och moderaterna satt under pågående debatt i kärvänliga samspråk i fåtöljerna utanför fullmäktigesalen. Samtalsämnena handlade om allt annat än bostadspolitik, bland annat om ölen på Lottas.

Det är faktiskt ett problem att det politiska etablissemanget i Umeå tycker så mycket om varandra. Det är inte bra för trovärdigheten och förtroendet för politiken när ledande politiker umgås som vilka goa härliga kollegor som helst. Politiken ska spegla de konflikter och motsättningar som finns i det omgivande samhället, inte vara ett eget litet harmoniskt familjärt rum. Det är ett ännu större problem att de två partier som hörs och syns mest under valrörelsen i praktiken klibbat ihop i ett oheligt kletigt samförstånd. Socialdemokraterna och moderaterna i Umeå utgör ju inte två olika politiska alternativ som det är idag. Det hade kunnat vara annorlunda om socialdemokratiska gräsrötter varit starka nog att peta den nuvarande ledningen. Istället går man nu till med i princip samma ”laguppställning” som de som svikit under nuvarande mandatperiod.

Det betyder att de som röstar på sossarna i kommande val kan vänta sig mer av samma politik som präglat nuvarande mandatperiod. Ledordet i den politiska strategin, som s och m är (upp)rörande överens om, kallas ”kulturdriven tillväxt” (själv föredrar jag att kalla det ”kulturdriven missväxt alternativt ”tillväxtdriftens kultur” men det är en annan historia). Genom satsningar på spektakulära märkesbyggnader (t.ex. Väven), upplevelsekoncept (t.ex. där man hoppas att museibesök på Guitars ska följas av shopping, hotellvistelser och restaurangbesök, tävlingar om utmärkelser (t.ex. Europeisk kulturhuvudstad) och olika typer event vill man skapa en image kring staden som ska locka hit företag och köpstarka grupper som håller ekonomin igång genom konsumtion inom krogliv, restaurang och annat. Den kulturdrivna tillväxten kommer dock till ett högt pris. På akademikerspråk kallas det ”gentrifiering”. I praktiken handlar det om att rusta upp områden och göra dem exklusiva. Det gör i sin tur att priser för lokaler ökar kraftigt vilket tränger ut ekonomiskt svaga företag och föreningar från stadskärnan. Den pågående centrumdöden, där fler och fler mindre handlare tvingas lägga ner medan de stora kedjorna hänger kvar, är ett uttryck för detta. Bristen på centrala lokaler för det fria kulturlivet är ett annat. Sammantaget skapar man ett Umeå där tillträde till stadens utbud hänger mer och mer på tjockleken på plånboken.

Ett annat problem med denna strategi är att den bygger på det som med en förskönande omskrivning kallas ”offentlig-privat samverkan”. Satsningar som de som nämndes ovan är väldigt kostsamma och riskabla. Den som investerar kan ju inte veta om ansökan om en utmärkelse kommer bli framgångsrik. Byggkostnader tenderar dessutom att bli mycket dyrare än planerat. Vilka tar risken? Kommunen. Vilka kammar hem vinsterna? De privata företagen. De stora vinnarna är fastighetsbolag som i byggen av fastigheter låter skattebetalarna ta riskerna samtidigt som man med säkerhet vet att man kommer att kunna plocka ut höga hyresintäkter från en stabil och pålitlig hyresgäst: kommunen. Följden blir att kommunen drar på sig skulder som i samband med kriser eller andra svårigheter leder till nedskärningar i välfärden. Med andra ord får medborgarna betala två gånger: Först genom att ta riskerna vid satsningar, sedan genom försämrad service när kommunen ska försöka ”få ordning på” sina finanser.

Det finns förstås de i Umeå som tycker att denna utveckling är positiv. Men de många konflikter och protester som bubblar upp i en strid ström pekar på att Umeå är kluvet när det gäller vägval. Därför är det ett tecken på att något är ruttet i V75-kungadömet Umeå när inget av de två partier som presenterar sig som de huvudsakliga politiska alternativen hörsammar och fångar upp den kritik och det missnöje som finns utan fortsätter lunka på i samförstånd. Vi som ser detta sam-o-förstånd som ohälsosamt bör därför göra vad vi kan för att skaka om s och m i grunden genom att se till att de tappar mark i kommunen.