Umeå behöver inte ”Umeandan”. Umeå behöver tydliga politiska alternativ

Det finns något märkligt i hur företrädare för socialdemokraterna och moderaterna reagerar på kritik från bloggare eller personer som skriver inlägg på sociala medier. Båda dessa partier har anställda och arvoderade som sprider valmaterial på gator och torg. Dessutom har de pengar att köpa annonsplatser i massmedia för att nå ut med sitt budskap. Ändå reagerar de som om enskilda personer som skriver kritiska inlägg dominerar informationsflödet. Senast går det moderata kommunalrådet Anders Ågren ut i ett inlägg och uppmanar sina läsare att ”inte gå på lögnerna” som sprids om att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå tillsammans.

Vad beror denna smått paranoida ängslighet på? Kanske har det att göra med en känsla av att förlora opinionen? Det skulle förklara varför man undviker att svara på så många frågor eller att kommentera medias granskningar. Det skulle förklara varför man har så bråttom att skicka fram tjänstemän i känsliga frågor istället för att ta politiskt ansvar. Men att allmänhetens bild av den socialdemokratiska och moderata kommunledningen förändras beror knappast på några enskilda bloggares eller insändarskribenters texter. Om något så är det den egna arrogansen som syresätter kritik och missnöje.

Exempel på denna arrogans? Förra året skrev hundratals Umeåbor mejl till ledamöter i kommunfullmäktige inför den skandalöst hanterade Bostaden-affären. Insändarsidor fylldes med frågor och kritik mot de regelvidriga sammanträden som lagt grunden för beslutet. Lindberg och Ågren, som båda drev på denna kuppartade försäljning, valde tigande eller misstänkliggörande av meningsmotståndare istället för att, som ansvarsfulla politiker gör, svara på frågor och ta debatten med en oroad allmänhet. Samma arrogans ser vi nu inför valrörelsen: de två partier som säger sig stå i opposition till varandra har företrädare som möter meningsmotståndare i kör och avfärdar kritik och frågor som ”lögner” från ”kommunister” (Holmlund, s) eller ”vänsteraktivister” (Ågren, m)?

Det är förstås den här typen av agerande som sprider känslan av att de partier som formellt sett står i opposition till varandra i praktiken är som ler och långhalm. Så fort det blåser upp till storm, då ställer sig Ågren, Lindberg och Holmlund upp och gastar LÖGNARE eller (den mildare varianten) Prata med tjänstemännen istället.

Självklart är inte socialdemokraterna och moderaterna samma parti. I partierna finns medlemmar och förtroendevalda som står långt ifrån varandra politiskt. Men i nuläget har kommungrupperna en ledning som står så nära varandra att det är svårt att skilja dem åt. Som jag skrivit tidigare hoppades jag länge att de vettiga socialdemokrater som jag vet finns i partiet ska bli tillräckligt starka för att agera mot den egna ledningen. När Holmlund skrev sina imfamösa inlägg om hur romer ”bajsar” eller om hur tiggande romer åker i ”lyxbilar” så blåste det visserligen upp till storm. Samma sak i samband med utförsäljningen: enskilda socialdemokrater påpekade att så här får det inte gå till. Men till syvende och sist ändrades ingenting. Nu har partiet enats om en lista inför valet där man belönar Umeandans politiker med höga listplaceringar inför ännu en mandatperiod. Det tyder att de vettiga krafterna i s antingen är för svaga eller för rädda för partipiskan för att vända denna skuta själva. Därför hoppas jag att tillräckligt många Umebor, som vanligtvis röstar på socialdemokraterna eller moderaterna, väljer att lägga sin röst på andra partier med företrädare som uppvisar ödmjukhet, förmåga till självkritik och en genuin vilja att förändra Umeå i en riktning där kommunens framtid avgörs genom en öppen debatt mellan tydliga politiska alternativ, inte genom på förhand uppgjorda handskakningar.