VECKANS GÄST: Robert "Zoid" Sundelin
INFO: Robert "Zoid" Sundelin är nog en av de trevligaste folken jag haft nöjet att lära känna. Till vardags jobbar han faktiskt på just denna tidning, VK, men på kvällarna hittar han säkert på en massa bus. Förrutom att vara en Lulebo, bosatt i Umeå som jag, så trummar han även i orkestrar som bl.a. SATARIEL, MISANTROPIC och HELLMASKER. Bland Roberts andra hobbies hittar vi bl.a. Tv-spel och filmen "The Big Lebowski", han gillar även att basta.

Här är Zoid’s medföljande kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Brutal Truth – Ill-neglect
-Den monumentala "Extreme conditions demand extreme responses" kom redan -92 men är fortfarande svårslagen i blast-hastighet och brutalitet, samtidigt som i stort sett varenda låt är en hit. Mangel blir helt enkelt inte bättre än så här. Sen spårade Brutal Truth ut fullständigt, men det glömmer man lätt.

Neurosis – Under the Surface
-Världens hårdaste band. Deras bästa låt, dessutom. När låten öppnar upp och trumspelet övergår till rakt kompande efter närmare tre klaustrofiska minuters puk-harvande är det fan helt genialt.
Dessutom, även om Neurosis svajat lite på skiva genom åren är det fortfarande inte ett enda av alla tjogtals paintade och nerblodade black metal-band jag sett live som kan mäta sig med dem när det gäller att förmedla mörker och allmän jävlighet från scenen.

Master’s Hammer – By the Misery of Fate I’m Haunted
-Hmm. "The Jilemnice Occultist" är en av mina favoritplattor från 90-talet, men rent ärligt kan jag idag inte riktigt avgöra hur mycket av mitt diggande idag som beror på ren nostalgi och hur mycket som beror på själva kvalitén. För jag kan nog ganska säkert säga att jag inte skulle orkat ge den en chans om den kommit idag. Sjukt pretentiöst upplägg (en tjeckisk opera med låttitlar som ’That Magnificient Deer has Vanished in the Bush’, liksom), kass trummaskin och fler synthspår än nån kan tycka är rimligt är inte ingredienser som jag brukar gå igång på i vanliga fall. Skitsamma, jag blir ändå jävligt peppad av den här låten, så vem bryr sig om varför egentligen.
Sången är iallafall fullständigt vansinnig, på ett bra sätt.

Death – Crystal Mountain
-Behöver nog ingen närmare presentation. Chuck Schuldiner gjorde den ultimata melodiösa dödsmetallen redan i början av 90-talet och 99% av banden som försöker sig på stilen idag kan gå och duscha när man jämför dem med Death. Visserligen blev det ibland lite mer form över innehåll (för mycket musikskola och basen-under-halsen etc), men på den här låten faller verkligen allting på plats.

Soundgarden – Jesus Christ Pose
-Den här slängde jag med mestadels för det helt jävla fantastiska trumspelet, men även för att det i grunden är en riktigt hård och elak dänga, och inte bara för att vara från ett grungeband. Galen sång också, "poor"-uppgången vid 4.40 låter rent omöjlig.

Faith No More – Caffeine
-Jag vete fan hur man egentligen ska beskriva Angel Dust-plattan. Jag tror "skev" är det bästa ordet. Skev, obehaglig och oförutsägbar på ett fruktansvärt bra sätt. Mike Patton har här fimpat nasal-sången han körde med på plattan innan, och har inte riktigt hunnit till det stadiet där allt han sjunger låter ironiskt. Här går han all-in på fullt allvar. Deras absoluta topp på karriären.

At the Gates – The Swarm
-Jaja, Slaughter of the Soul är deras milstolpe, men jag tycker den här mini-cdn faktiskt slår den på fingrarna på några områden. Här märks det att man börjat koncentrera sig på att skriva catchiga låtar istället för att som tidigare krysta ihop de mest underliga riff med varandra, men det är fortfarande lite löst i fogarna. Alltså betydligt svängigare än SOTS, framför allt trumspelet som där rent ärligt är jävligt tråkigt mestadels. Här lirar Adrian ruggigt snyggt.

Nasum – Worst Case Scenario
-Det är väl snudd på spöstraff att skriva en text om Nasum utan att skriva RIP MIESZKO, så vi gör bort det på en gång. Avslutningslåten på Helvete-plattan har en lätt menlös grinddel, men det tunga slutet är så jävla bra.
Vid närmare eftertanke så var nog egentligen grindbandet Nasum aldrig bäst när de grindade, utan det var i andningspauserna deras styrka låg.

Shining – Låt oss ta allt från varandra
-Tråkigt för Kvarforth, men Shinings överlägset bästa text – den som för många sammanfattar hela bandet ("Sparka det lyckliga flinet ur mitt vidriga anlete!" och andra sköna rader) – är en av de få han inte skrivit själv. Jaja, han skrev väl musiken till låten åtminstone, och det är inget att skämmas över. Tvärtom är det en lysande dänga.

Personkrets 3:1 – See and Believe
-Bland det sämsta jag vet med dagens metal är överproduktion. Alldeles för mycket är söndertriggat, själlöst, kvantiserat och formstöpt till förbannelse. Jag ligger hellre och kaskadspyr i vinterkräksjukan än lyssnar på Arch Enemy frivilligt, för att vara konkret.
Då är det jävligt skönt med kängpunk ibland. Här kan man verkligen höra hur svetten sprutar på Fimpen bakom trummorna och hur blodådrorna håller på att sprängas i Räkans och Markus pannor när de lägger "we will never be silent"-sången i slutet, dräggfulla på Kir och billig folköl. Det är enkelt, svajigt och rackligt men gjort med en jävla övertygelse. Suverän låt.

Manes – Ende
-Liksom Shining ett band som började med primitiv black metal, men blev något helt annat. Vilosophe-plattan är nånstans mot slutet av förvandlingen. På plattan efter gick det överstyr (drum’n’bass plus fransk rap, inte helt lyckat), men här är det faktiskt helt lysande. Gick nog de flesta förbi när den kom, men är definitivt värd att kolla upp.

Vader – This is the war + Lead Us!!!
-Två låtar som hör ihop för mig. Helt omöjligt att lyssna på This is the war och sen inte gå vidare till Lead Us. Daray gör sin bästa Doc-imitation här och gör saknaden efter den briljante men ihjälknarkade ex-trummisen lite lättare. Polsk death metal FTW!

Anaal Nathrakh – Do Not Speak
-Kompromisslösa britter som plötsligt fick en känsla för att skriva hitlåtar framåt platta nummer tre. "Do not speak" låter från början rent ut sagt för jävlig: plastig trummaskin på skräpigt gitarrljud och kräksång/magljud, men så kommer en lika klockren som oväntad skönsångsrefräng och plötsligt blir allt helt lysande. De har gjort några fler låtar på samma recept, men den här är ändå bäst.

Strapping Young Lad – Almost Again
-"City" från -97 är en helgjuten platta, en av 90-talets fem bästa. Devin Townsend har aldrig riktigt nått de höjderna igen, varken i SYL-kostymen eller i nåt av de andra otaliga projekten, iallafall inte en hel fullängdare igenom. Men den här videolåten från "The New Black" (2006) är något alldeles extra. En sockersöt melodi snyggt lagd över smått psykadeliska riff övergår till vansinnesmangel och tillbaka igen. Gene Hoglan briljerar också bakom trummorna.

Khoma – One of Us Must Hang
-Nu blir vi lite emo på slutet. Men Khoma är ett band där det uppriktiga engagemanget är tydligt och gör hela skillnaden, speciellt live. Lysande trumspel som alltid av Tomas Hedlund, och ett helt makalöst snyggt slutparti.

 
Gästspotifyare
Robert "Zoid" Sundelin