Döstädning, kabelhärvor och mitt liv i en banankartong!

Det händer så mycket nu för tiden! Jag vet inte var jag ska börja!

Jag börjar väl med husförsäljning och lägenhetsköp…
Vi har köpt en lägenhet i stan, en förj-vla snabb affär, hann knappt fatta något så satt jag där på banken och nickade och låtsades som att det var genomtänkt. Finaste sambon hade nog tänkt igenom det en längre tid, men jag är liiiite trögare så jag var inte riktigt på det klara med att nu var det faktiskt allvar! Men eftersom att vi pytsat in en handpenning och skrivit papper så är det väl på riktigt. Nu har jag landat lite och förstått att vi har nog köpt en lägenhet som det verkar, och den verkar fin så det blir jättebra!

Sen verkar det som att ett faktum för att flytta är att sälja det befintliga boendet och det var jag inte riktigt med på från början men nu så har vi haft ute huset på hemnet och vi har en mäklare och vi har en köpare så det är nog allvar där med! Ska kolla om jag får hyra ett rum första halvåret så att jag gradvis kan bli av med mitt Obbolaberoende….lite tveksamt om de vill ha mig på köpet, elaka rykten säger att jag snarkar vilket låter helt absurt!

En del i att sälja ett hus är tydligen att man ska ta med sig alla grejer och det blir spännande! När vi var och kikade på vårt nya boende konstaterade jag att lägenheten inte hade källare på 80 kvm där man kan förvara alla jättebra saker som man låtit bli att slänga i 20 år. I tjugo år har jag köpt på mig saker som jag verkligen behövt. Bl a har jag köpt miltals med kablar, surroundanläggningar och verktyg!

– Nä nu Svenna Banan är det dags att döstäda, sa sambon glatt till mig en dag!

Jaha, sa jag och tänkte att nu skulle minsann alla lik i alla garderober städas ut. Så jag förberedde mig att berätta om saker jag råkat köpa utan att kanske förankra det med finansministern i huset.

Men döstädning var något helt annat:

Så döstädning stod på schemat och jag tänkte att det kunde väl inte vara så svårt…
Så med glatt humör gick jag med raska steg ner i källaren för att döstäda!

Bara bra grejer
Längst ut i förråden fanns det färska inköp och mollijoxer och jag gjorde iordning två högar, sparas och slängas.
I sparashögen la jag bra saker, såsom det trasiga spännbandet som jag nog kan laga, ALLA mina skolböcker från årskurs 1 och framåt som ungarna säkert kommer att uppskatta den dagen de ska döstäda efter mig, mina gamla kläder som jag inte tar mig i men som sporrar mig så bra till stordåd för att i sommar(eller någon annan sommar) ska få den strandkropp som Aftonbladet säger att man så lätt kan få om man följer deras tips. Barnens leksaker och alla teckningar är också saker som måste sparas naturligtvis. Att få rada upp alla fotbollsskor från de minsta till storlek 42 får mig att få tårar i ögonen…
Sambon kom ner och tittade på hur det gick för mig och hon fick även hon tårar i ögonen när hon såg hur jag radat upp alla skor som om jag förberett för att en gigantisk tusenfoting skulle få förbereda sig för en fotbollsmatch. Men det visade sig inte vara glädjetårar utan hon tyckte att jag inte gjorde ett bra jobb med döstädningen!

Sparahögen var typ alla grejer som jag hittills hade fått ur förrådet och slängahögen bestod av en petflaska och lite godispapper…

Så då förklarade hon vad döstädning egentligen handlar om och med böjt huvud så började jag döstädningen på riktigt!
Vissa saker sparade jag ändå och la i en banankartong. En kartong med nostalgi som jag förmodligen aldrig kommer att öppna någon fler gång.

Ju längre in i förrådet jag kom desto mer spännande blev det, en arkeologisk utgrävning i Svenne Banans liv!

Banankartonger som trycktes in med bra saker för tjugo år och som jag inte sett sen dess plockades systematiskt ut och med mina nya döda ögon, jag menar med mina nya döstädarögon så var jag skoningslös! Allt åkte till Återvinningscentralen där ingenting längre spelar någon roll, och jag måste säga att så här i efterhand när jag torkat tårarna efter att slängt bort de saker som jag i ärlighetens namn inte saknat sen jag stoppade in dom i förrådet för tjugo år sen, så kännse det riktigt skönt (men det kommer jag aldrig att erkänna för sambon).

Banankartonger is da shit!
Det är nu två veckor kvar till flytt och vi packar frenetiskt ner saker i banankartonger. Jag gillar banankartonger för det går att stapla dom huuuuur högt som helst utan att det ramlar. Det går inte heller (nåja) att fylla dom så att man inte orkar bära dom till skillnad från en gigantisk flyttkartong. Flyttkartongerna jag provat köpa går dessutom sönder i handtagen när man lyfter dom, de viker sig när man ställer en annan kartong av tyngre modell på den. Så banankartonger, de e grejer de!

I princip varje dag har det pysslats i huset för att förbereda den stora flytten. Det har slängts skräp, onödiga saker (och kanske lite nödiga saker), kläder som krympt (för jag har väl inte växt), porslin, böcker, möbler, teveapparater, mobiltelefoner, datorer och framförallt KABLAR.

Jag erkänner, jag är en kabeloman!
Kablar, kopplingar, skarvsladdar av alla de slag har jag hittat överallt i huset. En rolig detalj är att de verkar dras till varandra och har samlats för någon slags bisarr ormgrop där de tätt omslingrade utövat vuxenumgänge och genom det förökat sig. Jag såg några äldre kablar som nu hade fått ett sladdbarn på gamla dagar…

I början försökte jag sära dessa enorma bollar av kablar men gav till slut upp när jag själv höll på att bli en del av kabelhärvorna i min förtvivlade kamp att förvandla dom till kablar utan kontakt med andra kabelkompisar. Så jag gav upp och dumpade dem i hela deras prakt på mitt favoritställe Återvinningscentralen där kablar inte längre spelar någon roll.

Det känns som att vi slängt bort allt snart så det borde bli en lätt flytt kunde man tro…så med bestämda steg och med en imponerande samling av banankartonger så gick jag in i vårt minsta förråd. Det är bra för självförtroende att ge sig på något man klarar av tänkte jag. Jag hade ju lärt mig döstäda i det större förrådet där det var mestadels mina prylar och att plocka lite lågt hängande frukter som ska sporra mig till stordåd när det är dags för de större förråden utomhus kändes som ett vinnande koncept.

Hela dagen så matade jag ner tomtar, julgransglitter, lego, böcker, fotografier, Actionmangubbar, barnkläder och allsköns husgeråd i banankartonger. Varje banankartong märkte jag noggrannt upp. Systematiskt fyllde jag kartong efter kartong utan att det egentligen minskade med saker i förrådet. Efter några timmar var systematiken inte lika systematisk utan det trycktes ner allsköns grejer och kartongerna märktes med ”diverse”. Svetten lackade och jag väste fram konstiga ljus på ett språk jag inte ens själv förstod. Till slut så stod jag där med en ansenlig mängd bra-å-ha-saker som alla hade en sak gemensamt – de rymdes inte i banankartonger.

Jag hade tydligt deklarerat att ALLT ska ner i banankartonger så att det är stapelbart i det enda förrådet som ska ersätta de tre förråden, pannrummet, friggeboden och cykelboden som vi i dagsläget har fyllda till bredden med bara bra viktiga saker.
Men ibland måste till och med en tjurig gubbe som jag ge upp, efter att ha försökt rymma innebandyklubbor, plastgranar och fiskespön i mina fruktlösa försök att hålla löftet om enbart banankartonger så insåg jag att det måste till större lådor.
Så några flyttkartonger fick umgås med de höghus av banankartonger som jag fyllt och noggrannt kategoriserat upp:

• Grejer
• Saker
• Prylar
• Småplock

Detta kommer göra det mycket lättare sen när vi söker något! Jag är så klok!

Samtidigt som jag håller på i källaren i våra en miljon gömmor och fyller banankartong efter banankartong så har sambon börjat i själva bovåningen!
Hon lägger ner allt! Glas, böcker, prydnader, bestick, vinflaskor, prylar, grejer! Hon är helt enkelt jätteduktig och vansinnigt effektiv.
Hon planerar också att börja märka upp kartongerna så småningom.

Så nu två veckor innan flytt börjar stora delar av bohaget att vara nerpackat i banankartonger.

En vanlig dag i en banankartongsfamiljs liv
Klockan ringer på morgonen, man lyssnar sig fram till i vilken banankartong den ligger och stänger av den.
Man kliver upp, packar ner täcken och kudden i en banankartong och söker reda på  frukosten i en annan kartong.
Hämtar tidningen ur brevlådan som är nerpackad i en banankarton vid vägen och sen packa upp köksbordet och en stol för att sätta sig ner och läsa den. Inte läsa köksbordet utan tidningen…

Efter det så söker man reda på toaletten som finns någonstans bakom banankartongerna, så efter att trasslat sig fram så borstar man tänderna med tvättmedel och gnuggar tänderna med ett finger som får agera tandborste eftersom att man inte hittat igen tandborste eller tandkräm och så fortsätter det…
Allt är nerpackat för det är ju bara två veckor kvar tills vi ska flytta!

På jobbet har jag packat ner allt i banankartonger för att det ska kännas mer som hemma, det är så mysigt nu!

Men snart är allt det där historia, det är bara två veckor kvar innan jag kan sluta kura ihop mig i en banankartong när jag ska sova.

Det ser jag fram emot!