Film från brandfältet>

Vilken apparat för att få ut allt det virke som fanns här efter branden.

Kommer det att se ut så här för all framtid?

Hur gör man för att få till en skog här?

Kan det växa skog här?

Hur ska vi se på naturhänsynen här?

Vilken skog kan växa här?

Vad krävs för att ett frö eller planta ska kunna växa och frodas?

Idag reste vi till Ängelfors och besökte Växjö stifts ena skifte som drabbades av branden. Det andra skiftet har man fått byta bort mot statens skog för att det ska ingå i naturreservatet som bildas. Drygt 300 ha brann av på det här skiftet.

Frågorna om vad som skulle ske när branden väl var släckt kom i stort sett på en gång. Mina distriktskollegor fick jaga specialister från min enhet för att få svar på frågor om naturhänsyn, kulturmiljöhänsyn och föryngringsfrågor. Det gällde att på kort tid sammanställa information som vi hade och som kunde vara till nytta för de drabbade skogsägarna. Vi är sektorsmyndighet, dvs Skogsstyrelsen, där jag arbetar, har myndighetsansvar för att stödja skogssektorn i att upp nå skogliga mål såväl som miljömål.

Två veckor efter beställde Skogsstyrelsen flygbilder över brandområdet. Av dessa skapade man kartor över varje fastighet som drabbats. Detta skickade man till markägaren med information om vad det var som syntes på bilden. Allt för att skogsägaren skulle ha en så tydlig bild som möjligt av vad som väntade däruppe. Dessutom välkomnade man markägarna till ett tillfälligt kontor som distriktet öppnade i Västerfärnebo. Det kontoret blev välbesökt och uppskattat. En kopp kaffe och ett samtal kring det som hänt och resonemang kring vad som nu skulle hända fyllde ett behov hos många av de drabbade.

Virket måste ut så fort som möjligt. Annars blir det förstört. Brandskadat virke går bra att såga om det inte hinner drabbas av blånad och det går också att elda. Däremot fungerar det dåligt som massa pga sotet. Dessutom ställer försäkringsbolaget höga krav på att så mycket som möjligt ska räddas och ersätter markägaren utifrån den principen. Detta innebar en vinter av intensiv avverkning med många maskinlag och transporter igång samtidigt. I det arbetet fick mina kollegor på distriktet en ny uppgift. Det behövdes en utomstående samordnare som kunde medla frågor kring transporter och standarden vägarna i området. Många var i dåligt skick och en intensiv uttransport skulle riskera att förstöra dem än mer. En tidig tjällossning ställde till det i slutet av säsongen då vägarnas bärighet blev så dålig att man fick laga och förstärka vägar samtidigt som transport av virke skedde. Vägarna är inte breda nog att mötas på så det var en logistisk övning som hette duga att få detta att flyta. ”I vinter har man fått lära sig att backa”.

Det som förvaltare och planerare också funderat på under vintern, vid sidan av att driva hem det virke som fanns i skogen är hur marken ska återbeskogas. Skogsvårdslagen ställer nämligen krav på att skogsmark som kan producera skog också ska göra det. Skogsägaren har alltså en skyldighet att få en skog till stånd på den brända marken som inte blir reservat. Mina kollegor som specialiserat sig på skogsskötselfrågor har fått resa ner för att tillsammans med de lokala konsulenterna delta i ett par exkursioner där företrädare för skogsbruket varit med och diskuterat möjliga vägar. Sådd eller plantering eller naturlig föryngring av björk eller…?  Vad ska vi tro på? En annan fråga var hur stor del av brandfältet som inte längre kan producera skog. Om det bara är berghäll och all jord brunnit bort? Där har skogsägaren ingen skyldighet att få tillbaka skog, men de brända träd som står där får heller inte avverkas.

Växjö stift arbetar med alla metoderna, men så har de också en stor areal att arbeta med. ca 20 % av de 300 ha som brann har lämnats i form av naturhänsyn. Övriga ytor ska återbeskogas. De kommer att använda sig av alla de metoder jag nämnde ovan. Stora ytor kommer att frösås maskinellt. Då kör en markberedare upp fåror och sår samtidigt i fåran. De frösår också vissa ytor för hand. Där jag stod och filmade höll ett arbetslag på att fröså för hand. När det är så mycket sten i markytan går det inte att köra med en markberedare, däremot kan det vara lätt för frön att hitta bar jord mellan alla stenar. I blöta partier kommer man att låta björken växa upp. Vi såg mängder av självsådda fröplantor av björk överallt. Björkfrön som färdats från skogar långt därifrån. Planterar gör man också. Plantor som är täckta av ett klibbigt sandlager planteras för att de snytbaggar som lockas av brandlukten ska avskräckas utan att man använder gifter. Skogslandskapet som man nu lägger grunden för kommer att innehålla stråk av björk mellan fält av tall och gran. Det ska bli spännande att resa tillbaka om några år och se om våra tankar om lämpliga föryngringar har slagit väl ut.

Jag sitter på en sten mitt på hygget. Det luktar fortfarande bränt trä av marken. De unga tallar som för ett år sedan lovade en god start på den nya skogen står nu som svarta skelett över hygget. Alla markens stenar lyser vita då mossan brunnit bort och jordens svartbrända färg står i skarp kontrast till det vita. Jag börjar förstå berättelser om hur landskapet inte längre känns hemtamt. Det har brunnit så hårt att stenarnas yttersta lager faller av som äggskal.

Tydligast blir det på vår vandring in i naturreservatet Fermansbo urskog. Vi går från levande skog och in i brandfältet. Här har det inte brunnit lika hårt, men ändå blir kontrasten mellan mossbelupna stenar och mjuka kullar knivskarp när vi kliver in i brandfältet. De flesta träden står kvar här och marken är beskuggad, men stenarna är inte mjukt rundade utan kantiga och avklädda. Avbrända rötter skvallrar om att fler träd kommer att dö och falla än de som redan gjort så och det blir förståeligt varför man tagit till ett så drastiskt beslut att man stängt av skogen för tillträde. Den har helt enkelt varit farlig att besöka.

Jag är på besök i Västmanland med mina kollegor vid enheten för att studera brandfältet som uppstod i slutet av juli 2014 då 13 100 ha skog brann. Du kommer säkert ihåg nyheterna om evakuering av människor och hur explosivt förloppet var måndagen den 4 augusti. Det var den morgonen man vaknade i Norberg och tyckte synd om dem där vid Öjesjön som drabbats av branden och innan kvällen fick man lämna hem och hus för att vara säker på att man skulle klara sig undan lågorna.

På väg från hygget förstår jag också varför kollegorna vid Västmanlands distrikt trodde att det var något fel på de infraröda bilderna de beställt av lantmäteriet två veckor efter branden. En infraröd bild ger vanligtvis en klarröd färg där det finns levande vegetation och bild efter bild var svartgrå. Det var inget fel på bilderna. Skogen var i stora stycken helt död. Vi åker genom spökskogar. Längs vägen ligger det dessutom träd i brötar som fällts för att inte falla över vägen och stänga av den. Det ser surrealistiskt ut. Unga träd, gamla träd, välgallrade bestånd och bestånd som borde ha röjts. Skogar som var mogna för slutavverkning och skogar som just börjat sin bana. Ljust brunröda i topparna och svärtade stammar på svart jord med vita stenar. Kilometer efter kilometer… när vi kommer in i levande grön skog igen släpper ett tryck i bröstet jag inte visste att jag hade. Å då är jag varken skogsägare eller boende i dessa trakter. Men jag har hela tiden föreställt mig hur det skulle kännas om det varit min bygd som drabbats.

I allt det här svarta finns det dock vinnare. En av dem är svedjenävan som visar sina gröna friska bladrosetter här och var på de brända ytorna. Stybbskålen är en annan. En liten oansenlig svamp som dyker upp i stybben. På mindre brända ytor ser vi såväl vitsippor som liljekonvaljer och olika gräs som börjar spira. Växtligheten har en otrolig vilja att slå rot där det finns den minsta lilla fläck av bar jord. Här finns det massor.

Andra som gynnas starkt av skogsbränder är den sotsvarta praktbaggen och raggbocken eftersom de vill ha så varma miljöer för sina larver att utvecklas. Mindre önskvärda brandgynnade arter för den som tänkt sig föryngra marken med plantor är snytbagge och rotmurkla. Min kollega som arbetar med skadeinsekter hittar två snytbaggelarver i en stubbe på hygget.

8000 ha av brandområdet kommer att skyddas genom naturreservat och ekopark. Det blir alltså ett helt landskap att följa utvecklingen i.

Efter en lång dag färdas vi tillbaka till Sätra brunn där vi ska sova inför morgondagen. Då ska vi tillbaka och besöka fler delar av brandfältet. När jag kliver ur bilen konstaterar jag att det var alldeles för tyst inne i brandområdet. En och annan fågel kunde vi höra, men inte den kakafoni av röster som hör våren till när man rör sig i skog och mark.

Du som vill veta mer om hur branden utvecklades och varför det gick så fort den där måndagen kan titta på Anders Granströms, SLU, föredrag som finns på sr ur. Länk till Anders Granströms föreläsning på urplay>