Det var många år sedan jag skejtade med min vorste över skare och längs skoterleder. Han är sedan länge död och jag har vandrat vidare i livet på många sätt. Min nuvarande vovve är inte så sugen på att dra, men hon uppskattar flygande fläng över skaren. Nåja, så flygande vet jag inte om jag är än. Det känns att styrka i vader och fotleder inte riktigt är där än, inte flåset heller, men kul är det att känna skidan frasa fram i skär efter skär. Med den skare vi har nu är stakning fullt tillräckligt långa sträckor, för en fritidsåkare utan krav på hastighet.
Skaren är också en välsignelse för skogsägare som vill gallra i den halvgamla skogen eller ta hem ved. Helg efter helg med hållbar skare för transport av stammarna hem till gården ger en allt större hög bakom ladugården. Vi har passat på att rensa upp längs en åkerkant där vår granne blir nöjd som får sol in till och utsikt från sin tomt.
Vi lämnar träd med stammar för att behålla känslan av en ridå mellan tomten och åkern samtidigt som ljus kommer in. Knotiga tallar och uttrycksfulla trädindivider med bohål är dessutom trevliga att titta på. En och annan buskig salix och några smågranar uppskattas av fåglar och andra djur. Riset ska dras in från åkern och läggas mellan träden där det gör nytta för marken och det som växer där. Det kan se skräpigt ut från början, men efter något år märks det inte längre.
Senaste kommentarerna