Barnen då?

Jag är uppvuxen i en familj där barn skulle få veta även obehagliga saker. Om det beror på det eller något annat så är det min fasta övertygelse att det är så. Man kanske inte behöver mata dem med minsta detalj, men de ska i alla fall veta vad det är som är fel. Annars kommer de att undra. De är nämligen väldigt kloka och experter på att fånga upp underliga stämningar.

Moster har fått en förkylning i hjärnan får de veta. "Hur blir det då?" "Läkarna låter henne sova så att hjärnan ska få vila och emellanåt försöker de locka henne att vakna." "Är det farligt?" "Det är allvarligt, men man kan bota hjärhinneinflammation." "Kommer hon att dö?" "Nej, inte av detta." Samma eftermiddag kommer äldste sonen hem och berättar att deras vikarie haft hjärnihinneinflammation. Efter det är han också trygg, liksom jag, i vetskapen att hjärnhinneinflammationner kan botas och att man kan bli precis som vanligt efteråt.

Det är tryggt att veta att ens barn törs dela med sig av det som trycker dem och fantastiskt att han just den veckan hade en vikarie som haft hjärhinneinflammation. Han berättar för lillebror på kvällen som också får något att hänga upp framtiden på. För den där vikarien har han ju träffat på rasterna. En av fördelarna med en byskola där alla känner alla.

Likadant är det med min blåsa. "Jag har en blåsa i hjärnan som kan vara farlig, men de ska operera mig så att den inte är det längre". "Vad betyder det då?" "Jag åker in och opereras och får åka hem så snart jag kan. Sedan blir jag sjukskriven medan jag blir frisk".