Ja, eller jo, det är jag. Men det klumpade som sagt ihop sig under 2013. Om du har svårt för att läsa om menstruation och blod så kan du sluta läsa nu.

En månad efter att mitt aneurysm åtgärdats drabbades jag av något som är ganska vanligt bland kvinnor över 40 – Rikliga blödningar. Skolavslutning, den sista i Pengsjö skola och jag som klassförälder är delansvarig för tårtbord och avtackningspresenter till personalen. Jag kliver upp och lägger en binda i trosan. En timme senare när jag besöker toaletten inser jag att jag måste byta kläder och binda. Ytterligare 30 minuter senare är det dags igen. Med dubbla bindor och mörk kjol går jag iväg till avslutningen och deltar. Väl hemma är det klädbyte på nytt åsså ringer jag kvinnokliniken. Liksom jag konstaterar sköterskan att hon inte kan ge mig standardråden eftersom jag äter både trombyl och Plavix. Mediciner som ska förhindra att blodet klumpar ihop sig vid stent och coil och sedan reser vidare ut och orsakar en propp. Mediciner som gör mig så blödningsbenägen att blåmärken uppstår utan att jag vet vad jag har gjort, stött lite lätt i ett bord eller fått ett sprudlande mottagande av en Flat coated retriever. Mediciner som gör det mindre roligt att drabbas av rikliga blödningar. Jag får komma in direkt och pappa skjutsar mig efter att jag har bytt kläder ännu en gång. Jag sätter mig på en plastkassse och har mörka shorts denna gång. Väl framme konstaterar jag att jag skulle tagit med mig ombyte.

Läkaren som undersöker mig har jourtid och får emellanåt avbryta dialogen med mig. Hon ursäktar sig tredje gången vi avbryts, men jag förklarar, helt sanningsenligt, att det bara lugnar mig. Jag begriper ju att mitt tillstånd inte är livshotande eftersom hon kan prioritera annat före mig. Hon tittar på mig och säger lugnande ”Det du lider av är väldigt vanligt, väldigt besvärligt och jag lider med dig, men det är inte farligt.”

Jag får lära mig mer om kvinnokroppen under vårt samtal. Efter 40 är det vanligt att menstruationscykel rubbas och att det inte blir ägglossning varje gång. Det får till följd att man inte blöder ut en blodfylld slemhinna = en vanlig menstruation, utan istället blöder genom slemhinnan. Det förklarar såväl varför det gör så förtvivlat ont liksom varför färgen på blödningen är klarröd och inte den vanliga murrigt brunröda. Jag blöder ur ett sår i livmodern. Hon förklarar också att det samlas blod inuti min livmoder som levras för att sedan falla ut som en klump. I vanliga fall hade hon bett mig köpa ett blodstoppande medel som finns receptfritt på apoteket, men det är ingen bra idé med tanke på mina andra mediciner. ”Hellre besvärliga blödningar än en blodpropp i hjärnan”, säger jag. ”Precis!” svarar hon med ett leende.

En undersökning med ultraljud visar att jag dessutom har ett myom – en muskelknut i livmoderväggen samt att den hormonspiral jag haft inte längre ligger kvar. Hoppsan! Jag hade alltså kunnat bli oplanerat gravid förutom att myomet  också gör att blödningarna blir rikligare. Jag ordineras gulkroppshormon, efter en noga koll att det inte stökar till det för de andra medicinerna och får åka hem igen med löfte om att blödningarna kommer att upphöra att vara rikliga inom två dygn. Jag ringer chefen och berättar att jag inte kommer att jobba dagen efter och får skjuts hem av min pappa där jag lägger mig i sängen med draglakan som skydd under rumpan. Byter kläder och bindor ofta, ofta, ofta i två dygn. Sedan avtar det. Hormonet fungerar som utlovat.