Idag är jag inte längre sjukskriven. Lite spännande känns det att vara tillbaka och fullt ut satsa på arbetet igen. Jag anar att jag kommer att somna ovaggad ikväll, förhoppningsvis efter middagen. Morgonen inleddes med en knarrande promenad längs elljusspåret. Det är fortfarande för lite snö för att dra upp ett skidspår så än så länge kan jag strosa där i det vita fluffet och njuta av lukt, smak och syn medan hunden hittar sina egna vägar genom snåren.
Vad har jag lärt mig det här året? Att jag har en fantastisk familj, att jag har vänner som ställer upp när det behövs och lite till, att jag kan bli oerhört självcentrerad när jag mår dåligt, att en hund är ett fantastiskt hjälpmedel, att kondition är färskvara, att hjärnan är ännu mer otrolig än jag visste innan, att jag är lyckligt lottad som bor i ett land där vi har en väl utvecklad sjukvård och där det finns ett skyddsnät för den som inte fungerar fullt ut.
Åsså har jag lärt mig en sak till. En människa kan ta emot väldigt många smällar på kort tid och ändå resa sig. Bara hon har förmågan att se att alternativet vore värre. Rent fysiskt upplevde jag det ett kort ögonblick efter krocken. Det gjorde så ont att jag bara ville blunda, men så tvingade jag mig att öppna ögonen för att ta reda på hur det gått för de andra. Psykiskt insåg jag det vid hälsokontrollen på företagshälsovården där jag skulle sammanfatta en förklaring över varför jag var sjukskriven och såg hakan på sköterskan åka längre och längre ner. När man lever mitt uppe i det känns det inte som så mycket, men så här i efterhand inser jag ju att vi liksom klumpade ihop allt elände till ett halvår. Det kanske inte är så underligt att Aviiciis superhit fick bli ledmotivet under sommaren. ”Wake me up when it’s all over. When I’m wiser and I’m older. All this time I’ve been finding myself, and I didn’t know i was lost.”
Passande musik när man vill vila en stund från eländet och komma tillbaka när allt är klart
Men 2013 har haft höjdpunkter också. Oj, vilka höjdpunkter! Att krama om min syster i februari, att se de nya lammen studsa runt i halmen, att vakna upp från ingreppet i hjärnan och känna igen sig själv, att fira sambons 50-årsdag med släkt och vänner i dagarna tre, att få vandra i fjällen och uppleva att jag fixar att springa åtta kilometer i stadig hastighet, att äta första tomaten ur sambons växthus, att se sönerna växa efter att ha hittat skolor som passar dem, att upptäcka att det finns möjlighet att motionera genom att spela volleyboll i Vännäs, att höra yngste sonen plocka ut blinka lilla stjärna på trummor, att se äldste sonen växa in i sin nya klass och ta plats.
Senaste kommentarerna