If you got the money, I think it would be funny,

Av , , 3 kommentarer 24

Allvarligt. 

 

Med osviklig journalistisk timing följer VK, åtminstone nätledes, upp gårdagens miserabla 0-1-förlust mot Ljungskile med att publicera någon sorts taxeringslista från fjolåret med överskriften "Så mycket tjänar UFC-spelarna". 

 

"UFC:s bäst betalda spelare Jonas Wallerstedt tjänade mer än dubbelt så mycket som UIK:s bäst betalda spelare Rita Chikwelu, som med sina 254 700 kronor hamnar på en fjärdeplats i Umeå FC:s löneliga."

 

Jag vet ju att ni förstår. Ni vet ju att Wallerstedt spelade i GIF Sundsvall – och delägde klädesbutik – ifjol. Att inte ett öre av de 541 200 kronorna kom från Umeå FC:s dystra klubbkassa. Ni förstår ju att Johan Larsson, 27, inte lyfter 338 400 enkom genom att runda Division I-ytterbackar (han kanske 2011 fick, säg, tio procent från sin ytterspringarverksamhet). Och det sista tvivlet om att dessa siffror skulle kunna vara rent fotbollsrelaterade borde väl rivas när "UFC-spelaren" Mattias Bergström – 38-åringen som då och då kommer för att prata Stryktips-idéer och agera tredjemålvakt – sägs lyfta 269 100 svenska riksdaler. 

 

Men folk i gemen. "Det är hemskt hur herrarna kan tjäna så mycket mer än damerna", hör jag hur det väses fram över vetelängderna i de lokala fikarummen. "Usch", fyller någon i. "Fy", mumlar någon. 

 

Så HÄR långt in i texten, just när jag tänkte skriva något om att "Seif och Marko är de bäst betalda fotbollsspelarna" noterar jag att det inte ens är siffror för 2011 som behandlas. 

 

Det är alltså 2010. Tjugohundrajävlatio. 

 

Då är ju inte ens Seifs, Markos eller Alis – eller för den del mitt dåvarande existensminimum – löner, som verkligen baseras på fotboll, relevanta. 

 

Men om UIK:s topplöner låg på samma nivå ifjol som 2010 så lär de ha haft åtminstone fyra-fem spelare som gått in som överlägsen etta i fjolårets UFC-löneliga. 

 

Men. Den journalistiska slutklämmen blir att "Caroline Jönsson, med sina 254 700 kronor, hamnar på en fjärdeplats i UFC:s löneliga". 

 

Jag har varit med vid ett otal diskussioner där slutklämmen varit, typ, att "folk tror ju att vi tjänar bra pengar på att spela fotboll" och att "det bästa vore om det kom fram hur väldigt lite vi tjänar jämfört med de vi möter i Superettan" där snittlönen ska vara 23 000 kronor i månaden.

 

Så slänger någon trött VK-arbetare iväg detta. Och jag vet ju, som sagt, att ni förstår, men, ja. 

 

Äh. Vi glömmer det där, lämnar inte över några Pulitzer-priser till Emma Klöfver och tittar istället på den videointervju med Kung Erik VK lyckades få ur sig efter matchen. 

 

… och sen tar vi nya tag med ett snabbt inlägg inför VF-Coachen som drar igång imorgon. 

Några korta punkter från en läktarplats som vems som helst,

Av , , 1 kommentar 16

Jag var tvungen att gå hem och leta upp alla säsongers bloopers från The Office. 

 

Folk som skrattar. Och skrattar. Och skrattar. 

 

Allt för att komma på humörmässiga fötter igen, efter det nöjesmässiga dråpslag vi känner som "Ljungskile hemma". 

 

Jag ber om ursäkt för det undermåliga bloggandet i veckoslutet. Jag har haft min mor på besök. Hon kom upp till Umeå för att a) besöka en trädgårdsmässa och b) träffa sitt svarta, läktarplacerade får till son. 

 

Men man kan ju tyvärr inte bara blogga när folk segerrusigt pratar om karamellplaner i bussar efter premiärsegrar. Nej. Vi tar väl några snabba iakttagelser från min läktarplats. 

 

* Vi öppnar ganska positivt. Första, säg, tio-femton minuterna pressar vi högt och Ljungskile lyfter den ena planlösa färdballaden efter den andra och man tänker att "HA! Tänkte’rom komma till Gammlia å ta poäng med DET DÄR SPELET?!". 

 

* Man ser UFC rulla upp något hyfsat anfall, komma till något halvinlägg och man tänker, typ, att "vi har spelat ut Bajen här hemma. BAJEN!". 

 

* Man tänker ganska omgående att "bara vi får in några bollar bakom den där ena mittbacken, han som ser ut att förkroppsliga en Tipsextrasändning från sent sjuttiotal, så blir det åka av". 

 

* Man märker dock ganska snabbt att det inte blir så mycket åka av. Walle har väl aldrig, ens i hans ungdoms glada dagar, varit någon ensam toppforward; men han skulle, och det var väl så det var tänkt, kunna fungera ypperligt som en ren bollmottagare – om det är fullt av liv och rörelse kring honom. Att vi har yttrar som ligger och hotar i djupled. Rättvända innermittfältare som kommer och hämtar tillbakaspel. Vi har, märker man efter dryga kvarten, ingenting av detta. 

 

* Försommaren -96 satt jag med näbben full i rosa klappgröt. Jag hade just varit ute och förlorat halvannat rör Pogs på förskolegården när så blev inkallad för ett mål, mitt på blanka eftermiddagen, som skulle verkställa som utfyllare mellan förskolans lunch och hemmets middag. Jag satt där och tänkte att "NU vet jag var ’mellis’ betyder". Men så såg jag Kung Eriks position som släpande anfallare idag, den tjugonionde april 2012, och det var inte förrän då som jag verkligen insåg vidden i vad begreppet "att hamna på mellis" betyder. Vår Kung, vår (delade) kapten, vår outtalade speluppbyggare rörde bollen, vadå?, fem-sex gånger i den första halvleken. Jag såg hur han försökte leta sig ytor, men att han allt som oftast tvingades befinna sig helt utanför speluppbyggnaden. Ofta sökte han sig, i sin iver att få delta och bidra, så pass långt ner att han näppeligen hann fram för att fylla på i straffområdet när vi väl letat oss igenom. Det var tyvärr ett väldigt slöseri på en av de (den?) viktigaste offensiva resurs vi har. 

 

* Vi behövde heller inte tre innermittfältare för balansens skull mot just Ljungskile SK. I Uddevalla med omnejd är "innermittfältare" närmast ett skällsord och några man helst ska spela högt över. Och det kan man inte klandra de för. De hade två anfallare – Runnemo och (sitter ni ner? Smaka på det här anfallar-namnet) Steffen Vroom – som löpte på allt som skeppades deras väg och de satte en väldig press på våran backlinje såväl offensivt som defensivt. 

 

* Jag tyckte Kenny Pavey hade växt. Typ tio centimeter. Jag har alltid tänkt mig honom som relativt kort. Bitig, visst, men kort och koncis. Idag såg han ut att vara 1,90 lång.  Det kan eventuellt ha varit en synvilla orsakad av vårt mittfält – Chennouffi, Bohman, Wennebro, Kadhim är ingen NBA-lineup – men om inte fysiskt så växte han på mig som fotbollsspelare med, delvis sitt spel, men framför allt sitt avgörande mål. Han tittar verkligen upp, ser att Vlado tagit standardstegen ut för att vara med på det inlägg som elva gånger av tio kommer; och då drar han helt sonika till för drottning och fosterland. Och med den där träffen hinner inte ens en för dagen strålande Vlado (bara hans nylle gjorde på egen hand två frilägesräddningar) tillbaka till första stolpen. 

 

* Vi blir jobbigare framåt med Danny och Simon inbytta. Danny vinner väl varenda skarv han är uppe på (fortfarande för lite rörlighet djupledes intill honom dock) och Simon får fast bollen vid fötter och är den som medelst väggsmekning serverar Wennebro (bäste UFC-utespelare?) till den gyllene kvitteringschansen i slutskedet. 

 

* Ett slutskede där vi inte får till något riktigt tryck. Vi borde kanske, när allt som återstod var långa bollar för skarv, ha kunnat skickat upp någon av Marko eller Karl Morten som offensiv murbräcka och låtit någon annan sköta uppspelen. 

 

Det fanns många "vi borde kanske" idag. Vi gör ingen bra fotbollsmatch. Det är ingen bra fotbollsmatch. Jag skulle inte bli förvånad ifall min mor – efter dessa nittio minuter – nästa gång det vankas trädgårdsmässa förbiser möjligheten att hälsa på sin förstfödde bara för att slippa att dras med till Gammlia igen. 

 

Men. Jag har hållit på GIF Sundsvall igenom åtskilliga säsonger i den här serien. Senhösten -09 såg jag Giffarna, i slutstriden om de allsvenska platserna, bli överkörda med 0-3 mot ett då bottenkämpande Ljungskile hemma på IP. Jag är så pass luttrad att jag lärt mig att man inte kan förvänta sig någonting av den här serien. Så om nu någon – spelare, bollkalle, korvgubbe – trodde att vi, med vind i ryggen av en trepoängare, medelst "av bara farten"-argumentet skulle blåsa över Ljungskile så… ja, nej, det fungerar inte så. 

 

En lätt utvecklingsstörd man på någon busshållplats någonstans i Sverige har nog någon gång sagt att "Superettan är som en ask choklad… man vet aldrig vad man kommer att få". 

 

Umeå FC-Ljungskile. Resultat: Romrussin. 

Bomben: ”Paris Saint-Germain till Gammlia i sommar”,

Av , , Bli först att kommentera 30

Kortet som omgående satte fart på spekulationerna. 

 

Ett årskort delades ut. 

Sedan var spekulationerna i full gång. 

Enligt källor inom Umeå FC ska laget ta emot det stjärnspäckade storlaget Paris Saint-Germain på Gammlia i sommar. 

– Jag kan inte tolka det på annat sätt, säger en trasslig mittbacksrese som vill vara anonym. 

 

På Umeå FC:s årskort för säsongen 2012 går det, längst ner i det finstilta, att skönja att kortet gäller för "seriematcher, nationella vänskapsmatcher och ev. kvalmatcher". 

– "Nationella vänskapsmatcher". Kan det bli mer glasklart? Det gäller alltså inte för den internationella vänskapsmatch som anordnas i sommar. Där vill de krama ur maximalt med slantar, säger en av Umeå FC:s allra trassligaste truppmedlemmar och bloggare, som vill vara anonym. 

Enligt UFC-spelaren ska flera lagkamrater vara lika övertygade om att det vankas stormatch på Gammlia i sommar. 

– Jag satt bredvid Jens Sjöström när korten utdelades. Han blev helt övertygad när jag påpekade den finstilta formuleringen. Han har ju sett Aston Villa på Tegstunet högsommaren -03, och berättar fortfarande skrönan om hur Dion Dublin och, typ, Nolberto Solano stod och vevade helplanscrossbollar till varandra – med idel bröstmottag och volleyträffar. 

Tror du det kan bli Aston Villa igen?

– Det var ju min första tanke. Men då påtalade Jens att den där matchen mot Villa var för så länge sen. "Vi har ju Micke Ek som styr upp saker nu. I år blir det ju nåt riktigt Galactico-lag", sa han. 

Mikael Ek, är det Ronaldinhos gamla vapendragare från Paris Saint-Germain-tiden? 

– Precis. Han är ju nu sportchef och koordinator för UFC:s talangsatsning. Jobbar jävligt tight med SEF. Och med sin bakgrund som ungdomsproffs i PSG så är ju han den naturliga länken mellan Umeå FC och en europeisk storklubb som kan tänkas vilja spela en "internationell vänskapsmatch" i Umeå i sommar. 

Storsatsande Paris Saint-Germain, tvåa i franska Ligue 1 för stunden, mönstrar storstjärnor som Javier Pastore, Thiago Motta och Mamadou Sakho, men i stort sett allting är nytt från då Mikael Ek lämnade klubben. 

– Men PSG:s nuvarande sportchef Leonardo tränade ju Ronaldinho i Milan för bara ett drygt år sedan. Känner jag Micke och hans munläder rätt så har de nog språkats nere på någon brasiliansk grillfest hemma hos Ronaldinho, säger den anonyme UFC-spelaren. 

Det låter på dig som att allting är klart?

– Jag tror det, ja. 

Fotnot: Mikael Ek har inte försökts att nås för en kommentar. Än. 

Det är en dag imorgon också,

Av , , Bli först att kommentera 20

Hade jag varit en ambitiös UFC-bloggare hade jag nu på kvällskvisten ringt upp Peter Kondrup. 

 

"Du, Peter… jag måste ha svar på en sak. Ett väderleksmysterium som måste lösas. Ikväll mötte UFC:s reserver och Mariehem och, ja, det… snöade inte. Inte ens lite."

 

Det var dock nog trassligt även utan snön. 

 

Vi spelade uppe på Campusområdet, vars konstgräs näppeligen kan ha varit SEF-godkänt – speciellt inte i korrelation med våra röda vinterbollar som matrialare Patrik, vis av erfarenhet, valt ut. Det blev ett väldigt studsande på alla håll och kanter. 

 

Kullberg var domare, med Örjan och Stuart som assisterande offside- och inkast-bedömare på ena sidan och någon Mariehemsrepresentant på den andra. 

 

Det var, om man säger, inte Superettan. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag att vi gör en helt okej insats. 

 

Vi ställde upp som följer, från höger: Jonte Johansson – William Edenwill (juniorlaget, född -95), Erik Löfgren, Jens Sjöström, Hampus Wallgren – Jonas Nilsson, Hampus Bohman, Henke Sennström, Seif Kadhim – Ibrahim Kallay – Albert Kargbo. 

 

Jens "Junior" Sjöström fick agera vänsterback i Mariehem då de inte lyckades ställa elva pigga man på benen (de spelade ju premiär i tvåan i lördags). 

 

Danny Persson lovade bloggledes – de allra heligaste löftena – att vara på plats för en kik men låter nu meddela att han "vill läsa om den på bloggen". Den här bloggen är, med sina utförliga matchanalyser, ett hot mot de västerbottniska publiksiffrorna. Det är ju skönt att sitta hemma i värmen och på kvällskvisten på några rader läsa sig till matchens essens. 

 

Och visst. Vi tar väl några snabba punkter från 3-1-segern:

 

(Karl-Morten Eek och Chennouffi var, vad jag såg, de två enda startelvespelarna på plats)

 

– Vår afrikanska vän Albert har redan, från det att han anlände i februari, visat på stora framsteg. Från att ha varit extremt snubblig och närmast lytt i löpsteget har han de senaste veckorna hittat ett ganska skönt driv kompletterat med en klokare skottvilja (förut vevade han iväg skott som en Ragnar Skanåker på fulsvamp) och en helt annan styrka i kroppen. Och den alltid like glada anfallaren är ju trots allt bara arton år fyllda. 

 

– Han är dessutom mycket enklare att styra på planen muntligen än Den Tredje Afrikanen, den så upphaussade "Ibra" Kallay, är . Han har riktigt gråa värden i Positionsspel, samtidigt som han ständigt kommer ner och hämtar bollen från, i princip, fotlästen på mittbackarna vid uppspel – trots att han har en släpande anfallsroll. Sen har han absolut kvalitet med fötterna – men det blir ett ständigt hästjobb för Henke Sennström att täcka upp de ytor som "Ibra" skenar iväg ifrån. 

 

– Trots att Hampus Bohman utgick efter, säg, trettio med en stukad fot och Seif Kadhim klev av efter omkring sextio med magknip så rullade vi oss ur situationer föredömligt – trots ett tvåmannaunderläge. Vi hade nämligen inga avbytare och, som matchen artade sig, var det nog inte dumt att vi fick nöta lite tio- och, till slut, nio-mot-elva. Även om det fanns få alternativ framåt till slut med en 4-3-1-uppställning. 

 

– Junioren William gjorde en stabil högerbacksinsats och växte ju längre matchen led. I övrigt fick vi i backlinjen oss ingen jättevärdemätare – även om Mariehem skrapade fram några lägen, framför allt efter tilltrasslade hörnor och inlägg som studsade och for. 

 

– Hampus Wallgren replikerade på sin namne Bohmans drömmål i förra Mariehems-matchen. Han bröstade – tror jag – med sig en boll framåt i banan. Bollen studsade upp perfekt framför honom där han störtade mot straffområdslinjen, en aning till vänster om halvmånen. Jag formligen skrek skjut (tar åt mig en assistpoäng) och Hampe dunkade bolluslingen på halvvolley rakt upp i det första krysset. Det var väl det, och Mariehems 3-1-reducering i slutskedet medelst smäckert långskott i krysstrakten, som främst var värt, inte entrépengen, men ta-sig-till-Campus-uppoffringen. 

 

– Jens Sjöström såg ut att stuka tummen. Han vevade ihop en tejpning som inte såg ut att vara fackmannamässigt utförd och spelade vidare. 

 

– Det gäller inga obligatoriska resekläder till reservlagsmatcherna. Man får komma i vilka paltor som helst. Och… ja, "Stigga" kom idag inglidandes i en åtsittande gammal Sverige-replica från -94 och ett par matchande bejbyblå mjukisbyxor. Det finns, om man säger, kanske anledning att revidera klädesfriheten. 

 

(Jag hade gärna bjudit på en bild, men mobiltelefonanvändande i alla dess former – även bloggdokumenterande fotografering! – är strikt bötesreglerat.)

 

Jag och Henke satte oss efter match, dusch och ombyte oss för att se andra halvlek av Umeå IK:s hemmadrabbning. Hemmalaget har alltså med sig full pott in i detta toppmöte mot Charlotte Rohlins och Manon Melis Linköping… 

 

… och ändå känns speakerns publiksiffra på sexhundranånting ordentligt positivt kryddad?

 

1-1 slutade spektaklet efter att Ogonna Chukwudi (googlingen efter det namnet ledde mig även till hennes FANTASTISKA moderklubb "Inne Baby") hängt Klose-länge – nåja, dam-Klose-länge, typ Birgit-länge, kanske – i luften och smäckert knoppat dit ledningsbollen innan landslagsbacken Rohlin kvitterade efter en hörna. Överlägset bäst på plan var dock den andra nigerianskan, Rita Chikwelu, som slog en handfull djupledsbollar som även Kung Erik hade kunnat sätta sin kvalitetsstämpel på. 

 

Näeni. Nu får det vara bra. 

 

Det är en dag imorgon också. 

… en dag då vi som spelade idag får dra på oss våra GASP-linnen och gå på IKSU medan Degerfors-hjältarna ska vara helt lediga. Det blir till att väga varje liten övning, varje repetition, varje pålastat kilo på guldvåg imorgon för att försöka vara pigg och läcker till veckans enda riktiga visa-upp-sig-träning på onsdagen. 

Intervjuer med Kung Erik, Karl-Morten Eek och Danny,

Av , , 12 kommentarer 25

Jag ringer upp Kung Erik Lundström. De har ätit den standardiserade efter-match-middagen med biff och potäter på Scandic i Örebro och sitter nu i buss mot Stockholm. Klockan är strax efter elva. 

 

På bussens bildskärmar rullar den flerfaldigt Oscar-belönade storfilmen "Knight and Day" med Tom Cruise och Cameron Diaz som, vad jag förstått, handlar om en cool spion i solglasögon som åker moped genom trånga gränder. Kung Erik säger trots detta – o, generositeten – att han "väl kan ta någon minut till å prata". 

 

 

Radiokommentatorn var lyrisk över din insats, framför allt i första halvlek. Det var "briljant" hit och… fan vet om han inte klämde in ett "kung" också. Kändes det bra?

– Jo, det var ganska bra idag. Min bästa insats för säsongen, det kändes bättre än tidigare. 

Vad var det som gick bra? Du var ju eld och lågor över dina smäckra crossbollar när vi körde med Björn-Åke i veckan, var det dom som du satt där dom skulle?

– Njäe, jag vet inte. Det kändes bara rätt. Det var i och för sig mycket defensivt jobb, även i första å. Vi hade ju en del bra anfall, men det var ganska mycket försvarsspel. Men vi fick mycket ytor när vi ställde om och en bra start med målet. Dom hade väl en riktigt bra chans i första, annars inte så mycket även om dom var bollförande. 

Sen i andra?

– Direkt i andra gör Sudar en jätteräddning, dom skjuter en volley och han räddar till hörna. Och det är Degerfors som har bollen, men sen så gör vi 2-0 när Larsson slår ett inlägg till Simon som får ta ner och gör ett riktigt Simon-mål… nån halvträff som…

Oj, vilken sågning. 

– Men den var bra placerad. Från typ utanför straffområdet eller… (frågar stolsgranne), äeh, han kanske var inne i. Men typ straffområdskanten. 

Hur fungerade det centrala mittfältet förutom din konungamässiga insats?

– Vi hade faktiskt mycket boll och rätt bra variation. När Danny klev ut ganska tidigt så kom Simon in som typ släpande forward eller offensiv mittfältare, men sen bytte vi i andra så då kom han ner ännu djupare och då fick jag spela bakom Freddan och Simon på mitten. 

Det lät på radiotjommen som att det var full kalabalik efter deras reducering? Var det nån sorts panik? Trötthet? 

– Det kändes som att vi tog ut oss ganska max idag. Men… vi hade bra vilja. Vi slänger oss och offrar oss, täcker skott och är överlag väldigt dryga att möta. Det kändes som att vi väldigt gärna ville ha hem tre poäng till Umeå. 

Nu vill jag prata med Kalle, om han inte är alldeles för fångad av alla mopeder och solglasögon. 

 

Karl-Morten Eek får luren. 

 

Jag citerar från radioreferatet: "Ek, Ek, Ek, ständigt denne Ek är i vägen". Du är nån sorts norsk motsvarighet till den gamla "japaner, japaner"-klassikern. Hur jävla bra var du? 

– Om det nu inte var Micke Ek dom menade så är det ju bra… Haha. Näe, men det gick väl rätt bra. Speciellt sista tio minuterna. Då räddade vi rätt mycket jag och Marko, stod i vägen och så. Annars var det en bra laginsats på en dålig plan. Det blev rätt mycket långt. Och… jobbigt. 

Kom igen. Kommentatorn skrek som att det var sex-sju getingar i betyg. Var inte så blygsam. 

– Näe, men det var nog ganska medel. Det är kanske riktigt att jag var på en del bollar mot slutet av matchen. Men först och främst var det Vlado som var jättebra idag.

Stross snackade om nån räddning i början av andra…

– OOUH! Det är en FANTASTISK räddning på ett volleyskott. Det hade kunnat bli årets mål om inte Vlado räddat. Den hade suttit uppe i krysset. Det var nog årets räddning. 

Hela backlinjen fungerade ypperligt?

– Dom har ju en del chanser, det har dom. Först och främst Vlado räddade mycket… Dom kom till ganska många inlägg men Vlado plockade väldigt mycket av det. Men vi får rätt många kontringar så vi har en hel del chanser vi å. 

Det lät som bra Degerfors-tryck på slutet. Hur nära var dom en kvittering?

– Dom tog väldigt mycket över efter målet sitt. Det kändes lite som när Hammarby gjorde sitt första mål mot oss och dom tog mer och mer över. Det blev jobbigt men vi klarade att rida av. Det var viktiga poäng. 

Sammanfatta kort.  

– Tre poäng på en dålig dag. Eller… inte dålig, men… vi spelade väl inte så bra fotboll. 

Stross beskrev andra målet, beskriv Chennouffis 1-0-mål. 

– Det var en bra scåring, Fredrik gjorde en bra assist med först en skottfint innan han släppte ut till Adam som innanför straffområdet bankade upp den i det längsta hörnet. En bra scåring. 

Hur var det med Danny?

– Jag vet inte riktigt vad som…

Ge han luren. Eller tittar han på filmen? Det känns som att han kan vara riktigt fängslad av filmen. 

– De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Va? 

– De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Jag förstår inte vad du säger.

(Procedur upprepas fyra gånger till)

Invitera? Typ bjuda in? 

– Ja. Till å se filmen… hemma hos han. 

Nu förstår jag. Tror jag. 

– Haha, jag fick flashbacks från första telefonsamtalet vi hade… 

Ja, jag höll på att lägga på nu också. 

 

Danny Persson får så slutligen luren. 

 

Jaha. Vad är det med dig då?

– Jag fick nån jävla skum bristning, typ där vaden går mot knävecket. Det kändes som om nåt ploppade av efter typ tio minuter. Det gjorde inte så ont om jag sprang på tå, så jag gjorde det ett tag men det kändes inte som om det skulle funka i nittio. Jag vet inte om det är nåt allvarligt. Jag får gå till… nån imorn. 

Alex Gibson var på plats? Vad gjorde han? 

– Det gjorde ont när han petade på vissa ställen, sen så lindade vi och så kör vi på nånting imorn. Jag har ingen aning om vad det är, jag har aldrig haft det, så jag vet inte om det är en tvådagarsgrej eller en treveckors-. 

Simon kom in och nätade istället. 

– Ja, men han sa att hans huvudsakliga roll i den här segern var att skära av ytor defensivt… att han gjorde ett jättejobb med det. Det kan man ju… tro vad man vill om. 

Du. Jag hörde den sjukaste skröna jag någonsin hört om någon människa idag. Jag såg GIF-matchen på O’Learys (det nya Allstar, reds anm.) och en snubbe där frågade ifall "det är sant att Danny Persson tar sina egna inkast". Jag rynkade på ögonbrynen och svarade att "jaa, det är Danny som kastar våra inkast". Det visste han, men han hade hört att "Danny först kastar – och sen hinner han in för att nicka SITT EGET INKAST". Som nån sorts fotbollens Lucky Luke. Kan du bekräfta eller dementera detta?

– Hahaha, det där är helt sant. Det kan du direktcitera mig på. Och överlag så hör man mycket bra på O’Learys under kvällstid. Jag måste börja hänga mer där. 

Du spelade bara tjugofem minuter idag. Är det tillräckligt för att unna sig någon liten gottbit i segerns tecken?

– Ja. Satan. Så länge man är delaktig så är man värd grejer. Ädam försöker pracka på mig hans gifflar här, men jag står emot. Men det blir nog nåt gott, några… blandade smaragder så småningom. 

Apropå gott. Ni åt på Scandic efter matchen. Såg du ifall Jens "Sjögga" Sjöström unnade sig något? 

– Det är väldigt oklart. Han frågade vad det fanns att välja på. Han var tydligt ute efter något annat än vad som serverades. Men framför allt hade Johan Larsson med sig en överbliven bit mandeltårta från ett fyrtioårskalas han varit på. Nerpulad i en matlåda! Han åt den till efterrätt. Det var nog höjdpunkten på hela resan. Riktigt läckert men också… ja, lite, lite tragiskt väl. 

Jo. Matlåde-tårta har väl nåt stänk av tragik i sig. Men du, vi ses… imorn, va? Du missar väl inte drabbningen mot ett reservbetonat Mariehem på Campusplan i garanterad snöstorm?

– Nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Jag är där. 

 

När jag lagt på luren och börjat renskriva dessa citat så får jag ett sms från samme Danny Persson, ägare och girig nasare åt Supporterprylar.se, som summerar hur fin denna söndag den tjugoandra april verkligen var.

 

Tre synnerligen viktiga UFC-pinnar, en overklig Everton-upphämtning, en GIF-pinne med mersmak på Råsunda och ett badande i strålande norrländskt solsken hela dagen, och som kronan på verket – det perfekta slutet på den perfekta dagen;

 

"Jag såg för övrigt nu att jag sålde en Real Madrid-isbitsmakare under matchen. Det du!"

”You can be young and bitter”,

Av , , 2 kommentarer 22

Det var ingen klang-och-jubel-vandring hem från lördagens morgonträning.

 

Ingenting tränger in som decimeterhögt snöslask i ett par – från pensionering återkallade – gamla vinterkängor i slutet av april. Ingen-jävla-ting. 

 

Speciellt när du just fått matchtruppen rabblad och du än en gång tillhör den, rätt stora, skara som får ägna söndagen åt att baka surdegsbröd, äta brunch på lokal och Instagram-ladda upp närgångna bilder på ett par frasvåfflor eller vad folk som inte är med i Superettantrupper nu ägnar sabbatsdagen åt. 

 

Och, ja, det är "bara att jobba vidare", min mor (som ofta skriver uppmuntrande bloggkommentarer som jag lika ofta raderar) lär väl skriva något om att jag "är bäst EGENTLIGEN" och – ja, jag tror ju att när jag är som bäst så ska jag spela i Umeå FC anno 2012. Jag tror ju det. Annars hoppas jag att jag inte suttit här, i ett litet gryt på Väst-Teg, på soffslafen i bara mässingen sent in på lördagseftermiddagen utan någonting annat i tankarna än att heja fram Doncaster till en Stryktipsskräll. 

 

(Hoppas jag… Men. Äh, jag hade nog suttit i ett gryt någon annanstans med samma depreverade lördagsvanor.)

 

Jag tror ju att jag ska spela från start; den tron har jag inte direkt tappat, även om Kalle radar upp sexgetingsinsatser. 

 

Det som är nerslående är det faktum att det inte finns någon realistisk chans att träna in sig i elvan under veckorna. I veckan var det Hammarbymatch måndag, och för oss som inte startade och ville ägna veckan åt att spela sig närmre följde följande vecka: 

Tisdag: match mot Mariehem på en decimeterhög snöbädd. En laguppställning med Yeti Snömannen, Fader Frost och Ola Skinnarmo hade månne kunna imponera. 

Onsdag: veckans enda riktiga fotbollsträning. 

Torsdag: spänst- och snabbhetsträning. Hoppa över häckar. Springa lite. 

Fredag: ledigt. 

Lördag: dag-innan-match-träning med totalt sex minuters spel. Annars mest uppställda spelövningar där startelvan rullar uppspelsvarianter och nöter fasta. 

 

Du behöver som allra minst "en riktigt bra träningsvecka" innanför västen för att norpa åt dig en startplats i den tuffa konkurrens som råder i Umeå FC anno 2012. Även om du skulle stå på huvudet på en onsdagsträning så låter det tufft att peta någon med en motivering byggd på en enda träning. 

 

Det är främst det faktumet som är betungande när man spatserar hem genom snöslasket. 

 

(Blogginlägget lämnas vind för våg på lördagskvällen för att se ifall Allstar kunde tänkas visa El Clasico på någon avlägsen skärm bland allt innebandyeftersnack)

 

Söndag. 

 

Vi noterar från matchtruppen att Joel Burström är tillbaka efter en "lower body injury" (som man skriver i NHL-slutspel och Superetta-upptakter) och att Vlado ska kunna gå för fullt – samt att Ibra Kallay och Seif, som tog två av de fem åtråvärda bänkplatserna i Falkenbergspremiären, får flytta på sig till förmån för Bohman och Hampus Wallgren som på en femmannabänk blir en lämplig "ytterpotatis" som går att stoppa in såväl i försvaret som på mittfältet. 

 

Och, ja, jag tänkte se Giffarnas bortamatch mot AIK i eftermiddag… 

 

 

(Jag har förstått att Ljungskile, som vi tar emot nästa helg, inte ligger gemene UFC-supporter särskilt varmt om hjärtat. Vore det inte roligt ifall någon med, säg, "fyra i teckning" tog på sig att måla upp en dylik nidbild inför det känsloladdade revanschmötet?)

 

… och simultanlyssna på Sportradions Superettan-extra (det finns väl inget bättre sätt?) och därefter är jag helt öppen för förslag till efter-match-projekt. 

Nej, ingen rubrik,

Av , , 4 kommentarer 17

Jag har inte mycket fotbollsrelaterat att skriva hem om ikväll. 

 

Ni får, som så många gånger förr, hålla till godo. 

 

Jonas Wallerstedt är truppens ålderman. Han slänger ofta ur sig rejält ålderstigna referenspunkter; exempelvis hänvisar han till filmen "Repmånad" närmast dagligdags. Dylika referenser ger ett mycket belevat intryck i ett fotbollsomklädningsrum. 

 

Han är också entreprenören bakom omklädningsrummets nya espressomaskin. 

 

Men – stort MEN – han är ingen vis gammal man. 

 

Jag och Seif satt kvar i omklädningsrummet efter onsdagsträningen. Vi pratade om kvällens Champions League-semifinal mellan Chelsea och Barcelona. Walle flikade in något om att "visst är det kvartsfinaler?" och visade upp en tydlig vilsenhet i ämnet. Jag och Seif förklarade tydligt att det var semifinaler. Redogjorde för hur Barcelona hunnit slå ut både Leverkusarna och Milan på sin frammarsch. "Just det", hummade Wallerstedt igenkännande. 

 

Jag tror det var i ett försök att rädda sitt fotbollsintresserade ansikte en aning som han bestämde sig för att sedan ställa en fråga. En klok, genomtänkt fråga som skulle återupprätta sin något smolkade heder som fotbollskonnässör. Tänkte han. Nog. 

 

Men istället frågade han, ledigt och avslappnat, följande:

"Lottas det vilka som möts i final sen eller är det klart redan?"

 

Efter det att jag och Seif skrattat färdigt försökte Walle förklara bort spektaklet till feltänk med att han fortfarande "trodde att det var kvartsfinal". 

 

Men… nej, va.

 

Vi tänker unisont att "felsägningar nog bör upplevas på plats" och går vidare. 

 

Umeå FC har ett delat kaptensskap år 2012. Det kommer nog att gå alldeles smärtfritt för det mesta. 

 

Men ibland… ja, då är det nog tvunget att någon ska bli besviken och nedstämd. 

 

Som när Erik Lundström, hela Västerbottens poster boy, kom cyklandes till matchsamlingen i måndagskväll och fick den här synen kastad i nyllet: 

 

 

Ni minns hur Joakim Kvist under vårens lagkruka framröstades till "Snyggast i Umeå FC"?

 

Nu är det ju så att den tydligen så bildsköne norrbottningen har lämnat oss. 

 

(Folk som påpekar att Vilhelmina är beläget i Västerbotten; gör inte det. Jag vill inte ha flyttat till ett län som ligger så jävla långt norrut att det kan innefatta den gamla samebyn Vilhelmina. Låt stå.)

 

Han har lämnat det västerbottniska jordelivet för det mellanting vi kallar…

 

 

… "spatsera Ånge Centrum en onsdagskväll". 

 

Nu ska vi inte tycka allt för synd om min utlånade mittbackskollega. Ni vet de Aftonbladet-löpsedlar som brukar lyda "DE UNDER 25 SOM TJÄNAR MEST I DIN STAD"; enligt mina källor ska Kvist vid hemkomst ligga bra till för att få sin nuna på en dylik Umeå-löpsedel efter sin Ångevistelse. 

 

I alla fall. I Kvists frånvaro har det tydligen blivit vild huggsexa om den vakanta titeln som UFC:s allra snyggaste spelare. Senast jag loggade in på Facebook var det Jonte Jonsson som gjorde anspråk på kronan med denna Instagram-uppladdning: 

 

 

Jag bjöd i gårdagens inlägg på en liten, liten aptitretare om "Sjögga" Sjöström – och ni ska bara veta hur sugen jag är på att basunera ut hela historien; men jag fick mig en nog mordisk blick idag (ni ska veta att "Sjögga" är distriktsmästare i mordiska blickar) samtidigt som han gormade någonting om att "ALLA FATTAR JU REDAN!" apropå det jag skrev igår. 

 

… så, fattar ni? 

 

En inställd matchrapport är också en matchrapport,

Av , , 5 kommentarer 16

 

Hallå igen, hallå igen, hemskt mycket hallå igen. 

 

Jag satt i måndagsnatten och återsåg den inspelade Umeå FC-Hammarby-drabbningen samtidigt som jag filade på en längre (vi kan nog även lägga till adjektivet "sämre") matchtext – när…

 

Tjopp. 

 

Datorn bara dog, svartnade med en knall och gick inte att återuppliva trots taktfasta första-hjälpen-tryck på on-knappen kombinerat med ett par fuktade läppar som blåste syre genom USB-minnet. 

 

Bara sådär. Mitt under fotbollsbloggande. En datorernas Marc-Vivien Foé. 

 

Men efter två dagar av livlöshet (jag var och testtryckte på datorn i princip var femte vaken minut, eller "varje gång teve-intrigerna på de brittiska sjukhusen och lantgårdarna inte var fängslande nog") så lämnade jag idag in den till PC-Akuten. Där behövde snubben i disken i stort sett bara vidröra den med sina mekanikerfingrar – jag tror han tog ut någon del och blåste på den; ömsint som en moder mot ett skrubbsårat barnaknä – och allt såg så löjeväckande enkelt ut att om jag satt någon heder vid mina tekniska färdigheter så hade jag blivid modfälld. 

 

Men det gör jag ju inte. Min främsta tekniska landvinning de senaste åren är att ha lärt mig spela Football Manager via Steam istället för via skiva. Jag var bara glad över att ha datorn tillbaka. Alla serier. Football Manager. Och – förstås – att få bloggmöjligheterna åter. 

 

Jag antar att om man någonsin ska blogga om någon match i Superettan så är det om Hammarby hemma. Folkfest. Sjutusen på läktarna. Det var ju synd. 

 

Men. Är det någon match man kanske inte behöver blogga hem om så är det väl Hammarby hemma. Alla var ju där. Alla såg ju. 

 

Vi nöjer oss med att slänga ut den senast sparade draften från innan datorn kapsejsade i måndags: 

 

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng idag. 

Simon: Va?

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng.

Simon: Va?

Karl-Morten: n’pååå-eng.

Simon: Va?

Erik Löfgren (universiellt språkgeni): Han säger att vi borde ha tagit en poäng.

 

Trönderlag är svårt att förstå. Fotboll är enklare.

 

Vi skulle ha tagit en poäng mot Hammarby i måndags. Det var det som saknades i en annars fin kväll. Fulla läktare, bra tryck – och långa stunder (läs: hela första halvlek) ett bevis på att vi kan spela riktigt bra Superettanfotboll.

 

… och Danny fick sig väl en vacker Facebook-profilbild av Janne Hofverberg.

 

På väg hem läste jag en twitter-diskussion från några GIF-supportrar som hade växelsett vår match och Giffarnas bortadrabbning med Norrköping. ”Löfgren agerade stabilt mittlås” och ”Löfgren gjorde en potatisfåra i marken när Bajen kvitterade”. De hade helt sonika antagit att det var jag som var den rågblonde mittbacksresen som spelade intill Marko.

 

Det är den finaste komplimang jag fått sedan det bussvisslades efter mig utanför Hemtex i Sundsvall, högsommaren -04, och jag vände mig om och såg en lönnfet yngre tjej i magtröja sitta och vinka med gipan full i isglass. 

 

Han gjorde nämligen en storstilad insats, vår norrman, och det blir – nu när Marko också var stabil – en sjusärdeles utmaning att slå sig in i elvan framöver.

 

Ett första led i slå-sig-in-i-startelvan-proceduren för oss UFC-spelare som i måndags befann oss på bänk eller läktare var tisdagens match mot Mariehem.

 

Jag vet inte exakt vad det är som Kung Bore stör sig på när det gäller möten mellan UFC och Mariehem; men det står nu helt klart att han kastat en förbannelse över drabbningen:

 

Söndag, första april, tänkt genrep mot Mariehem: Snöstorm. En decimeter snö på planen. Match inställd. Misstänkt aprilskämt från Kung Bores sida.

Måndag, andra april: Uppehåll.

Tisdag, tredje april: Uppehåll.

Onsdag, fjärde april, nytt försök till genrep mot Mariehem: Snöyra så fort vi klev ut för uppvärmning. Svårartad snöstorm hela första halvlek.

Måndag, sextonde april: Strålande solsken.

Tisdag, sjuttonde april, tänkt reservlagsmatch mot ett genrepande Mariehem: Snöstorm. Matchen flyttas från Campusplanen till Gammlia för planvärmens skull. Även Gammlia täckt i digert snölager – ungefär lika digert som det som framflyttade första-april-matchen. Match dras igång ändå i "äh, vi testar"-anda. 

 

Och, ja, jag tror inte ens en formtoppad Yeti Snömannen hade lyckats spela sig närmre någon startelva under gårdagens förutsättningar.

 

Jag tror att materialare Patrik, som fick se sina nyinköpta röda vinterbollar premiärrulla över konstgräset, fick ut mer av matchen än någon av oss elva på planen. 

 

Hampus Bohman dunkade förvisso på Scholes-manér dit en hörna som slogs snett-inåt-bakåt till utanför straffområdshalvmånen; bollen verkligen smekte underkanten av skärningspunkten mellan ribba och stolpe.

 

Det var väl det. Vi vann med 5-3. Jag  gjorde, hör och häpna, inget mål.

 

(Jag klandrar inte gemene mans  tanke ”SOM OM han inte hade nämnt ett mål redan i första stycket”)

 

Jag har en del smäckra bloggidéer på lager. Bland annat delgav Walle idag en av årets mest förvirrade tankar samtidigt som jag med några enkla klick skulle kunna rasera den bild som Jens ”Sjögga” Sjöström, jag citerar, ”lagt sex år på att bygga upp”.

 

Vi får se imorgon ifall jag vågar. 

 

Truppen och träning och kaffe och så,

Av , , 4 kommentarer 17

Ursäkta att det blev sent. 

 

Men jag tappade ett glas i golvet. Skärvor överallt. Igen. Händelserna i mitt kök är som en ständigt rullande "Bloopers"-dvd från "Sveriges mästerkock". Och… ja, det är bäst att vara synnerligen noggrann med dammsugaren. 

 

Man vill ju inte trampa på en skärva och "göra en Kalle Corneliusson" nu när det är tevematch och allt. Man vill ju inte låta Jarelind och Belenenses-Anders* sitta och skrocka i direktsänd teve. 

 

*= Minns ni hur den andra Portugal-svensken, innermittfältaren och ex-bajaren Fredrik Söderström, under ett otal Football Manager-spel bara hette "Fredrik"? Som en brasse. Jag hoppas så att ni minns det, annars står vi varandra inte särskilt nära, ni och jag. 

 

("Fredrik"-artistnamnet för mig osökt in på funderingen ifall Micke Ek bara hette "Mikael" under de år då han smekte fram smörpastejer åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain.)

 

Ni såg morgondagens matchtrupp på hemsidan? Jo. Ni ryckte väl till en aning, sittandes på soffslafen. "Löfgren är med!", skrek väl nån så euforiskt att bitar av söndagsfikats mandelbiskvier flög ur gipan. "FAN VAD KUL", utbrast nån annan med dylik överentusiasm.

 

… långt senare antar jag att ni förstrött noterade i förbifarten att såväl Vladimir Sudar – nån bosnisk målvakt – och Hampus Bohman – nåt allsvenskt lån – tar plats i samma trupp. Och att Joel Burström fortsatt saknas med sin stukade fot. 

 

Men det är, som Karlsson på Taket skulle ha sagt, en världslig sak. 

 

Dagens träning? Som inför-match-träningar är mest. Lite avvaktande i spelet. De som är utanför startelvan vill ju inte skada de som tillhör förstaelvan. 

 

Inte inför en tevematch.

 

Inte när man iakttagit hur pass många i truppen som kostat på sig dyra klippningar under veckan. Spelare som skulle bli närmast gråtmilda om de inte fick visa upp, till viss del sina fotbollskunskaper, men framför allt sina nystrukturerade kalufsar på bästa sändningstid. 

 

Mer intressant då att Walle idag hade med sig den senaste atteraljen som ska fullända vårt omklädningsrum  ("fullända" är förvisso fel ord då vi sedan i januari väntat på att få en brukbar träningscykel); kaffemaskinen med kapslar. Jag hade tagit en bild på kön till maskinen om nu inte mobilanvändande i omklädningsrummet renderar i en rigorös bötespeng. För hundra kronor fick man hur som helst "ett startpaket", som Walle uttryckte det, bestående av ett inköp i själva maskinen samt en provomgång med tio kapslar. Det låter väl fint. 

 

Wallerstedt, som deläger en klädesbutik i Sundsvall och verkar ha ett affärslynne, vet nog om att en fotbollstrupp som år efter år tvingats sluka trassligt snabbkaffe efter träningar ganska omgående kommer bli smått beroende av de smäckra kapselkopparna; och då är jag rädd att priserna genast stegrar i svallvågorna av den gamla knarklangardevisen "the first one’s free". Vi får helt enkelt vänta och se. 

 

Imorgon bitti ska jag åter ha fått mitt trassel publicerat i VK. Min krönika inför Hammarby-matchen, som jag rev ihop i fredags morse hemma i Sundsvall, finner ni under den byline-bild där jag står lutad mot kameran i en vinkel som får mina underarmar att se ut att vara tredubbelt mycket grövre än gemene mans. 

 

Jag bad – verkligen bad – de att byta. Men det gick minsann inte. 

 

Och jag bad inte enkom för att jag är bloggarproportionerligt fåfäng. Nej. 

 

Jag bad för att det känns som att jag är en publicering ifrån att Jens Sjöströms "Karl-Alfred"-referenser ska sätta sig som smeknamn.