Hej, hej, hemskt mycket hej. Jag måste hyra mästerfotografen Jan Hofverberg för en eftermiddag där jag i fotostudio bygger en modellportfolio; för den mannen vet hur man fångar mina allra smäckraste sidor. 

Nåväl. Ni var ändå en beskärd skara som letade er till Gammliavallen i eftermiddags. 

Och det kan man ju inte klandra er för.

"I normalt hockeytokiga Umeå pratas det bara fotboll just nu", som Lundström basunerade ut över hela Halland – och idag skulle ju Ibrahim Kallay, "den bästa av afrikanerna" som det har hetat, för första gången få visa upp sig i riktigt spel. Näst efter att få se Hampus Bohman i matchsituation – vårt Kalmarförvärv går fortfarande kring med öroninflammation, i lekmannatermer så kallat "örtrassel" – så är väl Den Tredje Afrikanens© matchdebut det mest spännande som kunde hända i UFC-sammanhang innan måndagens premiär nere i Falkenberg. 

Och så skulle Simon Mårtensson göra comeback – efter drygt åtta månaders skadefrånvaro där han istället mestadels fått hänga på gymmet där han medelst viktskivor hängda i kedjor över buken onekligen lyckats bygga sig en Gladiator-kropp; men hur skulle det se ut i match?

Och så var det ju fint väder.

Ett tag…

Men så fort man kom ut från omklädningsrummet för att veva igång matchen föll rigorösa mängder av snöflingor så pass stora att de var för sig skulle kunna dränka en mindre tamiller. Det verkar vara så. Att när Mariehem och Umeå FC ska mötas – ja, då ska det vara på en kritvit, snöbelupen plan. Så är bestämt, som Martin Dahlins mamma skulle ha sagt. 

Det var några kaotiska minuter där den vita bollen försvann såväl i luftrummet som – framför allt – efter den vita konstmattan innan någon tog det geniala, matchräddande beslutet att rota fram några gamla gula vinterbollar. 

… kanske kan det ha varit vårt minst uppmärksammade nyförvärv för året, materialaren Patrik, som stod för årets första matchavgörande aktion. Vi måste skriva mer om Patrik. Vi måste lyfta fram honom i ljuset. Som det är nu måste jag erkänna att jag inte ens har ett efternamn. Han står av någon anledning inte med på UFC-hemsidan och inte ens min journalistiska snok har lyckats gräva fram det, inte ens medelst googling "patrik materialare umeå fc". Återkommer. 

Hur som helst; när väl de urskiljbart gula bollarna sattes i spel så körde vi över det Mariehem som vi hade så massiva problem med för några helger sedan (underläge 1-0 och 2-1 innan slutforcering till 4-2) då vårt spel var långsamt, monotont och ohotande. I den matchen fick de grönvita stå högt – o, så högt – och hålla laget extremt kompakt utan att vi hotade i djupled utan bara passade runt bollen sidledes utan något vidare tempo. 

Idag spelade vi rakare när vi behövde. Det är ju inte Micah Richards som spelar mittback i Mariehem, det är Janne Jonsson – så nog finns det ytor att springa på om Mariehem nu vågar att stå högt. Med det djupledshotet, med två fungerande kanter (framför allt Seif och Hampe – tillbaka som vänsterback! – växlade fint några gånger) och med ett rappare passningsspel centralt sågade vi oss gång på gång igenom. 

1-0 efter ett inlägg som går genom straffområdet till en påpasslig "Stigga" som orkat följa med hela vägen in på bakre stolpen.

2-0 är riktigt smäckert då Jens tar några steg upp och hittar Danny Perssons mötande högerfot som på ett tillslag, medelst någon form av klackrörelse (UFC-bloggen reserverar sig för eventuella felträffar) stöter bollen i djupet, mellan två försvarare, till en djupledsgående Mårtensson som på ett långt tillslag försöker direktrunda målvakten. Men avslutsringrosten gör att målvakten hinner dit och få ut en näve – men vad gör väl det när "Stigga" verkat mixtrat med FM-editorn och gett sig själv 20 i "Spel utan boll"? Han får bollen på foten och kan raka in sitt andra för kvällen. 

Kallay – som av någon outgrundlig anledning ska uttalas "Kalí" – har mycket boll och där han oftast vänt hemåt och tagit det (kanske lite väl) enkla alternativet jämnt och ständigt på träning tittade han nu också framåt och skiftade sida på spelet med den äran. Blir dock i mitt tycke överglänst av Henke Sennström som med sina glidtacklingar, sitt eviga löpande och sitt rivande och slitande kan få även den mest livsbejakande buddhistmunken till motståndarspelare att vilja lämna planen och avrunda sitt leverne med lämpligt tillhygge. 

Lösa mellanösternkonflikter? Släng in en israel, en palestinier och Henke Sennström i en liten bur. Släpp ner en fotboll. Det kommer inte dröja länge innan palestiniern och israelen har enats och slutits samman i sitt hat mot vår rivige innermittfältare. 

Typ. Dessutom får han springa ännu lite extra när han spelar med Kallay då denne inte riktigt är hemma på det här med zon-spel och täcka ytor ("CÅVVER ÄRIAS! CÅVVER ÄRIAS, IBRA!", hur kan man inte förstå det?) utan gärna följer sin gubbe runt-runt. Även om positionsspelet från Den Tredje Afrikanens© sida såg bättre ut idag än det gjort hittills på träningarna. 

Under den korta pausen – det blev nog inte mer än fem minuter på grund av att vi bara hade vår träningstid att spela på – fick man byta till ett par torra sockar och dessutom på närmast Kramer-manér applicera hårtorken på ens dyblöta fotbollsskor. 

Planen var också närmast grön när man kom ut och snöfallet hade upphört; ypperliga förutsättningar helt plötsligt att göra någonting bra även av den andra halvleken. Och det tycker jag att vi gör. Trots första halvlekens överlägsenhet sänker vi oss inte nämnvärt i den andra utan trummar på. 

3-0 är ett mönsteranfall där Danny tar emot och spelar i djupet på Seif som sätter full fart och till slut spelar in bollen på skosnöret på Mårtensson som rakar in bollen från någon meter. 

… Seif var för övrigt oförskämt pigg i hela den andra halvleken och gled gång på gång förbi på framför allt höger(!)kanten. 

… Simon visar under sina sextiofem-sjuttio för den västerbottniska fotbollspubliken att han är tillbaka på allvar. Jag har, i egenskap av initierad UFC-bloggare och till viss del även spelare, vetat om detta faktum ett tag. Jag utsåg honom till vår "viktigaste spelare" när de ringde från hemsidan och undrade. Dels för målen han borde ha i sig. Men också för at vi behöver dynamiken han skänker vårt anfallsspel med sin tekniska Gladiator-kropp som kan såväl gå i djupled som suga ner omöjliga färdballader felvänd. 

4-0, ja, det har ni väl sett. Det har ni väl fått länkat till er på Twitter, Facebook eller dylika sociala medier vid det här laget, antar jag. Låg skruvad högerhörna från Seifs vänsterfot; bollen går mot den första stolpen dit Erik Löfgren tagit sin löpning. Bollen dimper ner precis framför Löfgrens fot och han slår till den med en höger insida – med blicken fortsatt rakt fram. Han vet att den sitter vid den första stolpen. Det sitter i ryggmärgen. 

"Skjuter han den utan att titta?!", skrek VK-redaktionen på läktaren. 

Jorå.