Bevaring av skelett material. Sista delen.

Av , , Bli först att kommentera 0

Benmaterialet och Osteologen

Resultaten som man kan få från en osteologisk analys påverkas i sin tur av andra faktorer. Är t.ex. materialet som ska undersökas en del av ett stort material eller är det totala materialet från en plats? Är den aktuella anläggningen störd eller plundrad av tidigare grävningar, något som kan ha flyttat benens ursprungliga läge eller fått material att försvinna från platsen. Finns det i så fall någon dokumentation från dessa tillfällen? Hur pass representativt kan benmaterialet bedömas vara från det gravfält eller den boplats eller annan fyndplats som det kommer ifrån och för respektive befolkning och ekologisk miljö. Här spelar den enskilda osteologens kunnande och förmåga att tolka fakta, att anatomiskt veta vilka benslag det är frågan om, att vid behov kunna skilja mellan människoben och djurben och att kunna artbestämma djurbenen, en stor och viktig roll. Det är också viktigt att kunna se ev. skador på benen som kan komma från sjukdomar, frakturer eller t.ex. spår efter redskapstillverkning, slakt, styckning, gnag mm. Hans teoretiska kunnande och förmåga att använda moderna analysmetoder är också viktigt för att få fram tillförlitliga resultat och för tolkningen av denna.

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 4

Av , , Bli först att kommentera 0

Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

En annan betydelsefull process som kan ”drabba” ett osteologiskt material är den arkeologiska utgrävningsprocessen, dess metoder och teknik. Här spelar utgrävarens förmåga att känna igen ben, en stor roll. Det är nämligen inte alltid så lätt att kunna skilja benfragment från sten- och träfragment.

Ett obränt benmaterial mår bäst om det friläggs noggrant före upptagning, att man inte utsätter det för starkt solljus och uttorkning, då spricker det och att man undviker att stoppa fuktiga ben i plastpåsar där de snabbt börjar mögla om påsen försluts. Man ska även undvika alltför ivriga rengöringar i fält, utan bara lätt borsta bort eller på ett annat sätt avlägsna löst sittande ”smuts”. Man ska även om en skelettdel som har gått sönder i flera bitar, men ser ut att ha varit hel när den hamnade i jorden, kan tas upp och förpackas separat och inte blandas med andra delar. På det viset kan osteologen, vid en senare analys, få bättre möjlighet att klistra samman benet till t.ex. ett helt lårben, som man kan använda till olika sorters mätningar. Det är också viktigt att förpackningarna med ben märks på ett beständigt sätt, sa att en senare sammanblandning av material från t.ex. olika gravar, lager och fyndnummer kan undvikas.

Att finsållning och vattensållning används är viktigt för det osteologiska materialet, då speciellt små ben av människa t.ex. hörselben, ben och fjäll från fisk kan upptäckas och tas hand om. På så vis kan en underrespresentation undvikas av vissa benslag och arter och man får ett bättre och pålitligare fyndmaterial. Förr i tiden under fältarbetet gjorde man ofta bara en grovsållning av materialet med resultat att man fick en kraftig underrespresentation av t.ex. fiskben med resultat att man trodde att de t.ex. inte ätit fisk i någon större grad…

 

Nästa del: Benmaterialet och Osteologen.

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 3

Av , , Bli först att kommentera 0

Tafonomi – Nedbrytningsprocesser

 

Alla processer som påverkar lämningar av ben före och efter det att de hamnat i jorden och som bidrar till nedbrytningen av benets ursprungliga ämnen brukas kallas tafonomi (från grekiskans taphos – begravning, mos – historia)

Exempel på tafonomiska processer, som kan ha påverkat ett benmaterial innan det hamnar i jorden, är den åverkan slakt, avpälsning och styckning kan ha påverkat ett djurben. Andra sorters av påverkan är den som t.ex. hundar, gnagare, kråkor och andra djur kan ha gjort genom att bita och gnaga sönder och föra bort ben från en anläggning. Människan har även för sin egen trevnads skull städat undan benrester genom att t.ex. elda upp soporna. Man har ofta hittat brända djurben i eldstäder. Mekanisk nötning genom söndertrampning, väder, vind och vatten förändrar och förstör ben. Mikroorganismer som svampar och bakterier angriper och bryter ner såväl det mänskliga skelettet som djurbenen. Genom nedbrytningen försvinner mer och mer av det ursprungliga benmaterialet och benet blir lättare och luckras upp. Men benets ursprungliga substans kan ersättas eller omvandlas på kemisk väg till mineral. Denna process kan pågå i tusentals år fram till att omvandlingsprocessen tar överhanden och ofta helt förändrar benets kemiska sammansättning och en förstening – fossilisering sker. Detta är en ur bevaringssynpunkt gynnsam process, då form och struktur av de ursprungliga delarna kan bevaras till eftervärlden. Att fossila lämningar av både människa och djur kan bevaras i miljontals år är ett känt faktum.

Man kan alltså säga att graden av fysikalisk-kemisk påverkan och följande bevaring kan variera beträffande skelettmaterial, allt från att mjukdelarna avlägsnats/upplöst, benhinnor försvunnit och en begynnande urlakning av det organiska (kollagena) materialet i själva benet påbörjats till att i vissa fall ett totalt upplösande/försvinnande skett, medan i andra en fossilisering ägt rum.

Dessa förutsättningar hos benmaterialet och de följande tafonomiska processerna påverkar och försvårar arbetet med och tolkningen av detsamma och visar samtidigt på materialets begränsningar.

En annan faktor i sammanhanget att tillvägagångssättet vid den arkeologiska utgrävningen och tillvaratagandet av benmaterialet, men det kommer i nästa del.

 

Nästa del: Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera

Lagen om kulturminnen m.m (1988:950) Vad är det för typ av lag? Vad innebär den? Vad omfattas av lagen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en lag som skyddar fasta fornlämningar, fornfynd, byggnadsminnen, kyrkliga inventarier, begravningsplatser, kyrkobyggnaders och kyrkotomter.
Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider som har tillkommit genom äldre tiders bruk, de ska även ha varit varaktigt övergivna i 100 år.

En fast fornlämning kan vara t.ex. gravar, gravbyggnader, begravningsplatser, resta stenar, häll- och sten ristningar/målningar, kors och minnes vårdar, samlingsplatser av olika slag t.ex. för rättskipning, kult, handel. Lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser och kulturlager som uppkommit vid användandet av bostäderna eller platserna och även lämningar efter arbetsliv och näringsfång. Ruiner efter borgar, slott, kloster mm. Även olika samfärdselanläggningar skyddas som vissa vägar, broar och hamnar, även gränsmärken och labyrinter. Skeppsvrak räknas som fast fornlämning om det gått minst 100 år sedan förlisningen och vraket tillhör Sverige om det är en svensk båt som bärgar den eller om vraket förs till Sverige.

Även olika naturbildningar kan vara fast fornlämning om det finns ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen knutna till det eller lämningar efter äldre folklig kult.


Det är Riksantikvarieämbetet (Raä) som avgör vad som är en fast fornlämning, de har en lista som man följer.


Man får inte rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller ändra eller skada en fast fornlämning. Men om man är tvungen att göra ett ingrepp kan man söka tillstånd från länsstyrelsen och man kan överklaga beslutet hos förvaltningsrätten.


Man får inte heller använda metalldetektor pga. man vill motverka plundring och skador av fornlämningar. Men man kan få dispens av länsstyrelsen.


Enl. God ortsnamns sed får inte hävdvunna ortnamn ändras utan goda skäl och i aktuella områden ska kartor och skyltar har svenska, samiska och finska platsnamn.


Man får inte föra ut äldre föremål med stor betydelse för vårt nationella kulturarv utan tillstånd av Riksantikvarieämbetet.
I lagen finns det också beskrivet hur man går tillväga när man vill återlämna olagligt bortförda kulturföremål. Och vem som ska betala för utgrävningen vid exploatering.


Runt fornlämningen finns det s.k. fornlämningsområdet, som kan vara olika stort beroende på vad för sorts fornlämning det är. Det är länsstyrelsen som bestämmer storleken på fornlämningsområdet.


I lagen står det även vem som äger ett fornfynd som hittas av en privatperson och hur man ska gå till väga med att rapportera in det.


Det är ALLA som ansvarar för att lagen följs, d.v.s. kommuner, statliga myndigheter, privata företag och privatpersoner. Och det är länsstyrelsen som prövar tillåtlighet enl. KML och har tillsynen att lagen följs.


Om man nu skulle bryta mot lagen kan man bli åtalad för
Fornminnesbrott: det är när man av uppsåt eller oaktsamhet skadar en fornlämning eller tar hand om ett fornfynd och då kan man få böter eller fängelse upp till 6 månader.
Grovt Fornminnesbrott: det är när det är uppsåtligt, mera storskaligt och man använder speciell utrustning tax metalldetektorer. Eller om värdet av fornfyndet är högt. Man kan då få upp till 4 års fängelse.


Jag tycker det är viktigt att den här lagen finns och följs eftersom man då bevarar vårt historiska arv så även våra barn och barnbarn kan se och lära sig om förr. Förstörs fornminnen så försvinner även en del av vår historia och om fornfynd flyttas och/eller försvinner så vet man inte vilket sammanhang man en gång hittade den och man får mindre kunskap om
forntiden.




Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 2

Av , , Bli först att kommentera 2

Jordmånen

 

 

En viktig faktor är jordens sammansättning. Skelettet förstörs t ex långsamt i täta lerskikt och mycket snabbare i luckra sandjordar. I kalkrika jordar är gynnsamma för bevaringen, obränt skelett material förstörs inte men i sura jordar med lågt PH-värde bevaras det mycket dåligt. Däremot kan sura jordar bevara organiskt material mycket bra, det har man sett i samband med alla mosslik man hittat t.ex. Tollund och Grauballe männen i Danmark och Bockstensmannen i Sverige. Bockstensmannen i Halland 1935 av lantbrukaren Albert Johansson när han harvade torv. Mossfyndet visade sig vara de ytterst väl bevarade lämningarna efter en man i 30-35-års ålder. Hår, skäggstubb, hjärna och andra mjukdelar var bevarade och han bar en fullständig medeltida klädesdräkt som bestod av hätta, mantel, kjortel och hosor. Han låg sannolikt framstupa i mossen och kroppen var genomslagen av pålar från ryggsidan. Skelettet visar inga andra tecken på att ha varit utsatt för yttre våld. Han är daterad till ca 1350. Han finns numera på Varbergs museum.

Klimatet spelar även en roll i bevarandet, fuktiga och varma miljöer påskyndar nedbrytningen, medan torra, såväl heta som kalla, klimat bevarar. Som t.ex. kroppar av både människor och djur som blivit naturligt mumifierade i torr och het ökensand och djupfrysta hela kroppar av människa och t.ex. mammut som bevarats av permafrosten i arktiska klimat.

 

 

Nästa del: Tafonomi – Nedbrytningsprocesser

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material från människa och djur under årtusenden, hur är det möjligt? Del 1

Av , , Bli först att kommentera 0

 Bensubstans och bevaring

 

Benet är uppbyggt av både organiskt (kollagen) och oorgansiskt (kalciumfosfat) material. Bevaringsförmågan hos ben är beroende av en mängd olika faktorer.

Generellt kan man säga att obränt skelett material av människa har sämst bevaringsförmåga, medan kremerat eller hårt bränt benmaterial bevaras bäst. I det sista fallet har benen befriats från merparten av det organiska materialet innan det hamnar i jorden. Detta kan även gälla de djurben som är måltidsrester som har kokats och/eller stekts och ätits rena innan de hamnat i jorden. De har alltså redan genomgått en viss konserverande procedur.
Ben från däggdjur har dessutom en kompaktare struktur och är därför ofta kraftigare och har bättre motståndskraft än människans ben mot nedbrytande faktorer. Vuxna individer från både människor och djur har bättre förutsättningar att bevaras än ben från unga pga att benen från unga är mera porösa och mindre kompakta än de från vuxna och förstörs därför lättare i jorden.

Fågelskelettet är byggt av tunna, luftfyllda ben och bevaras därför mkt dåligt. Fiskskelett från tex lax och sill består av fettrika ben och bevaras sämre än tex torsk och abborre som består av fettfattiga ben.

Man kan säga rent allmänt att stora, grova ben bevaras bättre än små, tunna benbitar. Dessutom har olika skelettdelar olika bevaringsförmåga både hos människor och djur, tex har rörbenen bättre förutsättningar än kotor att bevaras medan kotorna bevaras bäst hos fiskar. Tänderna som består av skelettets hårdaste material, emaljen, bevaras bäst.

Nästa del: Hur bevarandet påverkas i olika jordmåner….

 

KÄLLA: Ostelologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Fyndplatser och föremål som visar på kontakter mellan Medelhavet och Nordeuropa under bronsåldern

Av , , 2 kommentarer 2

 Det fanns två breda kontaktkorridorer i Europa, en västlig mediterran, från Levanten till Brittiska öarna och en östlig, från Anatolien upp till Sydskandinavien. Det är utbredningen av åtta olika fyndkategorier, som t.ex. vissa typer av svärd, yxor och öronringar, från 1700-1500 fkr som visar detta.

Man har hittat krumsvärd, toppiga huvudbonader, kvinnofigurer med armarna i identiska ställningar, hjälmar med horn och dubbelyxor vid östra Medelhavet och Mellanöstern men även i Danmark och Sydsverige.
I de södra områdena, där det finns skriftliga källor, är dessa former och attribut kopplade till gudar eller kungamakten och det verkar som det var endast uteslutande dessa som nordborna reproducerade och tog till sig på ett eller annat sätt.

Ett annat exempel på ett härskarattribut från Mellanöstern som dök upp i förändrad form i Sydskandinavien är den hästdragna stridsvagnen med ekerhjul. Den äldsta krigsvagnen kommer från Anatolien och Syrien och dateras till ca 1900-1800 fkr.
Stridsvagnen användes inte, enl. arkeologiska källor, norr om Karpaterna men i Sydskandinavien gjordes under bronsåldern hällristningar av hästdragna stridsvagnar med ekerhjul. Den mest berömda är stridsvagnsscenen på en av hällarna i den berömda Kiviksgraven i sydöstra Skåne. Gravens äldsta del, och det var sannolikt då bilden av stridsvagnen kom till är daterad till ca 1400 fkr.
KIVIKSGRAVEN
Kivikgraven är ett av Nordens största rösen med sina 75m i diameter, och ligger på den skånska östkusten.
Den har haft skiftande öden och på 1700 talet användes den som för stentäkt. Man hittade kistan 1748 och av de tio hällarna i den 3,25 m långa kistan var åtta stycken inristade med olika dekorationer av olika slag i strama kompositioner. Hällarna skingrades och inte förrän 1932 gjordes en efterundersökning av platsen och man gjorde då en rekonstruktion av graven med dess omgivande röse. En av stenarna hade då försvunnit och en blivit svårt skadad. Rekonstruktionen blev inte lyckad.
Tre av hällarna visar stramt uppställda motiv som ramats in med dubbla ramar, och som alltid uppträder parvis: hästar, hjulkors och stiliserade yxor med utsvängda eggpartier. Två av stenarna visar skeppsbilder och två visar processioner av människor klädda i kåpor eller masker, musikanter, offerkärl ev. en hingsthetsning och ett vagnekipage.
En av stenarna har en bild på två yxor, med en spetsig hatt i mitten och två lansar (?) som stöder yxorna har sin parallell i de hettitiska kungliga rituella bildstråket, och bruket att använda två rituella yxor pekar även mot de minoiska dubbelyxorna. Den spetsiga hatten indikerar på gudomlig status enligt den hettitiska traditionen och har paralleller i de gyllene spetsiga hattarna från Centraleuropa.
Utformningen av stenarna i Kivik har sina likheter i de stele som finns i de mykenska schaktgravarna. Även stenen med processionen har sina likheter i den mykenska kulturen: S formade ickemänskliga har man ibland hittat på mykenska krukor och i Tiryns har man hittat en sigillring av guld. På ringen kan man se fyra lejonhuvade demoner som går mot en gudinna sittande på en fällstol med en höjd bägare i handen. Demonerna håller i dryckeskärl och deras kroppar har en S form, nästan identiska med figurerna i Kiviksgraven. Om man skulle ändra storleken på figurerna så de passade på varandra så skulle S formen passa perfekt.
BALKÅKRA
I Balkåkra utanför Ystad i Skåne har man hittat en bronstrumma som ett offerfynd. Trumman har eventuellt tjänat som ceremonitrumma. Slitspår i hålen vid den övre kanten antyder att den varit upphängd när den användes och består i övrigt av flera hopnitade plattor som bärs upp av tio hjulkorssymboler.
Trumman har tillverkats i Sydösteuropa. Vid Hasfalva i Ungern har man hittat en likadan trumma som förmodligen har blivit gjutet i samma form som trumman från Balkåkra, eftersom de missar som tillkommit i gjutningen av Balkåkratrumman även finns i trumman från Hasfalva. Fyndet i Balkåkra saknar motstycke i Norden.
TRUNDHOLMSVAGNEN
I Trundholms mosse på Själland har man hittat en bronsvagn dragen av en häst med en solskiva som var ca trettio cm stor. Den är daterad till ca 1500-1300 fkr. Både vagnen och hästen har fyrekrade hjul. De symboliserar solen dragen av en häst över himmelen. Skivan är gjord av två konvexa, cirkulära halvor av brons som är sitter ihop. Bara den ena halvan har ett tunt lager guldplåt och det tror man representerar solen på dagen och baksidan som är mörk representerar natten då solen är i ”underjorden”. Den guldbelagda sidan syns för publiken när man drar vagnen från vänster till höger (precis som solen rör sig på dagen) och när man kör tillbaka vagnen ser publiken den mörka baksidan. Eftersom hjulen fungerar har man nog antagligen använt vagnen förmodligen i ceremoniella sammanhang. Skillnaden mellan den guldbelagda sidan och den mörka sidan kan kopplas till ”solen under dagen”, en manlig sol- eller vädergud, och nattsolen, en kvinnlig solgudinna, i den hettitiska kosmologin. Solvagnen från Trundholm kan lätt passa in i den hettitiska tron på det gudomliga paret, väderguden och solgudinnan från Arinna. Solskivan kan även kopplas till Egypten och solguden Aton som ofta har formen som en skiva. Atonkulten i Egypten kulminerar under Echnatons regeringstid 1364-1347 fkr.
FÄLLSTOLAR OCH DRYCKESCERMONIER
I Guldhöj i Danmark grävde man ut en skadad gravhög 1891. I högen fanns det fyra begravningar som är daterat till äldre bronsålder. Tre av kropparna var lagda i ekkistor. I den största kistan fanns en resterna av en hövding. Han hade förutom kläder och bronsföremål även storslagna träföremål som t.ex. träskålar och en fällstol av ask med ett säte av utterskinn. Man har daterat föremålen enl. dendrologi till 1381 fkr. De två träskålarna var dekorerade med tennstift som visar att mannen måste ha varit mycket förmögen som hade råd med detta. Stiften formade en stjärna på undersidan av skålarna så andra kunde se den när mannen drack och kopplas därför samman med en solkult.
Fällstolen är av en typ man har hittat bla i egyptiska kungagravar. Och man har sett att om man hittat fällstolar har man även hittat dryckeskärl.
På Knossos på Kreta finns det fresker där män sitter på fällstolar mittemot varandra och dricker från kalkar. De illustrerar en dryckesceremoni som även kan hittas i Anatolien och i Pylos på det mykenska fastlandet.
EN LINEAR-B VARIANT I SVERIGE
I Släbroparken i Nyköping har man hittat några unika hällristningar. Ristningarna består av olika varianter av rundande eller fyrkantiga ramfigurer med ornamentik. Mittpartierna har skålgropar, streck och linjer i olika kombinationer, skepp, djurfigurer, vapen och fotsulor saknas helt.
Det som är unikt är att på Lipariöarna vid Sicilien finns det tecken som av språkforskare betraktas som en lokal variant av Lienar B skriften. 15 av dessa tecken kan man hitta just i Släbroparken.
ANDRA TECKEN PÅ KONTAKTER
  • Man har hittat krumsvärd både i brons och på hällristningar och de kommer ursprungligen från det hettitiska riket.
  • Man har hittat ”mössor” i rika bronsåldersgravar och det är tecken på kunglighet bland hettiterna.
  • I Nebra, Sangerhausen, har man hittat en skiva i brons som föreställer solen, månen, en båt och stjärnbilder, varav en har man tolkat som Plejaderna. Den är nerlagd ca 1600 fkr. Och man tror den har kopplingar med Egypten.
  • Man har hittat ett svärd i Danmark av Hajdusamson-typ (NÖ Ungern) och ett liknande svärd har man hittat i Bragby, Uppsala.
  • Man har hittat pärlor av baltisk bärnsten i bronsålders vrak i Medelhavet
  • I Uluburun-vraket i Medelhavet har man hittat en ceremoniyxa av sten från N Balkan-Bulgarien/Rumänien.
  • De Danska och skånska storhögarna från Äldre Bronsåldern är en kopia på kupolgravarna i Mykene.
Arkeologi i Norden 1, Burenhult, Göran sid. 426, 441-442, 418-420, 454
The rise of Bronze Age society, Kristiansen & Larsson. Sid 190-192, 294, 303-305
Föreläsningarna
2 kommentarer
Etiketter: