Ett plåster i pannan!

En februarikväll 2007 förändrades min dotters liv!

Vi skulle som vanligt till stallet och rida. Hon var lycklig och skulle prova rida en häst som hon tidigare aldrig ridit. Något gick snett och hon ramlade av. Den kvällen och de kommande dygnen var fruktansvärda. Hon hade konstant huvudvärk och kräkningar, var ljud och ljuskänslig, och hade delar av synfältet borta, hon var helt sängliggande i 21 dagar.

Efter ett besök hos barnmottagningen blev vi till slut remiterade till barn & ungdoms-rehabiliteringen "habben". Hjälpen som vi fått av dom är ovärderlig!

Min då 14åriga dotter började så smått att klara av att ta sig upp ur sängen kortare stunder men kunde inte se på tv eller läsa då det var för påfrestande. När hon efter ytterligare några veckor orkade ta sig ut ur huset så besökte hon gärna en bekant till familjen och hennes hundar kortare stunder. Det var där hon träffade Quicken – hennes ständige följeslagare.

Quicken var valp då och han och dottern skapade snart starka band. Vid den tidpunkten hade vi inga planer på att skaffa hund men kom ganska snart på andra tankar – Quicken och dottern var liksom ämnade för varandra. Efter ett samtal med uppfödaren så flyttade Quicken in hos oss.

Under hösten började dottern så smått börja vara i skolan igen några timmar om dagen, men det var tunga timmar och hon var fruktansvärt trött när hon kom hem. Under hela högstadietiden läste hon endast vissa ämnen och kämpade hårt. Det största problemet var hennes minne och koncentrationen. Hon orkade bara vara uppmärksam i några minuter innan hon tappade tråden. Att läsa gick inte, hon kunde helt enkelt inte komma ihåg vad hon läst. Att gå på stan med kompisar var jättesvårt, hon tappade bort dom och kom inte ihåg vart hon skulle gå. Ja listan kan göras lång på vad hon hade svårt med.

Nu går hon tredje året på gymnasiet och läser fortfarande bara vissa ämnen eftersom alla svårigheter finns kvar även om hon har lärt sig att leva med dom och inte lika mkt "mot" dom som förut.

 Som projektarbete på skolan  har hon valt att planera och genomföra föreläsningar om hur det är att leva med en förvärvad hjärnskada – hon har valt att kalla sin föreläsning "Ett plåster i pannan",

Jag är så stolt över denna starka tjej som inte bara har gått/ går igenom detta utan att hon även orkar, vill och klarar av att berätta om sina erfarenheter på ett informativt och roligt sätt. I morgon Läs onsdag)  har hon sin andra föreläsning den här gången på universitetet och en del av styrkan hämtade hon hos Quicken innan hon gick isäng….

Stolt mamma & matte!