Redan på morgonen var det varmt…runt 10+… alldeles för varmt om man är en Akita…sedan blev det varmare och varmare, närmare 20+.

Ino vägrade gå ut.

– Jag går inte ut i den här hettan! sa han grinigt.

– Jo du måste ut nu, sa jag och satte på honom kopplet.

Jag fick dra allt vad jag orkade för att få ut Ino. Han väger trots allt drygt 55 kg och när han, i sin tur spjärnar emot allt vad han orkar, så kan ni ju tänka er vilka djupa märken han lämnat i golvet efter sina klor.

– Jag vägrar gå ut! sa han…- Men jag kan fundera på saken om jag får något gott, fortsatte han.

Jag öppnade kylskåpet och Ino stoppade in sitt huvud och tittade efter vad som fanns där.

– Korvpaketet vill jag ha, sa han.

– Ja men du kan inte få hela paketet, dom andra vill också ha en bit korv, sa jag.

– Jag vill ha hela paketet, sa Ino bestämt. – Du får ge dom andra något annat.

Ino hade redan rykt åt sig korvpaketet och var i gång med att slita upp det. Minda stod brevid och drägglade, men visste att det var bäst att hålla sig undan då Ino hade korvbitar, annars kunde man sluta som en korvingrediens själv.

– Ja men ska Ino få korv, så vill ju jag också ha något, gnällde Minda. – Jag tar gärna en tårtbit!

Jag hann bara få fram tårtan, så doppade Minda ner nosen i tårtan och så var ju den förstörd.

– Men nu blir jag galen! nästan skrek jag…- Uuuut med er på en gång! – Nu har Ino ätit upp alla korvarna och Minda har vräkt i sig hela midsommartårtan och ni har fortfarande inte kommit ut.

Jag knuffade ut dom båda matvraken och var en aning irriterad, men varken Ino eller Minda brydde sig så värst mycket om det. Dom tittade på varandra och flinade och lunkade motvilligt efter mig.

Vi hade inte kommit många meter förrän Ino vägrade gå mer.

– Det är för varmt! Jag vill gå hem, sa Ino.

Ja, det fanns ingen mer korv att locka honom med, så vi vände och gick hem.

Sedan var det dags att gå upp till dom andra.

Jag kom först till Kinji och Smilla.

Smilla väntade med sitt lamm i munnen och Kinji tittade nyvaket upp och frågade vad jag hade för gott med åt honom.

Dom fick en bit midsommarkaka och jag fortsatte till dom andra i Laggårn.

Där skrek alla i mun på varandra och alla ville bli klappad först och dom vädrade att jag hade med något gott till dom också, som dom genast skulle ha.

En efter en fick dom komma ut, men det var inte så värst mycket aktivitet i någon av dom, då värmen kommit.

Däremot grävdes det svalkande gropar…då det blir varmt ute gräver Akitorna gärna gropar i jorden där dom kan ligga.

Akira grävde, Ginso grävde och Lucibellan fullkomligt borrade sig genom jorden. Hon hade grävt sig under Alianens halva hus och runt den stora björken hon stod vid, så den stod och lutade.

Därmed visste jag vad jag skulle få göra på kvällen…hyra in en minigrävare och täppa igen alla hål…

Niiro grävde inte, han ville plocka blommor som ännu inte slagit ut och gå bort till Tammy med dom.

Snart började det gnällas om att få komma in. Ingen ville vara ute längre, för med värmen kom dom där köttätande och blodsugande små flygkrypen och inne i Laggårn var det ju för en akita, idealisk temperatur nu.

När alla var inne fick dom sin efterlängtade middag.

På senare tid hade det surrats om kyckling. Häromdagen sa Jansson, – Kommer du ihåg när vi fick kycklingfärs varje dag…vi fick så mycket kycklingfärs att vi inte orkade äta upp den ens.

– Ja och vi grävde ner den så den skulle få en sån där fin smak och gärna några larver som extra protein, fortsatte Hoshi.

Ja det var då vi bodde söderut. Tillsammans med Madame Slädhund åkte vi varje vecka till Ockelbo kycklingfarm och malde ner kycklingar till hundarna.

På den tiden fick akitorna kyckling i alla möjliga varianter, rå kyckling, grillade kycklingbiffar, kokt kyckling och på sommaren var ju fryst kyckling som glass för dom.

Här uppe finns ju ingen kycklingfarm, så jag fick åka till matbutiken och handla hundarnas midsommarmiddag där.

Nöjda med sin midsommardag trots värmen, var alla i alla fall, då dom fått sina frysta kycklingklubbor.

Men Ino ville absolut  ta sig en simtur innan han gick i säng och som vanligt blev det som Herr Ino ville.